Jag minns min skoltid med obehag ..

.. trots att jag lyckades klara av den fri från mobbing eller utsatthet.

Men då .. under den tiden, då visste jag inte vem jag var, hade inte format min egen identitet och försökte förtvivlat bli någon som var som ALLA ANDRA. Men hur man var då .. det hade jag ingen aning om??

Varje dag kunde vara den dag jag avslöjades som det misslyckande jag inbillade mig att jag var. Varje dag innebar fallgropar jag inte kunde se och koder jag inte kunde knäcka och då var det en trygghet att kunna gömma mig bakom de fungerande regler som fanns och de vuxna som vi upplevde som auktoriteter.

I dag verkar de vuxna ha de största problemen i skolan. Deras dagar verkar vara som mina tidigare skoldagar med osäkerhet inför den egna uppgiften, rädsla för situationer de inte kan lösa, rädsla för att bryta mot regler som är otydliga och rädsla för att utsätta den egna familjen för repressalier?

Trygga vuxna som är säkra i sin vuxenroll och inte är rädda är guld värda för osäkra barn. Men när de vuxna inte har den säkerheten utan vänder ryggen till, blir barnen helt utlämnade åt sin egen rädsla och offrar hellre en vän än sätter sig själva i en olöslig situation.

Vi kan jobba oss blå med regelverk för hur vi ska hantera mobbing ..

.. men finns det inga engagerade, trygga vuxna som är starka nog att genomföra dem helhjärtat så kommer det ändå bara att bli "pappersregler" som inte hjälper någon.