Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

torsdag 27 oktober 2011

Att inte äga sitt eget liv ..

I går skrev jag om värdeordet utanförskap och fick en kommentar från Cicki som jag tycker säger allt om skillnaden mellan den politiska tolkningen och verkligheten. Läs den ..

"Det jag ska skriva nu ger inga svar på några frågor. Jag vill bara berätta hur det känns, att vara där.

I utanförskapet, om man nu ska använda det ordet. Exemplet med truckföraren är ett lysande exempel på hur bakvänt det kan bli. Det som kallas trygghetssystemet.

När man lever i ett bidragsberoende är egentligen inte det jobbigaste att man inte kan ha samma status som grannen. Det går att lära sig leva med.

Det jobbiga är att inte ha kontroll över sitt eget liv. Någon annan ska hela tiden ha beslutanderätt över mitt liv, hur jag bland annat använder mina pengar. Gör jag inte som de vill, kan jag bli anklagad för bedrägeri. Detta gäller t ex för en sådan sak som om att välja fast eller rörligt elavtal. Alla andra människor får besluta själva över en sådan sak.

Är man bidragsberoende får man inte bestämma det själv. Trots att man väljer det billigaste alternativet. Är det emot de styrandes normer så har du förlorat rätten att bestämma själv.

En annan sak som är enormt jobbig det är att aldrig någonsin ha en möjlighet till att ordna en buffert för oförutsedda utgifter. Man lever ständigt med en klump i magen och en bön till högre ort, att ingenting oförutsett får hända. Gör det ändå det måste man lösa det på ett eller annat sätt.

Vi har haft möjligheten att lösa våra kriser tack vare släkt, goda vänner och vår egen kreativitet.Men tänk om jag inte har den möjligheten. Då är man ännu mer utsatt och sårbar.

Nu är det egentligen inte jag som är den som är i utanförskapet. Det är sambon, på grund av detta att bli misstänkliggjord av Försäkringskassan. Nu är han utredd igen. De senaste utredningarna har pågått sedan 2006, alltså i mer än fem år. Nu är han utredd på längden och tvären, invändigt och utvändigt.

Tänk vad detta kostat både i själva utredningskostnader, men även i sk mänskligt lidande.

För fem år sedan fick han en TIA, en sorts stroke, som vi tror orsakades bland annat av en massa oro. Stundtals har han varit mycket deprimerad och varit tvungen att ha kontakt med psykvården. Också orsakat av oro för ekonomi och inför framtid. Snart får vi veta om alla utredningar godkänns eller om han ska utredas vidare. Eller ut i arbetsmarknadsåtgärd. Återigen så är det någon annan som styr vårt liv.

Jag vill inte göra gällande att jag är helt oumbärlig, men jag undrar hur sambons liv skulle se ut om inte jag fanns. På grund av gamla skulder, som inte kunnat åtgärdas på grund av det jag tidigare nämnt, så skulle han aldrig få ett hyreskontrakt. Vad väntar då? Jo, hemlöshet! Om inte hans barn förbarmar sig över honom, vill säga. Men vem vill leva på sina barn. Nu är inte vårt utanförskap detsamma som ensamhet. Vi har varandra. Vi har nog byggt en liten kokong omkring oss, som räddar och skyddar oss.

Men tänk alla andra som inte har någon annan?

Vi har hela tiden kunnat kämpa tillsammans, vilket är vår styrka. Dessutom är vi bägge två ganska välutbildade och kan föra oss i både tal och skrift. Vi kan även bena ut lagtext och förstå våra egna rättigheter. Men tänk den som inte kan det. Då hamnar man i ett ännu mer utsatt utanförskap.

Om jag visste att jag klarade av det så skulle jag vilja jobba ideellt med dessa frågor, kanske på ett härbärge eller liknande. Risken är att jag skulle engagera mig så starkt att jag brände ut mig själv en gång till. Tyvärr vågar jag inte ta den risken. Men tanken finns där att få kunna hjälpa till på något vis.

Om man tar det här med missbrukade kostnader så kan man ta mitt eget exempel. 2004 drev jag en kamp mot Försäkringskassan. Den kostade mig väldigt mycket både mentalt och kroppsligt. De som utrett mig, läkare, flera sjukgymnaster, arbetsterapeut och psykolog, var helt eniga om att jag inte var arbetsför för något arbete som förekom på arbetsmarknaden.

Det trodde inte Försäkringskassan på.

Under den här striden så förekom det sju handläggare på FK plus en chef. Till slut skickades jag på utredning på ett av FK:s eget utredningsställe. Där utreddes jag i fem dagar. Det kostade FK/samhället nästan 100 000:-. Vad kom de fram till? Jo, exakt samma sak som mina tidigare utredningar visat på. Är inte det ett onödigt slöseri, så vet inte jag."

Om och om igen ser jag hur samhället inte sparar på kostnaderna för att kunna "spara in" på det stöd som medborgarna har laglig rätt till och där besparingsförsöken kostar oerhört mycket mer än den utgift som de försöker undvika. Det anses viktigt att lägga ner mer på att ifrågasätta en individ med väldokumenterade eller medfödda, livslånga handikapp än vad själva insatsen skulle kosta om den godkändes från början?

Men vem utreder och ifrågasätter hur utredaren och dennes arbetsgivare handskas med anförtrodda skattemedel? Vem utreder kostnaderna runt meningslösa utredningar som bara förorsakar lidande och ångest.

Sett från mitt perspektiv är det både oekonomiskt och vanvettigt.

Kan det till och med vara så att hela den ofantliga offentliga samhällsapparat som är skapad för att tillgodose vårt behov av sociala skyddsnät kostar mångdubbelt mer än den ger??

Det finns inga siffror på det, inga utredningar och ingen som är intresserad av att ta reda på det heller.

Jag undrar varför??

DN

1 kommentar:

  1. Jag glömde ta med en sak om bidragsberoende. Du får inte låna pengar om du har försörjningsstöd. Då menar jag inte ta stora lån utan låna en hundring eller två av en god vän för att klara en vanlig mathandling. Lånar du pengar räknas det som inkomst. Då dras det bort från försörjningsstödet. Om man då inte berättar för socialen att man lånat pengar så kan man åka dit för bedrägeri om det kommer fram.Då hjälper det inte att be om ursäkt, som vissa politiker kan göra.

    Däremot kan en god vän köpa en matkasse och ge till den som behöver. Det är OK. Jag vet inte om jag förstår skillnaden egentligen.

    Du får heller inte ta emot penninggåvor vid t ex en födelsedag. Då räknas det som en inkomst. Inte ens familjens barn får ta emot en slant av mormor eller farmor. Det ska redovisas som inkomst. Hur kul är det att få en slant i present när man ändå inte får behålla den?

    Om en familj får försörjningsstöd och barnet sommarjobbar. Då räknas det in i familjens totala ekonomi. Vilken ungdom känner sig sporrad att sommarjobba om man ändå inte får behålla pengarna?

    SvaraRadera