Jag har alltid sökt mig till djur. Varför vet jag inte, förmodligen är jag genetiskt programmerad till att reagera positivt på päls och fyra ben?
Min ordningssamma mamma berättade ofta med en rysning om mitt första möte med en hund vid 3-4 års ålder. Efter att ha blivit rejält uppslickad över hela ansiktet, räddad av en äcklad, ömsint moder, slet jag mig ur hennes beskyddande famn och vinglade efter hunden .. illskrikande .. PUSSA MERA, pussa mera!!!
Och på den vägen är det. Som liten hade jag ingen hund eller katt att slösa kärlek över så det fick bli daggmaskar i fickan som dog en ömklig död i tvätten och äcklade min mamma till sammanbrott och nyckelpigor i en burk i skafferiet(?) som rymde genom de generösa lufthålen. Men när jag sparade ihop veckopengarna och lyckades köpa en sköldpadda som jag gömde under sängen .. så blev det en hund till slut.
Åhhh .. vad jag älskade den hunden!!!
Den korta tid vi fick ha den. För mina föräldrar var inga bra hundägare, min lillebror var 3 år och jag var bara 9 så det slutade inte bra.
Nu har jag tre hundar och fyra katter och det känns helt lagom. Och sammantaget gör det mig tydligen till en social, utåtriktad, neurotisk, kreativ, filosofisk och icke-traditionell människa ..
.. och jag undrar vad jag hade varit för sort UTAN dem?????
Tomtemössan och välgörenheten
1 timme sedan
Jag tror mest att det handlar om att hundar och katter inte är falska, baksluga och beräknande. De visar spontant vad de vill utan att dölja någonting. Det gör oss trygga i sällskapet och vet att de vill oss väl.
SvaraRaderaJo visst är det så .. men jag tror också att de lockar fram det bästa hos oss .. eller rättare sagt .. om det finns något bra så blir det lättare synligt i samvaron med ett husdjur?
SvaraRaderaSå OM jag inte tyckt om att vara tillsammans med djur hade jag förmodligen varit en helt annan människa .. ;-)
Många författare har haft och har katt...
SvaraRaderaInte så konstigt, kanske?
Prrr... >^..^<