Åsnor ..

.. är inte ens hälften så dumma som de människor de jämförs med. Det lärde jag mig när vår granne lånade en åsna som hette Martin över sommaren.
Brinnande kärlek uppstod vid första ögonkastet.

Jag tillbringade åtskilligt med tid hängande över staketet vid Martins hage när jag passerade med alla mina hundar. Förbrukningen av äpplen och morötter steg med det dubbla. Det gick så långt att omgivningen började reagera över Martins skriande av längtan redan innan någon ens tänkt tanken på att vakna och sedan tog det inte lång tid innan han helt sonika hoppade över staketet och begav sig upp till min ytterdörr.

Varje morgon åt vi frukost tillsammans, han fick en knäckebrödsbit och jag tog min morgonmacka i handen medan jag följde honom tillbaka till hans eget ställe. Så åkte jag till jobbet och när jag kom hem så dröjde det inte lång stund förrän han stod där igen.

Jag älskade Martin den sommaren och det krossade nästan mitt hjärta när ägaren .. som inte alls var villig att låta oss flytta ihop och fortsätta vår kärleksrelation .. tog med honom hem igen.Vad är då naturligare än att ge sig ut och leta efter en egen åsna?

Tyvärr så finns det inte många åsnor till salu när man behöver en, och de som finns ägs av ansvarsfulla människor som inte säljer dem till verklighetsfrämmande amatörer som jag.

Annat är det med hästar!

I min fantasi har jag alltid haft en bild av mig själv sittande på en häst .. med håret fladdrande i vinden .. i full galopp över gröna fält.

Problemet är bara att jag är lite rädd för hästar. De är så STORA! Jag kan inte riktigt förstå hur ett djur som är så stort och starkt kan låta sig underordnas ett jämförelsevis så litet ömkligt kräk som en människa?

Varje gång jag kommer i närkontakt med hästar så misstänker jag att det är jag som kommer att få dem att upptäcka sitt misstag och tänka om.

Jag har anmält mig till ridkurser. Med fara för livet har jag med skakande knän och fullständigt livrädd, lärt mig sadla, tränsa, rykta, kratsa och all vad det heter .. men när det gäller själva ridlektionen så har det varit en enda uppförsbacke av misslyckanden.

Hästar är så HÖGA!

Och OBEKVÄMA?

I min fantasi sitter man betydligt bekvämare och säkrare på en hästrygg än vad som är fallet i verkliga livet. Dessutom så är ridskolehästar verkliga människokännare .. jag behöver bara sätta foten i stigbygeln för att de ska fatta att .. mig behöver de inte bry sig om.

Ridskoleläraren ger ett kommando .. och innan jag har fattat vad jag ska göra så har hästen suckande utfört det. Utan att jag ens hunnit reagera?

Det är obeskrivligt förnedrande och om den bara hade kunnat så är jag övertygad om att den hade sadlat, tränsat, ryktat och kratsat sig själv också, bara för att slippa mitt fumlande.

Så jag lade ner mina hästdrömmar.

Fram till den dagen då Martin åkte hem.

Då köpte jag en häst.