Vilken tur att det inte var val i går!

Jag är en väldigt vanlig människa. Jag ser till och med vanlig ut, tror jag, eftersom människor ofta inleder sina samtal med .. har inte vi träffats förut?

Dessutom så tillhör jag den stora grupp som politikerna gärna vill ha som väljare .. medelklass med stabil ekonomi i en åldersgrupp med stor väljarandel.

Egentligen så borde jag ta mitt samhällsansvar och erbjuda mina tjänster som referensperson till alla utredningstjänster och opinionsbolag .. för när jag verkligen, verkligen brinner för något .. så upptäcker jag allt som oftast att jag bara är en liten låga i en stor brasa.

Det hör nästan till vanligheten att det finns en eller annan kommentar till just de inläggen som säger .. precis så har jag också tänkt! Och det är väl tack vare dem som jag fortsätter att sitta här och skriva rätt ut i ingenting?

I större delen av mitt liv har jag rört mig bland dem som är minst, osynligast och mest hjälpbehövande i samhället. När Maken arbetade i ungdomsvården tog han med sig särskilt sårbara unga, kriminella killar hem över storhelger och i en del fall så blev de kvar hos oss några år. En del vinglade sedan iväg till hyfsat anpassade liv, andra vinglade rakt ner i diket så fort de började leva på egen hand och ytterligare några blev kriminalvårdens problem.

Vi har hållit kontakten. Om förhållandena och samhället hade varit annorlunda så hade de haft en annan framtid .. felet ligger inte hos dem som personer utan i det sammanhang de föddes in i.

Vi har båda, Maken och jag, kämpat i det helvete som uppstår när en förälder förvandlas och går in i demensens dimmor. Vi har sett äldrevården inifrån och känt oss frustrerade över begränsningarna och stelbentheten i systemet, men också reagerat över den enorma arbetsbörda som vilar på vårdpersonal som tänjer sig till det yttersta.

Vi har varit på flera äldreboende tidigt på morgonen .. vilket fler borde ha varit, innan de diskuterar kvalitet i välfärden. Att äta frukost samtidigt som morgonblöjorna på vuxna människor byts .. ibland i sängen bredvid .. verkar inte vara någon höjdare.

Jag ljuger inte när jag säger att jag helst vill ha möjlighet att ta mitt eget liv som alternativ till dagens äldrevård.

Vi har sett hur hemtjänsten fungerar .. eller vad man ska kalla det. Bland annat när Makens 100-åriga mormor ständigt fick nya ansikten som skulle hjälpa henne med det mest intima. Hon var fullständigt klar i huvudet men kroppen var utsliten av arbete. Många gånger var hon fullständigt skräckslagen för de människor som kom in i hennes hem med egen nyckel. Ofta fick hon "hjälp" hon inte vill ha och nekades hjälp som hon behövde .. på grund av ett stelbent regelverk. Den mat som hon fick insatt i kylskåpet i veckoransoner skulle jag inte ha serverat mina hundar på 4:e dagen.

Den dag hon dog fanns dessutom ingenting av värde kvar av det som hon med darrande hand testamenterat till sin dotter.

Vi har arbetat i missbruksvården båda två, Maken har suttit på sängkanten hos ensamma människor som skakat av rädsla och alkoholabstinens och besökt psykiatriska avdelningar där de olåsta dörrarna på natten möjliggjorde övergrepp och misshandel när personalen var på ett annat våningsplan. Den som var ångestriden, förvirrad och sjuk vid inskrivningen kände sig inte direkt tryggare trots generositeten med lugnande små tabletter.

Vi vet båda två hur ensamhet och utanförskap luktar, har sett den skam människor känner i sin utsatthet och hur respektlöst de som fallit igenom samhällets skyddsnät behandlas.

Jag har sett människor med alla möjligheter i världen framför sig, falla ner i narkotikaberoendets svarta hål utan att någon utanför den närmaste kretsen egentligen reagerat .. i varje fall inte i tid.

På senare år hamnade vi i en värld vi inte trodde var möjlig. Det ser så fint ut på pappret .. personlig assistans, gruppboenden, dagverksamheter .. omsorg .. men bakom de vackra orden finns det gamla tänkandet; de som har funktionshinder som gör att de inte kan delta i samhällslivet på lika villkor har inte riktigt samma rättigheter eller värde som andra.

Människor behövde hjälp i en värld de inte begrep språket i och vi var tillräckligt naiva för att tro att det fanns hjälp att få om vi bara hjälpte till med att tolka, formulera behovet och navigera bland myndigheterna.

Nu har jag lärt mig att det inte fungerar så.

Den handlar mycket om vem du är, vilka du känner och vilken position du har i samhället.

Alla dessa grupper kostar för mycket! Pengar som finns, men som försvinner i ett oöverskådligt system eller kan användas till annat. Kraven på handlingskraft gör också  att politikerna i många fall beslutar om förändringar som de inte kan överblicka eller förstår och som därmed blir mycket dyrare än det som de förändrade i sin besparingsiver.

Ingen tar sig tid att sätta sig in i vad kostnaderna beror på .. de kostar bara för mycket!! Och om allt det jag har hört svenska myndighets- och mediapersoner säga om funktionshindrade, hade sagts om invandrare så hade det varit grovt rasistiskt och hets mot folkgrupp.

Maria Larssons uttalande .. vi får se och utvärdera hur det går .. är anmärkningsvärt kallt i förhållande till det hon kommenterade .. hur ska människor som levt med personlig assistans i hela sitt vuxna liv klara sig när den tas ifrån dem och inga bra alternativ finns att tillgå?

Den inställningen finns inte på ledarsidorna eller bland politikerna när det gäller andra befolkningsgrupper.

Jag ger upp.

När de som verkligen kan göra skillnad och bilda en opinion, är mer intresserade av att diskutera om barnen ska kalla varandra hen på förskolan än att diskutera om gamla mormor har ett människovärde och rätt till att vistas utomhus eller i samhället när hon hamnat på ett äldreboende, så känns det meningslöst att satsa så mycket tid för så lite resultat.

Jag orkar inte mer.

När kultureliten hellre förfasar sig över att "lilla Hjärtat" är svart bland "alla brokiga" än ser att diskriminering inte bara har med färg eller ursprung att göra.

Vi särbehandlar många olika grupper i vårt samhälle. "Konspirerande, rädda och anonyma människor i grupp" anses ligga bakom Sd:s framgångar, trots medias alla avslöjanden. Underförstått så finns orden "obildade, dumma och bidragsberoende" .. men så dum är inte krönikören att han skriver det direkt.

Gunnar Wetterberg uttryckte vad många tänker i sin ledarspalt på Expressen i går, utan att ha satt sig in vad som kostade och hur mycket det kostade  .. öppna institutionerna igen och se till att skära ner kostnaderna för människor som inte har rätt till några krav eller förväntningar på livet alls.

Stäng in dem .. i motsats till Sd:s släng ut dem. Utom synhåll bör de i vilket fall som helst .. alla som kostar pengar.

Om det hade varit val i går, så hade kanske Gunnar Wetterberg alldeles ensam fått mig att välja ett alternativ som jag skulle ha ångrat i dag. För så glödhet var min ilska, så nattsvart var min besvikelse över fegheten och maktlystnaden hos ALLA politiska partier .. att det varit fullständig möjligt att slänga in en Sd-röst som hämnd.

Jag förstår de som gör det.

Jag kan ana varför de gör det.

Ett samhälle som offrar, blundar för, gömmer och inte tar ansvar för dem som är mest utsatta, har störst hjälpbehov och sämst förutsättningar att klara sig själva är inget bra samhälle.

Jag  är en väldig vanlig människa och påstår mig inte sitta inne med några sanningar eller lösningar. Bara en i en stor grupp av väldigt vanliga människor som har det gemensamt att vi är attraktiva som väljare 2014. Nästan var och en av oss har någon som är beroende av hjälp för att klara livet, i vår närhet .. kanske till och med i vår egen familj.

En hjälplös äldre släkting, ett funktionshindrat barn, en psykiskt sjuk sonhustru, en narkotikaberoende son, ett mobbat barnbarn eller en alkoholiserad förälder .. alla med problem som kräver ett 100% engagemang och möts av ett svalt intresse av dem som är avlönade för att fungera som stöd och hjälp.

Jag brinner verkligen, verkligen för grunden i det som förr kallades vård och omsorg om de mest utsatta i samhället .. men som nu bara är tomma ord på ett papper eller retoriska finesser i ett valtal.

Men jag är bara en liten, liten låga i en stor brasa som kanske kommer att förtära hela det politiska systemet, om ingen inser att det inte går att dela upp människovärdet i olika  grupper.

Funktionshindrade/Normala.

Gamla hjälplösa/Medelålders lönearbetare

Bidragsberoende/Självförsörjande

Socialt utslagna/Välanpassade

Psykiskt sjuka/Fullt friska

Invandrare/Svenska

Obildade/Välutbildade

I bara ett fall av de här 7 motsägelserna kallas det rasism, men det är samma inställning, samma bemötande och samma behandling .. Ni är inte lika mycket värda som VI.

Johan Croneman snuddar vid sanningen i DN i dag;

"Jimmie Åkesson säger egentligen bara en sak: Han förstår att folk är oroliga. Och undrar. Det räcker. Retoriken är urbillig! Han tycker att alla andra politiska företrädare ger fan i att lyssna. Och han får rätt."

Det är fler än jag som känner uppgivenhet inför den politiska förnekelsen när det handlar om vad som sker på individnivå inom välfärden och om jag ändå ska rösta för diskriminering på ett eller annat sätt .. ja då kan jag lika gärna rösta på det alternativ som svider mest i skinnet på etablissemanget.

Så kände jag i går .. där gick uppenbarligen en gräns .. så det var tur att det inte var val just då.

Jag är en helt vanlig människa, men det finns hundratusentals som mig och det är knappt två år till nästa val.

AB, AB, AB, SvD

Att inte äga sitt eget liv ..

I går skrev jag om värdeordet utanförskap och fick en kommentar från Cicki som jag tycker säger allt om skillnaden mellan den politiska tolkningen och verkligheten. Läs den ..

"Det jag ska skriva nu ger inga svar på några frågor. Jag vill bara berätta hur det känns, att vara där.

I utanförskapet, om man nu ska använda det ordet. Exemplet med truckföraren är ett lysande exempel på hur bakvänt det kan bli. Det som kallas trygghetssystemet.

När man lever i ett bidragsberoende är egentligen inte det jobbigaste att man inte kan ha samma status som grannen. Det går att lära sig leva med.

Det jobbiga är att inte ha kontroll över sitt eget liv. Någon annan ska hela tiden ha beslutanderätt över mitt liv, hur jag bland annat använder mina pengar. Gör jag inte som de vill, kan jag bli anklagad för bedrägeri. Detta gäller t ex för en sådan sak som om att välja fast eller rörligt elavtal. Alla andra människor får besluta själva över en sådan sak.

Är man bidragsberoende får man inte bestämma det själv. Trots att man väljer det billigaste alternativet. Är det emot de styrandes normer så har du förlorat rätten att bestämma själv.

En annan sak som är enormt jobbig det är att aldrig någonsin ha en möjlighet till att ordna en buffert för oförutsedda utgifter. Man lever ständigt med en klump i magen och en bön till högre ort, att ingenting oförutsett får hända. Gör det ändå det måste man lösa det på ett eller annat sätt.

Vi har haft möjligheten att lösa våra kriser tack vare släkt, goda vänner och vår egen kreativitet.Men tänk om jag inte har den möjligheten. Då är man ännu mer utsatt och sårbar.

Nu är det egentligen inte jag som är den som är i utanförskapet. Det är sambon, på grund av detta att bli misstänkliggjord av Försäkringskassan. Nu är han utredd igen. De senaste utredningarna har pågått sedan 2006, alltså i mer än fem år. Nu är han utredd på längden och tvären, invändigt och utvändigt.

Tänk vad detta kostat både i själva utredningskostnader, men även i sk mänskligt lidande.

För fem år sedan fick han en TIA, en sorts stroke, som vi tror orsakades bland annat av en massa oro. Stundtals har han varit mycket deprimerad och varit tvungen att ha kontakt med psykvården. Också orsakat av oro för ekonomi och inför framtid. Snart får vi veta om alla utredningar godkänns eller om han ska utredas vidare. Eller ut i arbetsmarknadsåtgärd. Återigen så är det någon annan som styr vårt liv.

Jag vill inte göra gällande att jag är helt oumbärlig, men jag undrar hur sambons liv skulle se ut om inte jag fanns. På grund av gamla skulder, som inte kunnat åtgärdas på grund av det jag tidigare nämnt, så skulle han aldrig få ett hyreskontrakt. Vad väntar då? Jo, hemlöshet! Om inte hans barn förbarmar sig över honom, vill säga. Men vem vill leva på sina barn. Nu är inte vårt utanförskap detsamma som ensamhet. Vi har varandra. Vi har nog byggt en liten kokong omkring oss, som räddar och skyddar oss.

Men tänk alla andra som inte har någon annan?

Vi har hela tiden kunnat kämpa tillsammans, vilket är vår styrka. Dessutom är vi bägge två ganska välutbildade och kan föra oss i både tal och skrift. Vi kan även bena ut lagtext och förstå våra egna rättigheter. Men tänk den som inte kan det. Då hamnar man i ett ännu mer utsatt utanförskap.

Om jag visste att jag klarade av det så skulle jag vilja jobba ideellt med dessa frågor, kanske på ett härbärge eller liknande. Risken är att jag skulle engagera mig så starkt att jag brände ut mig själv en gång till. Tyvärr vågar jag inte ta den risken. Men tanken finns där att få kunna hjälpa till på något vis.

Om man tar det här med missbrukade kostnader så kan man ta mitt eget exempel. 2004 drev jag en kamp mot Försäkringskassan. Den kostade mig väldigt mycket både mentalt och kroppsligt. De som utrett mig, läkare, flera sjukgymnaster, arbetsterapeut och psykolog, var helt eniga om att jag inte var arbetsför för något arbete som förekom på arbetsmarknaden.

Det trodde inte Försäkringskassan på.

Under den här striden så förekom det sju handläggare på FK plus en chef. Till slut skickades jag på utredning på ett av FK:s eget utredningsställe. Där utreddes jag i fem dagar. Det kostade FK/samhället nästan 100 000:-. Vad kom de fram till? Jo, exakt samma sak som mina tidigare utredningar visat på. Är inte det ett onödigt slöseri, så vet inte jag."

Om och om igen ser jag hur samhället inte sparar på kostnaderna för att kunna "spara in" på det stöd som medborgarna har laglig rätt till och där besparingsförsöken kostar oerhört mycket mer än den utgift som de försöker undvika. Det anses viktigt att lägga ner mer på att ifrågasätta en individ med väldokumenterade eller medfödda, livslånga handikapp än vad själva insatsen skulle kosta om den godkändes från början?

Men vem utreder och ifrågasätter hur utredaren och dennes arbetsgivare handskas med anförtrodda skattemedel? Vem utreder kostnaderna runt meningslösa utredningar som bara förorsakar lidande och ångest.

Sett från mitt perspektiv är det både oekonomiskt och vanvettigt.

Kan det till och med vara så att hela den ofantliga offentliga samhällsapparat som är skapad för att tillgodose vårt behov av sociala skyddsnät kostar mångdubbelt mer än den ger??

Det finns inga siffror på det, inga utredningar och ingen som är intresserad av att ta reda på det heller.

Jag undrar varför??

DN

Värdeord - Utanförskap.

"Utanförskap innebär att en individ befinner sig utanför och känner sig vara utanför en grupp som det ses som önskvärt tillhöra. Utanförskap kan avse flera olika grupper som till exempel; en rent social gemenskap, det etablerade samhället eller det som anses vara det "normala" samhället."


Ordet utanförskap är ett ord som är kapat av högersidan i politiken. Det används för att beskriva det sociala utanförskap som de som inte har ett arbete och en arbetsinkomst befinner sig i.

Ett utanförskap som skapas av ett bidragsberoende alltså. Eller försörjningsstöd från skattebetalarna, som man också kan kalla det.

Åtgärder .. som också är ett försörjningsstöd från skattebetalarna, anses inte vara ett utanförskap även om den som tvingas in i dessa åtgärder känner sig ensammare och mer utanför än någonsin på grund av det. Men har du egna idéer om åtgärder som kan bryta det som samhället ser som utanförskap, så blir du mer utanför än tidigare eftersom du då bryter mot reglerna för det godkända utanförskapet som inte innefattar andra alternativ än de som godkänts av samhället?

Åtgärderna för att ta sig ur utanförskapet innefattar alltså inte egna initiativ .. om du inte är stadd vid kassa och kan bekosta dem själv. Kreativitet, skaparlust och positivt tänkande är utan värde, det handlar mest om att få problemet löst så att det inte är synligt .. oavsett om den det handlar om hamnar i ett annat utanförskap som är dubbelt så handikappande som det h*n ”räddats” från.

Det handlar om pengar kort och gott. Kostnader som vi inte har råd med, möjligen för att det finns de som gjort utanförskapet till en inkomstkälla eller affärsidé och kanske på grund av att kostnaderna till stor del vilar på dem som lever på att administrera dem som innefattas av utanförskapet.

Och det låter ju lite märkligt .. men det går många kommuntjänstemän, socialarbetare, anställda på arbetsförmedlingen och försäkringskasseutredare m.fl på en enda stackars utanförstående. För att inte tala om vad det kostar rättsväsendet som i slutänden får avgöra alla fall där parterna inte kommer till samma slutsats.

Det är en hel del, faktiskt. Något som det inte finns några siffror om, inga beräkningar av kostnaderna för och därmed inga funderingar om vart pengarna egentligen tar vägen?

Ett exempel från min egen verklighet:
En man som har fast anställning som truckförare skadar sin stortå allvarligt och blir sjukskriven i 4 veckor. Han kan inte arbeta under läkningstiden, men Försäkringskassan anser att han inte är arbetsoförmögen och skickar honom till Arbetsförmedlingen för att få ut a-kassa under tiden han inte kan arbeta. Arbetsförmedlingen ser att han har en fast anställning och bollar honom tillbaka till Försäkringskassan som släpper honom som en het potatis och hänvisar till Socialtjänsten som ser att han äger både hus, båt och bil och anser att han kan få fram pengar själv .. och stänger dörren. Mannen ger upp, lånar av familjen och väntar i 4 veckor utan ersättning och återgår till arbetet och fortsätter att betala skatt till "trygghetssystemen".

Vad är det som kostar i det utanförskapet?? Vem eller vilka är de ”tärande” i det här sammanhanget?

Men det är inte alla bidragsberoenden som föder utanförskap. Större delen av kulturen vilar på skattebetalarnas insatser, politiken likaså och många andra uppskattade företeelser i samhället som skattebetalarna är förutsättningen för. Så är du arbetslös .. bli politiker, konstnär eller författare så befinner du dig .. vips .. i ett accepterat utanförskap, om man ska hårddra det och vara lite kritisk när det gäller hur ordet används.

Synonymer för ordet utanförskap är: främlingskap och isolering.

För mig är det ensamhet.

Inte ensamhet i total ensamhet, det kan vara rätt njutbart om man har en stor familj eller tillbringar dagen på en överbefolkad arbetsplats.

Men att vara ensam bland andra är det största utanförskap som finns.

Det är ensamt att vara tillsammans med människor som talar ett eget språk och där du inte blir sedd eller hörd .. trots att du vet att det är dig och dina erfarenheter och kunskaper de talar om, och att du skulle kunna tillföra samtalet något och berika det med insikter som ”de som vet bäst” inte har.

Ensamhet kan vara när du känner att du är fel person på fel plats. Fel kläder, fel språk, fel utseende och fel ålder, även om du själv inser att den enda i sällskapet som verkligen är rätt .. det är du!

Ensamhet i hemmet, när inga ord blir sagda trots att luften vibrerar av outtalad vanmakt och vantrivsel .. det är ett avgrundsdjupt utanförskap, eftersom det utspelas på den enda plats där du borde kunna känna dig trygg.

Att vara sjuk eller handikappad behöver inte betyda att du lever i ett utanförskap. Men när du får din sjukdom eller ditt handikapp ifrågasatt av människor som inte varken hör eller ser de svårigheter du har så svårt att formulera och när människor, som inte någonsin befunnit sig i din situation, tar sig rätten att tolka den och förklara den för dig .. då befinner du dig i iskall ensamhet.

Att inte ha råd att konsumera och leva efter samma standard som grannen, går att leva med och lösa på sikt, men att inte bli sedd, hörd eller bekräftad när du befinner dig i ett utsatt läge ger en ensamhetskänsla som är kvävande och passiviserande.

Att vara arbetslös, missbrukare, handikappad, gammal, sjuk eller nyinflyttad från ett annat land, blir ett utanförskap först när du ger upp på grund av ensamhet.

Att acceptera ensamhet och utanförskap för att stimulera människor till att ta sig ur det, är det möjligt? Är det inte risk för att det skapas en gemensamhet i det som skapade utanförskapet för att slippa ensamheten?

Ensamhet … när du inte vill ha den, den gör ont och föder förtvivlan och hopplöshet!

Tillsammans .. då kan vi. Men i ensamt utanförskap föds inga hjältar, inga nya idéer och frodas ingen kreativitet eller skaparlust.

Om jag kunde skulle jag vilja ge gemenskap. Inte kollektiv gemenskap utan en gemenskap där varje individ kan känna sig unik, viktig och värdefull. Jag skulle vilja skapa förutsättningslösa förutsättningar för möten och samtal mellan människor, platser där alla är välkomna och samtal där alla är lika värda.

Jag vill ha ett ENORMT köksbord där vi kan sitta och få idéer. Där vi tillsammans kan förverkliga drömmar eller bara tala om dem. Frossa i skapande och kreativitet, testa infall och se möjligheterna och inte svårigheterna. Och framför allt så vill jag att vi ska skratta, vara lite osannolika och känna att vi kan flyga .. även om det bara är en liten, liten stund tillsammans över en kopp kaffe.

Det är sådant vi mår bra av.

Jag tror inte att den politiska tolkningen av ordet utanförskap är bra .. innefattas man av den så blir det ju synonymt med misslyckande, ensamhet och hopplöshet, eller hur?

Vem blir sporrad av att hamna i den gropen?

Vem blir först med ordet innanförskap .. och vem skapar förutsättningar för det??

DN,