Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

onsdag 26 oktober 2011

Värdeord - Utanförskap.

"Utanförskap innebär att en individ befinner sig utanför och känner sig vara utanför en grupp som det ses som önskvärt tillhöra. Utanförskap kan avse flera olika grupper som till exempel; en rent social gemenskap, det etablerade samhället eller det som anses vara det "normala" samhället."


Ordet utanförskap är ett ord som är kapat av högersidan i politiken. Det används för att beskriva det sociala utanförskap som de som inte har ett arbete och en arbetsinkomst befinner sig i.


Ett utanförskap som skapas av ett bidragsberoende alltså. Eller försörjningsstöd från skattebetalarna, som man också kan kalla det.

Åtgärder .. som också är ett försörjningsstöd från skattebetalarna, anses inte vara ett utanförskap även om den som tvingas in i dessa åtgärder känner sig ensammare och mer utanför än någonsin på grund av det. Men har du egna idéer om åtgärder som kan bryta det som samhället ser som utanförskap, så blir du mer utanför än tidigare eftersom du då bryter mot reglerna för det godkända utanförskapet som inte innefattar andra alternativ än de som godkänts av samhället?

Åtgärderna för att ta sig ur utanförskapet innefattar alltså inte egna initiativ .. om du inte är stadd vid kassa och kan bekosta dem själv. Kreativitet, skaparlust och positivt tänkande är utan värde, det handlar mest om att få problemet löst så att det inte är synligt .. oavsett om den det handlar om hamnar i ett annat utanförskap som är dubbelt så handikappande som det h*n ”räddats” från.

Det handlar om pengar kort och gott. Kostnader som vi inte har råd med, möjligen för att det finns de som gjort utanförskapet till en inkomstkälla eller affärsidé och kanske på grund av att kostnaderna till stor del vilar på dem som lever på att administrera dem som innefattas av utanförskapet.

Och det låter ju lite märkligt .. men det går många kommuntjänstemän, socialarbetare, anställda på arbetsförmedlingen och försäkringskasseutredare m.fl på en enda stackars utanförstående. För att inte tala om vad det kostar rättsväsendet som i slutänden får avgöra alla fall där parterna inte kommer till samma slutsats.

Det är en hel del, faktiskt. Något som det inte finns några siffror om, inga beräkningar av kostnaderna för och därmed inga funderingar om vart pengarna egentligen tar vägen?

Ett exempel från min egen verklighet:
En man som har fast anställning som truckförare skadar sin stortå allvarligt och blir sjukskriven i 4 veckor. Han kan inte arbeta under läkningstiden, men Försäkringskassan anser att han inte är arbetsoförmögen och skickar honom till Arbetsförmedlingen för att få ut a-kassa under tiden han inte kan arbeta. Arbetsförmedlingen ser att han har en fast anställning och bollar honom tillbaka till Försäkringskassan som släpper honom som en het potatis och hänvisar till Socialtjänsten som ser att han äger både hus, båt och bil och anser att han kan få fram pengar själv .. och stänger dörren. Mannen ger upp, lånar av familjen och väntar i 4 veckor utan ersättning och återgår till arbetet och fortsätter att betala skatt till "trygghetssystemen".

Vad är det som kostar i det utanförskapet?? Vem eller vilka är de ”tärande” i det här sammanhanget?

Men det är inte alla bidragsberoenden som föder utanförskap. Större delen av kulturen vilar på skattebetalarnas insatser, politiken likaså och många andra uppskattade företeelser i samhället som skattebetalarna är förutsättningen för. Så är du arbetslös .. bli politiker, konstnär eller författare så befinner du dig .. vips .. i ett accepterat utanförskap, om man ska hårddra det och vara lite kritisk när det gäller hur ordet används.

Synonymer för ordet utanförskap är: främlingskap och isolering.

För mig är det ensamhet.

Inte ensamhet i total ensamhet, det kan vara rätt njutbart om man har en stor familj eller tillbringar dagen på en överbefolkad arbetsplats.

Men att vara ensam bland andra är det största utanförskap som finns.

Det är ensamt att vara tillsammans med människor som talar ett eget språk och där du inte blir sedd eller hörd .. trots att du vet att det är dig och dina erfarenheter och kunskaper de talar om, och att du skulle kunna tillföra samtalet något och berika det med insikter som ”de som vet bäst” inte har.

Ensamhet kan vara när du känner att du är fel person på fel plats. Fel kläder, fel språk, fel utseende och fel ålder, även om du själv inser att den enda i sällskapet som verkligen är rätt .. det är du!

Ensamhet i hemmet, när inga ord blir sagda trots att luften vibrerar av outtalad vanmakt och vantrivsel .. det är ett avgrundsdjupt utanförskap, eftersom det utspelas på den enda plats där du borde kunna känna dig trygg.

Att vara sjuk eller handikappad behöver inte betyda att du lever i ett utanförskap. Men när du får din sjukdom eller ditt handikapp ifrågasatt av människor som inte varken hör eller ser de svårigheter du har så svårt att formulera och när människor, som inte någonsin befunnit sig i din situation, tar sig rätten att tolka den och förklara den för dig .. då befinner du dig i iskall ensamhet.

Att inte ha råd att konsumera och leva efter samma standard som grannen, går att leva med och lösa på sikt, men att inte bli sedd, hörd eller bekräftad när du befinner dig i ett utsatt läge ger en ensamhetskänsla som är kvävande och passiviserande.

Att vara arbetslös, missbrukare, handikappad, gammal, sjuk eller nyinflyttad från ett annat land, blir ett utanförskap först när du ger upp på grund av ensamhet.

Att acceptera ensamhet och utanförskap för att stimulera människor till att ta sig ur det, är det möjligt? Är det inte risk för att det skapas en gemensamhet i det som skapade utanförskapet för att slippa ensamheten?

Ensamhet … när du inte vill ha den, den gör ont och föder förtvivlan och hopplöshet!

Tillsammans .. då kan vi. Men i ensamt utanförskap föds inga hjältar, inga nya idéer och frodas ingen kreativitet eller skaparlust.


Om jag kunde skulle jag vilja ge gemenskap. Inte kollektiv gemenskap utan en gemenskap där varje individ kan känna sig unik, viktig och värdefull. Jag skulle vilja skapa förutsättningslösa förutsättningar för möten och samtal mellan människor, platser där alla är välkomna och samtal där alla är lika värda.

Jag vill ha ett ENORMT köksbord där vi kan sitta och få idéer. Där vi tillsammans kan förverkliga drömmar eller bara tala om dem. Frossa i skapande och kreativitet, testa infall och se möjligheterna och inte svårigheterna. Och framför allt så vill jag att vi ska skratta, vara lite osannolika och känna att vi kan flyga .. även om det bara är en liten, liten stund tillsammans över en kopp kaffe.

Det är sådant vi mår bra av.

Jag tror inte att den politiska tolkningen av ordet utanförskap är bra .. innefattas man av den så blir det ju synonymt med misslyckande, ensamhet och hopplöshet, eller hur?

Vem blir sporrad av att hamna i den gropen?

Vem blir först med ordet innanförskap .. och vem skapar förutsättningar för det??

DN,

7 kommentarer:

  1. För någon månad sedan gästbloggade jag hos Johan Westerholm. Det var i samma veva som Joholt affären startade.
    Men det handlade inte om Juholt utom tangerar det du tar upp.

    http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/10/det-spelar-ingen-roll-hur-hogt-du-ropar.htm h som visar på ensamhet. Den icke självvalda.

    Den visar också på att det finns hål i trygghetssystemen.Något är fundamentalt fel.
    Du har rätt i användandet av värde ord, utanförskap - innanförskap. Någonstans här ligger manniskovärdets sista bastion. Något vi aldrig någonsin får glömma.

    /Peter

    SvaraRadera
  2. Peter .. jag är en kluven människa, en del känslomässigt inkontinent och en del maniskt lösningsinriktad. Det finns säkert någon bokstavsdiagnos för sådana som jag .. ;-)

    Men jag kan inte låta bli att tycka att kostnaderna för det sk utanförskapet består av två delar, dels den kostnad de "bidragsberoende" står för ..

    .. och dels den kostnad det för med sig att administrera och utreda rätten till ersättningar.

    Om det nu är så att kostnaderna för "bidragen" är utredda in i minsta detalj och dessutom har minskat ..

    .. så borde det ju i rimlighetens namn också redogöras för hur det står till på "andra sidan"?

    Staten har absolut noll koll på vart pengarna tar vägen, vad det är som kostar mest, var det är mest lönande att skära ner och vilka åtgärder som verkligen fungerar.

    Och så skär man underifrån? Från dem som klarar sig sämst utan hjälp och inte kan föra sin egen talan??

    De myndigheter som tar hand om våra trygghetssystem är byggda på gammal grund, läckande, lappade och lagade, rivna här och renoverade där .. så illa att regelverket ibland motsäger sig självt. (jag har ibland använt mig av försäkringskassans egna rekommendationer för att få rätt gentemot försäkringskassans användande av sina egna rekommendationer .. och fått rätt???)

    Alla dessa myndigheter som hanterar alla dessa miljarder är fullständigt överbefolkade med chefer av alla de slag .. både med och utan arbetsuppgifter.

    Men när kampen mot utanförskapet är över så kanske det bara finns myndighetskostnaden kvar? Och då får vi äntligen veta hur stor del av kakan den står för.

    SvaraRadera
  3. Jag tar med mig en stol och sitter vid ditt köksbord - en bunt papper och pennor finns också med.Jag tror att många saker kan lösas vid det bordet,av vanliga människor och gemensamt.Jag vill ha gemensamhet istället för utanförskap och det tror jag man kan ordna utan alltför mycket myndigheter och politiker inblandade.Köksbordsalternativet är ett bra alternativ i min tankevärld.

    SvaraRadera
  4. Känslomässigt inontinent;) det är ett nytt uttryck! Fast tusan vet om den beskrivningen inte passar in på mig också.
    Någonstans på vägen i vår iver att räkna allt i resultatposter har vi glömt något. Det har gått så långt att allt är reducerat till kostnad.Vilket gör att det viktigaste, människans egenvärde, inte är viktigt längre. Detär med bestörtninmg jag tittar på Sverige idag. Inte av nostalgiska skäl, utan att borde vi inte ha råd med både ock?
    Vi är alla skuld till detta. Du och jag. Socialdemokraterna och Alliansen. Vi har tappat ngt. Varje dag träffar jag människor, vanliga människor. I mitt jobb, bland vänner, på stan som är vilse. Man vet inte vart man ska. Det enda dom nämner som den gemensamma nämnaren är; det är något som fattas, ngt som vi har förlorat.Och jag tror att det är vikten av att respektera en annan människas egenvärde. Det, min vän, är bortom all byråkrati. Det finns i en annan dimension.Det är, om man ska politisera, där vår nutidsanalys måste börja. Sedan får vi fundera på om det är ett exkluderande eller inkluderande samhälle vi vill ha. Det måste bli tufft att vara mjuk. Det måste vara inne att bry sig,inte att köpa sig fri.
    Och vad som gör mig glad är att när man öppnar upp för en diskussion och "vågar" prata med vamnligt folk så vet dom vad dom vill ha .Dom är kloka, som Johanna Graf brukar säga. Jättekloka. Det händer en liten revolution just nu, man kan se den på bloggarna, och vi opinionsbildare ser den. Och den går där du går. Och de är väl ändå lite häftigt:)

    SvaraRadera
  5. Vi är alla vanliga människor, Peter.

    Var och en unik och värdefull. Det är när vi börjar göra skillnad som vi känner saknad och tappar riktningen.

    Varje månad möter jag en ny och okänd människa som behöver hjälp att hävda sin rätt i samhället. Jag gör så gott jag kan, det räcker inte alltid. Jag gör det inte för pengar, men blir ändå rikare efter varje möte.

    Varje dag går jag genom skog och mark, känner årstiderna, ser naturens växlingar och allt som lever runt omkring mig och jag slutar aldrig att förundra mig över det naturliga sammanhanget som jag lever i.

    Märkvärdigare än så är det inte.

    Jag är en lycklig och priviligierad människa .. med mina mått mätt.

    Granny .. du är alltid välkommen till mitt köksbord, det vet du!;-)
    Och kanske dyker jag upp vid ditt någon dag, så småningom.

    SvaraRadera
  6. Det jag ska skriva nu ger inga svar på några frågor. Jag vill bara berätta hur det känns, att vara där. I utanförskapet, om man nu ska använda det ordet.

    Exemplet med truckföraren är ett lysande exempel på hur bakvänt det kan bli. Det som kallas trygghetssystemet.

    När man lever i ett bidragsberoende är egentligen inte det jobbigaste att man inte kan ha samma status som grannen. Det går att lära sig leva med.

    Det jobbiga är att inte ha kontroll över sitt eget liv. Någon annan ska hela tiden ha en beslutanderätt över mitt liv, hur jag bland annat använder mina pengar. Gör jag inte som de vill, kan jag bli anklagad för bedrägeri. Detta gäller t ex för en sådan sak som om att välja fast eller rörligt elavtal. Alla andra människor får besluta själva över en sådan sak. Är man bidragsberoende får man inte bestämma det själv. Trots att man väljer det billigaste alternativet. Är det emot de styrandes normer så har du förlorat rätten att bestämma själv.

    En annan sak som är enormt jobbig det är att aldrig någonsin ha en möjlighet till att ordna en buffert för oförutsedda utgifter. Man lever ständigt med en klump i magen och en bön till högre ort, att ingenting oförutsett får hända. Gör det ändå det måste man lösa det på ett eller annat sätt. Vi har haft möjligheten att lösa våra kriser tack vare släkt, goda vänner och vår egen kreativitet.

    Men tänk om jag inte har den möjligheten. Då är man ännu mer utsatt och sårbar.

    Nu är det egentligen inte jag som är den som är i utanförskapet. Det är sambon, på grund av detta att bli misstänkliggjord av Försäkringskassan. Nu är han utredd igen. De senaste utredningarna har pågått sedan 2006, alltså i mer än fem år. Nu är han utredd på längden och tvären, invändigt och utvändigt. Tänk vad detta kostat både i själva utredningskostnader, men även i sk mänskligt lidande. För fem år sedan fick han en TIA, en sorts stroke, som vi tror orsakades bland annat av en massa oro. Stundtals har han varit mycket deprimerad och varit tvungen att ha kontakt med psykvården. Också orsakat av oro för ekonomi och inför framtid.

    Snart får vi veta om alla utredningar godkänns eller om han ska utredas vidare. Eller ut i arbetsmarknadsåtgärd. Återigen så är det någon annan som styr vårt liv.

    Jag vill inte göra gällande att jag är helt oumbärlig, men jag undrar hur sambons liv skulle se ut om inte jag fanns. På grund av gamla skulder, som inte kunnat åtgärdas på grund av det jag tidigare nämnt, så skulle han aldrig få ett hyreskontrakt. Vad väntar då? Jo, hemlöshet! Om inte hans barn förbarmar sig över honom, vill säga. Men vem vill leva på sina barn.

    Nu är inte vårt utanförskap detsamma som ensamhet. Vi har varandra. Vi har nog byggt en liten kokong omkring oss, som räddar och skyddar oss. Men tänk alla andra som inte har någon annan? Vi har hela tiden kunnat kämpa tillsammans, vilket är vår styrka. Dessutom är vi bägge två ganska välutbildade och kan föra oss i både tal och skrift. Vi kan även bena ut lagtext och förstå våra egna rättigheter. Men tänk den som inte kan det. Då hamnar man i ett ännu mer utsatt utanförskap.

    Om jag visste att jag klarade av det så skulle jag vilja jobba ideelt med dessa frågor, kanske på ett härbärge eller liknande. Risken är att jag skulle engagera mig så starkt att jag brände ut mig själv en gång till. Tyvärr vågar jag inte ta den risken. Men tanken finns där att få kunna hjälpa till på något vis.

    SvaraRadera
  7. Om man tar det här med missbrukade kostnader så kan man ta mitt eget exempel. 2004 drev jag en kamp mot Försäkringskassan. Den kostade mig väldigt mycket både mentalt och kroppsligt. De som utrett mig, läkare, flera sjukgymnaster, arbetsterapeut och psykolog, var helt eniga om att jag inte var arbetsför för något arbete som förekom på arbetsmarknaden.

    Det trodde inte Försäkringskassan på. Under den här striden så förekom det sju handläggare på FK plus en chef. Till slut skickades jag på utredning på ett av FK:s eget utredningsställe. Där utreddes jag i fem dagar. Det kostade FK/samhället nästan 100 000:-. Vad kom de fram till? Jo, exakt samma sak som mina tidigare utredningar visat på. Är inte det ett onödigt slöseri, så vet inte jag.

    SvaraRadera