Så dum man kan vara.

När jag började blogga i mars 2008 trodde jag att en blogg var ett verktyg för att nå utanför den personliga sfär jag lever i. En möjlighet att vidga vyerna, med andra ord.

För mig var det alltså så .. men jag trodde att det var så för alla.

För det är ju så att de flesta av oss lever i en rätt begränsad grupp av människor. Människor som du känner, har rätt så regelbunden kontakt med och som lever under liknade förhållanden och förutsättningar som du själv.

Tillvaron på nätet ger ju en möjlighet att nå utanför den begränsningen. Du kan möta människor över hela landet, alla ålders- och yrkesgrupper, uttrycka åsikter som kanske inte direkt passar in i umgängeskretsen och pröva dem mot andra. Du kan ta del av erfarenheter som du inte har själv, lära dig något från andra och kanske till och med få bekräftat att det du funderat över .. men som det inte passar sig att tala om i den ordinarie umgängeskretsen .. är något som andra också grubblar på.

Visst är det fantastiskt och berikande?

Politik är något som angår alla, har jag alltid trott. Att politikerna vänder sig till väljarna med sina budskap .. det har jag faktiskt aldrig betvivlat, även om jag förstått att den vanliga väljaren inte är välkommen in i politikens finrum.

Så när jag plötsligt upptäckte hela bloggsamhället så blev jag jätteglad över möjligheten att få delta i den offentliga politiska debatten!!

Och så var jag inte välkommen??

Varför?

Det kändes snopet och jag har haft stora problem med det. Beteendet finns hos företrädare för alla partier. Vänsterpartiets tonläge är så aggressivt så där törs jag nästan inte ens läsa inläggen. Men motståndet är särskilt kompakt hos de socialdemokratiska bloggarna som knutit sig samman i ett NetRoots-nätverk. Kommentarerna faller platt till marken, publiceras inte eller avfärdas på ett lätt överlägset, hånfullt sätt?

Varför?

I blogginläggen beskrivs väljaren som någon som det är väldigt viktigt att kommunicera med, men när jag försöker kommunicera, så kommer jag och stör? Är det bara i de små friggebodarna på torget som jag får komma med frågor .. vart fjärde år eller så?

Varför?

Och varför skulle jag vara intresserad av det, efter att ha blivit avfärdad på nätet? Väljarna är tänkande människor .. inte bara material till blogginlägg, debattartiklar eller påståenden i debatter.

Efter så här lång tid så har jag förstått att det inte är personligt riktat mot mig, vilket jag nästan trodde i början. Jag misstänkte att jag gjorde något fel, missade i tilltalet eller bröt mot någon för mig okänd nätetikett? Nu har jag sett att det här är ett bemötande alla okända kommentarer som är frågande eller ifrågasättande får .. vi betraktas som störande moment i den interna debatten eller som obehagliga ”troll”. Våra motiv är grumliga, vi har ett uppsåt att skada, vi är utsända i någon slags hotfull högerkonspiration .. vi är ondskan i en för övrigt ideologiskt vacker värld.

Nu äntligen har jag fått en del av mina frågor besvarade av en hjälpsam socialdemokrat .. det tog tre år att komma igenom den muren!

”För det första, vi sitter i opposition och har inte sedan Persson förlorade mot Reinfeldt 2006 hittat vår tydliga roll i detta. Sedan så har vårt byte av ledarskap påverkat detta arbete. Ett symptom av allt detta "bök" tror jag är det faktum att vi i stället för att kommunicera, debattera och samtala, skriver om vår redan grundmurade övertygelse om Socialdemokratin. Vi har svårt att lämna det "trygga hörnet".
[……………..]
Tyvärr så visar undersökningar att nätet inte förändrar vårt sätt att umgås nämnvärt. Vi träffar de vi träffar IRL även online och vi har en vana att besöka de bloggar som övertygar oss om att vi har rätt”.

Socialdemokratiska bloggar vänder sig alltså helst till varandra, de känner varandra i vanliga livet och känner sig trygga och bekräftade när de kan förankra sina tankar hos varandra. NetRoots är myrstacken där myrorna bor .. jag är den främling som ska ätas eller jagas bort.

Det var en lättnad att få en förklaring, måste jag säga. Nu lägger jag ner det politiska kontaktsökandet och fortsätter att tycka och tänka helt okontrollerat .. ur mitt eget väljarperspektiv.

Men det är klart att det föder nya frågor?

Varför ringer, mailar eller sms:ar de inte till varandra i stället, om nu hela gruppen är personligt sammansvetsade partivänner och målet är att gyttra ihop sig i en självbekräftande grupp?

Det kan jag för mitt liv inte begripa?

Inom handeln talar man om målgrupper .. i det sammanhanget kan man ju säga att det är rätt oekonomiskt att ha en målgrupp som bara är den egna familjen.

DN,