Skyll inte bara på Håkan Juholt ..

.. han blev nog bara droppen som fick glaset att rinna över.

För jag minns när det nästan var omöjligt att erkänna att man röstade på något annat än Socialdemokraterna, utan fick hänvisa till valhemligheten när frågan kom på tal.

Då ansågs det vara osolidariskt att välja något annat. Då var sossarna de som företrädde oss .. vi som arbetade på vanliga jobb, levde vanliga liv och hade vanliga löner. Våra skatter gick tillbaka till oss i form av jämlik vård, skola och omsorg och tanken verkade vara att vi skulle kunna förlita oss på (S)taten i alla lägen.

Höjden av osolidaritet var att inte vara med i facket. Det var ett MÅSTE .. annars åkte man snålskjuts på arbetskamraternas fackföreningsavgifter och var därmed att betrakta som en svikare.

Men så sakta började vi se att de som vi valde in i kommunpolitiken och de fackföreningsrepresentanter som skulle tillvarata våra intressen .. satt med vid samma bord som företagsledarna, hade samma löner och villkor, var med i samma segelsällskap, spelade på samma golfbanor och fyllnade till på samma kräftskivor.

Det talades allt mer om begreppet Politisk Adel .. och politikerna kapade sina rötter och koncentrerade sig på sina egna löner, sina egna förmåner och sina egna trygghetsavtal.

Politikerföraktet ökade i samma takt som solidaritets- och jämlikhetsbegreppet holkades ur.

Att inte vara med i facket var plötsligt inte så osolidariskt längre och att rösta på något annat än sossarna var en godkänd, demokratisk rättighet som det gick att tala högt om.

”Världens Bästa Skola” har gjort att svenska folket inte är så dumma som politikerna tror, men eftersom vi ”inte ska tro att vi är något” så talar vi inte högt om den saken.

Men visst reagerar vi när ”Folkets” parti talar om vikten av högre och bättre utbildning och ser det som lösningen på arbetslöshet, rehabilitering och social utslagning .. samtidigt som de själva prioriterar partitillhörighet och tjänsteår när de väljer sina egna ledare?

(Klippt ur kommentarsfält .. En tilltänkt statsminister behöver inte vara smartast i landet. Men motsatsen är heller inte särskilt bra.)

”Folket” har numera lika bra .. eller bättre .. insikter än de politiker som anser sig skickade att leda dem. Men i socialdemokratins värld är det ingen förändring i tilltalet.

Visst läser vi ledare och debattartiklar även om det uppstår en viss förvåning bland dem som fötts in i politiken när de kommer i kontakt med detta besvärande faktum. ”Folket” förutsätts nöja sig med nyhetsrapportering, sport- och nöjessidor och serier.

Sakta men säkert vidgades klyftan mellan företrädarna för det stillastående och isolerade arbetarpartiet och dem som förväntades vara tysta och bli företrädda.

Vi märkte det redan för 10-15 år sedan .. partiet börjar ana det i dag.

Nere på väljarnivå ansågs det högst troligt att det var Göran Persson som läckte och sålde ut Mona Sahlins trassliga ekonomi. Det var ingen bra start för honom, även om tystnaden var kompakt från folkdjupen.

Hans fibblande med arbetslöshetsiffror och sjukförsäkringstal gick inte heller spårlöst förbi. Det fanns ett missnöje där .. som inte uttrycktes offentligt eftersom det var osolidariskt och därmed tabu.

Själv samlade partiledaren i ladorna, skatteplanerade och skaffade sig en herrgård. På något bakvänt sätt så gjorde han allt det vi själva skulle ha gjort om vi fått samma möjligheter, och på ett så skamlöst öppet sätt att vi faktiskt gillade hans sätt att se om sitt eget hus. Fast inte förrän han avgått, förstås!

Äldre föräldrar fick det sämre, skolan blev ostrukturerad och odisciplinerad, myndigheternas representanter inom kommunen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen .. som vi avlönade med våra skatter .. förvandlades till motpart, fiende och behandlade oss som om vi begärde allmosor när vi sökte den hjälp som vi ansåg oss berättigade till.

Det började redan på Perssons tid och priset betalar vi nu.

Göran Persson ansågs arbeta mer för egen vinning än för partiet eller folket, det talades mycket om att han omgav sig med svaga ja-sägare ochatt det inte släpptes fram efterträdare eller kompetens. Människor oroade sig för hur det skulle bli den dag han fick ihop tillräckligt för att kunna dra sig tillbaka. Men bara över kaffekoppen vid köksbordet och aldrig offentligt.

Och så blev det Mona Sahlin som fick ”revansch”. Själva sinnebilden för det som den vanliga väljaren tyckte illa om i det som ursprungligen kallade sig för ett folkrörelseparti. Född i partiet, fostrad i SSU, medlem ”i Palme” och helt utan högre utbildning och verklig arbetslivserfarenhet. Vackra tal, medkännande ord om en verklighet som hon inte hade en aning om. Någon som låtsades vara en av oss utan att någonsin varit i närheten, en skicklig politiker utan verkliga ledaregenskaper, som lovade saker som vi inte trodde på.

Det socialdemokratiska partiet blev ett parti bland andra, men med samma gamla slagord, löften och framtidsvisioner som vi tuggat i oss från den dagen vi trodde att Socialdemokraterna representerade sina väljare.

Så gjorde Håkan Juholt en Göran Persson .. stackars Mona Sahlin .. och gled in på scenen i ett Hallelujamoment som svepte med sig partiet, men som lämnade väljarna kallsinniga och lätt illamående.

Och trots att media inte har tagit upp frågan så har det nog inte undgått den vanliga väljaren att den som tjänade mest på valet av partiordförande var Berit Andnor, valberedningens ordförande, som nu .. av en ren tillfällighet(?) .. kan luta sig tillbaka som landshövding i Blekinge.

Den utvalde vinglade runt i samma iver som en tjänstvillig jakthund utan spår, kom med samma gamla tillbakablickande klyschor och floskler som alltid har levererats av sosseledare sedan tidernas begynnelse, målade framtiden lika ljus som en väckelsepredikant och duckade när det ställdes krav på ekonomisk redovisning, fakta och faktisk färdriktning.

Men, precis som med Mona Sahlin, så fanns det någon i dunklet bakom den ostrukturerade privatpersonen som läckte ut uppgifter som media glatt vidarebefordrade. Men den här gången var ridån redan sönderriven och borta och vi såg bristen på solidaritet och jämlikhet inom det parti som krävt just det av oss.

Och där kom den sista droppen i vattenglaset ..

DN, SvD, Expr., Sydsvenskan, AB