Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

söndag 1 december 2013

En enda åsikt?


 I det kommande valet ser jag det som att vi kan välja mellan två stora partier som har ett antal mindre partier i släptåg och ett parti som ser det som sin uppgift att föra upp den förbjudna frågan om fri invandring på agendan.

Rätt eller fel? Vad vet jag .. men det är så jag ser det.

De Stora Partierna klamrar sig runt mittenpolitiken som ska attrahera så många väljare som möjligt. De enda skillnaderna .. sett ur min blygsamma gräsrotsnivå .. är att det ena alternativet vill satsa på individens förmåga att åstadkomma kollektiva resurser till dem som behöver samhällets stöd och hjälp och det andra alternativet vill satsa på kollektivets skyldighet att omhänderta samma grupp. Båda lösningarna har sina brister och det sistnämnda är mycket kostsammare för samhället som helhet än det förstnämnda.

Personligen så är jag också för att satsa på människor som brinner, har idéer eller vågar satsa än på att passivisera och likrikta människor i grupp. Men det är en högst personligt tanke.

Utanför landet finns en verklighet som ingen vill låtsas om i valrörelsen. Effekterna av den verkligheten begränsar landets ekonomiska förutsättningar på ett sätt som omöjliggör alla de storslagna löftena som måste ges för att vinna ett val. Det är väldigt otrevligt att förhålla sig till .. så därför nöjer sig våra "block" med att plocka sönder varandras försök till lösningar på samhällsproblemen, oavsett om de är bra eller dåliga.

För att väljarna ska kunna sålla mellan sanning och lögn har vi den "oberoende och objektiva" journalistiken som ska informera och debattera.

Problemet är att det bara finns EN åsikt, EN lösning och ETT enda sätt att förhålla sig till de frågor som väljarna vill ha svar på. De som öppet har en avvikande uppfattning ses som samhällsfiender, pekas ut och tystas i största möjliga mån.

De som tiger är ungefär hälften av Sveriges väljarkår?

Media och kultureliten spelar samma melodi och våra politiker dansar. Att väljarna sedan önskar sig annan musik eller lyssnar på andra locktoner hör de inte .. för enligt dem som har den rätta tron finns det bara EN vinnande låt i den här melodifestivalen.

Det är den svenska modellen av demokrati, åsikts- och yttrandefrihet just nu.

I dag skriver två kvinnor om just det ... på ett mycket bättre sätt än vad jag kan göra.

Läs DilsaDemirbag-Sten och Tove Lifvendal och tala gärna om vad du tycker. 


DN, DN, DN

4 kommentarer:

  1. Nu tänker jag faktiskt för en gångs skull säga emot dig. ;-)

    "I dag skriver två kvinnor om just det ... på ett mycket bättre sätt än vad jag kan göra."
    Om du ursäktar så tycker jag att du många många gånger skrivit mycket bättre om de här frågorna än vad de här två lyckas med. :)

    Kanske beror det på att de måste tassa runt lite försiktigt eftersom de får sitt levebröd från media d.v.s agendasättarna. Då gäller det att träda med lätta fjät. Eller så är du helt enkelt smartare.
    Lifvendal fick jag inte ut mycket alls av. Hon skriver att det är komplicerat och att det behövs lösningar och åtgärder på ett antal olika samhällsnivåer och inte bara på ett enda. Ungefär så tolkar jag det. Jaha liksom? Det visste vi väl allihop, förutom vår kära överhet som bestämmer förstås. Hon vågar inte lista några åtgärder själv och det är nog klokt med tanke på hennes position. Demirbag-Sten tyckte jag skrev bättre men hon skrev också från en annan vinkel som mer handlade om samtalsklimatet. Det här gillade jag:
    "Är kampen om utrymme i våra medier så hård att frilansande skribenter tvingas vara övertydliga med sitt eget varumärke för att vinna medial plats och kanske fler uppdrag?"
    Det är mitt i prick. Precis så tror jag att det är. Och hjulet snurrar vidare av sig själv i vansinnig takt.

    Britta Svensson är en person som jag har kluvna känslor inför men i sin senaste krönika skrev hon ovanligt vettigt, åtminstone bitvis.
    "Att kunna säga vad man tycker är inte en talang, eller något medfött, det är något man lär sig. När man har gjort det, kan man också lära sig att hålla tyst, och lyssna på motståndarsidans argument. Det kallas att diskutera, eller debattera.

    I USA är det ett skolämne. När man försökte införa detta på en skola i Sverige blev det pannkaka, för det gick inte att hitta några ämnen som det var tillåtet att tycka olika om."
    http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/jag-tror-inte-svenskar-ar-dummare-mer-nedtryckta-eller-har-farre-asikter-an-and/

    Jag tycker det är hysteriskt roligt (på ett hemskt vis) att det i Sverige inte går att hitta ämnen man får tycka olika om. Sverige i ett nötskal.

    SvaraRadera
  2. Peter Nicklasson2/12/13 00:26

    Njae, njoe, eeeeh alltså såväl Dilsa Demirbag-Sten och Tove Lifvendal har sina poänger men det är som om alla de (få) personer som ger sig på att vilja diskutera invandringspolitiken dansar i valstakt - men de för inte, de BLIR FÖRDA - och dansen går några steg åt sidan, ett ängsligt steg framåt, men förr eller senare tas steget tillbaka.
    Denna vecka skriver Dilsa och Tove, nästa vecka kanske t ex Gudmundsson eller Dahlberg, men mycket mer blir det aldrig.
    Alla försök till resonemang och med fakta framför känsloreaktioner dör eftersom grindvaktarna då överröstar med de gamla "Låt oss tala om Hibo"-argumenten... och sedan kommer givetvis argumenten med "järnrör", "stöveltramp" och "30-tal". Vilken seriös debattör klarar det gatloppet?
    Problemet för de invandringskritiska som inte sympatiserar med SD, mer eller mindre ändå kommer till samma slutsats som SD - och framhärdar de då utesluts de ur debatten mer eller mindre. Även om slutsatsen delas med SD:s behöver ju inte lösningen vara SD:s, men för att kunna ordinera förslag behöver man nog enas om sjukdomsbilden - eller hur?
    Lösningen på låsningen? Kanske att låta fritänkarna (och de som fortfarande sitter i garderoben och gömmer sig) att debattera, bolla förslag, kritisera varandras lösningar, etc på ett garanterat ANONYMT sätt.
    Eller något annat drastiskt sätt.
    En anonym Flashbackare beskriver dilemmat så här: "Såg nyss en dokumentär om SAS där en norrman beklagade sig över en kulturskillnad mellan Norge och Sverige: När man ska fatta beslut i Sverige måste ALLA vara överens, och när ett beslut är fattat "kan" man inte ändra på det. Svensk migrationskonsensus i ett nötskal." Ja, det ligger väl en hel del i det.... :/
    För annars tror jag att det kan krävas att allt går åt helsefyr med okontrollerade invandringsvolymer, ökad social oro, skenade arbeteslöshetssiffror, sänkta pensioner, osv samt att SD växer till sådana väljarsiffror att de inte kan negligeras av de övriga partierna (läs S och/eller M). Kanske måste alltså Sverige nå botten innan en tillnyktring kan (tillåtas) ske.

    SvaraRadera
  3. @Peter Nicklasson. Du har alldeles rätt och det är därför jag inte blir särskilt imponerad av de här två artiklarna. Man har sett det förr från båda damerna. Dilsa t.ex har en förmåga att sticka fram hakspetsen pyttelite ibland för att sen förskräckt skriva en krönika om "stöveltramp" och liknande som kompensation. Inte konstigt iofs, jag har sett ganska många bloggare av "olika"-sorten avfärda henne som gående de "främlingsfientligas" ärenden om än omedvetet. Det lilla fåtal som håller en rakryggad linje är redan persona non grata i den rumsrena mediavärlden. Jag tänker då på bl.a Gunnar Sandelin. Betänk att en så mild kritiker som Johan Lundberg kände behov av att balansera sin kritik med att förklara sig egentligen vara för fri invandring. Sen fick han sparken från Axess ändå.
    Jag tror att det måste bli värre innan det blir bättre. Men då kan det vara för sent för hela vårt välfärdssystem.
    Ja, jag är pessimist till max :D

    SvaraRadera
  4. Håller helt med föregående talare och du Any-Du skriver mycket bättre och är rakare och tydligare
    Du springer inte som katten runt het gröt.

    SvaraRadera