Det var bättre förr??

Det var länge sedan jag var så här utsövd, utvilad, avstressad och förnöjd som jag känner mig nu, men jag kanske måste skriva någonting, innan jag helt glömmer bort att jag har det här utrymmet att dra mig tillbaka till när jag känner mig inspirerad.

Men inspirerad är väl det minsta jag är just nu. Mätt, försedd med bra böcker, rikligt med choklad och avslappnad till den milda grad att jag nätt och jämt orkar släpa mig in i mitt eget rum för att roa mig själv .. så orkar jag inte tänka den minsta lilla tanke som någon kan ha något som helst utbyte av.

Annat var det förr .. när vi hade ett betydligt större menageri än vad vi har nu. Att rasta två hundar och mata två tjocka, mer eller mindre medvetslösa katter är inte vad jag kallar betungande jämfört med det.

På den tiden, när Maken och jag föll ihop i var sin liten hög framför TV:n och stängde av all hjärnverksamhet så fungerade det inte lika bra som det gör i dag när vi båda brukar somna inom 5 röda vissa kvällar.

Hundarna tyckte det var dagens tristaste stund. Border Collien .. som nu är 13 år .. hade då inte förlorat hoppet om oss utan försökte locka med dragkamp, bollen eller andra roligheter innan hon gav upp och insåg att vi inte längre var kontaktbara.

Katterna däremot, tyckte att vi äntligen insett vad livet egentligen gick ut på.

Vila och avkoppling!

Nästan alla katterna samlades därför hos mig i soffan och rangordningen var strikt. Rutiga Katten satt på vänstra armstödet, Vita Vimsiga låg på ryggstödet bakom mitt huvud, Siamesen hade chefspositionen i mitt knä medan Hittekatten .. som fortfarande anser att hon spelar i en annan liga än vanliga katter .. gick upp och boade ner sig i min säng på övervåningen. Den Obalanserade Katten försökte ligga i Makens knä.

Ett par år innan den Obalanserade Katten lämnade jordelivet ledsnade hon på Maken. Han somnade så lätt, vilket medförde att han tappade taget om henne så hon gled ner på golvet via hans hala jeansben.

Det fanns ju en ledig plats bredvid mig som borde ha varit självskriven, men .. ack nej .. hon försökte utmana Siamesen om ledarplatsen.

Det morrades, frästes och utdelades rallarsvingar under min kaffekopp! Det var fullt krig så fort jag placerade mig i soffan. När alla direktattacker misslyckats vidtog "listiga" utträngningsförsök och slutligen så satte/lade sig utmanaren helt sonika ovanpå den katt som redan låg på den eftertraktade platsen.

Den understa katten blev då äktsvenskt KRÄNKT och så började alltihop om från början med morranden och rallarsvingar.

Till slut kapitulerade den Obalanserade Katten och valde soffans högra armstöd. En plats som var mycket olämplig för en katt med så dåligt balanssinne. För det mesta ramlade hon ner mot mig när hon somnat in .. men ibland ramlade hon ner på golvet.

En kväll låg Makens Schäfer där och sov i lugn och ro. Hon blev brutalt väckt av den fallande katten och reste sig förvirrat upp i all sin storhet och ..

.. skrämde slag på Siamesen som i full panik sprang över mig och hela soffan och över Rutiga Katten som låg och surade på andra armstödet och ..

.. blev skitförbannad och hängde på Siamesen för att ge honom en rejäl omgång och ..

.. skrämde Border Collien som låg i hallen och sprang in i vardagsrummet för att se vad som stod på och ..

.. väckte gamla, halvdöva Halva Border Collien som sovit djupt under soffbordet under hela kalabaliken, och nu trodde att det kom någon, reste sig så kaffekopparna skvimpade över och började skälla, vilket fick till följd att ..

.. Maken blev vansinnig och utbrast; .. DET HÄR ÄR ETT F*******T DÅRHUS, TA MIG F*N!!!

När jag tänker tillbaka på det känns det lite fattigt när jag sitter med Rutiga Katten bredvid mig, gamla halvdöva Border Collien djup sovande i sin korg i hallen och Rackarkotten på vakt vid balkongdörren, i sovrummet en trappa upp.

Lite tomt och händelselöst på något sätt??

Eller skönt och normalt! .. tycker Maken.