Jag älskar teater ..

.. om jag får vara publik! Att ställa mig på en scen i något som helst sammanhang skulle fullständigt ta död på mig .. jag fattar inte hur de törs!!

I skolan hade vi ofta som uppgift att skriva debattinlägg och så fick de bästa kliva fram och läsa upp sina alster. Det var jättekul och inspirerande ... ända tills "belöningen" kom. Jag minns forfarande de skakande benen, den vibrerande kroppen, paniken, illamåendet och rösten som inte bar. Känslan av förnedring, misslyckande, fiasko ... usch, det vill jag helst glömma och förtränga.

Så därför uppskattar jag verkligen det skådespelarna gör på våra teaterscener. Jag är full av beundran över att de kan skapa en egen liten verklighet där framme mitt framför mina ögon och få mig att tro på den för några timmar.

.. och NU? Nu ska jag sitta där och undra om hjälten som kysser sin hjältinna trycker ner sin tunga i halsen på henne eller smygtafsar när hon inte kan försvara sig? Om han tog henne i skrevet innan ridån gick upp eller om hon varit tvungen att lägga upp sig för producenten för att överhuvudtaget få stå på scenen???

Om det som antyds, ryktas och skrivs är sant .. då kladdar dessa "män" inte bara på sina kvinnliga kollegor utan också på något som är viktigt och värdefullt för oss som verkligen älskar teater!!