Jag blir en politisk kameleont ..

.. när jag bänkar mig framför en partiledardebatt. Det är liksom ingen styrsel i den, mest anklagelser och bestämda åsikter om vad det egna partiet INTE ska göra.

Då är det lättare att hänga upp sig på personen som talar än på vad samma person egentligen säger.

Lars Ohly låter trevlig och saklig och ju mer jag hör honom desto rödare blir jag .. men så tar Mona Sahlin över och då bleknar den röda färgen, för inom mig ekar det .. Östros, Bodström och Lundby-Wedin. Och när Göran Hägglund tar till orda så vaknar modershjärtat och jag antar en svagt lila nyans.

När Maud Olofsson sedan tillsätter en liten grön skvätt så blir jag lätt illamående av min egen velighet och det förbättras inte alls av Peter Erikssons bidrag av maskrosgult.

Då känns det ju bra att lyssna på Fredrik Reinfeldt som åtminstone ser ut som en statsman och hänvisar till saker som jag faktiskt tycker själv .. finanskrisen som Sverige gått ur mer helskinnat än de flesta länder, en ekonomi som verkar hålla och en arbetslöshet som ligger lägre än vad vi kan se i övriga Europa .. men så talas det om skatter och då sitter jag där präktigt blålila igen?

Det är kanske är meningen att jag ska bli Piratpartist???