Jag tror inte på Gud ..

.. men samtidigt så tror jag på behovet av att tro på någon slags gudomlighet. För om det inte finns en högre makt .. vad är då meningen med det hela?

Ibland kan jag till och med känna avund när jag möter troende människor .. jag har några rätt nära i min umgängeskrets .. för det verkar så bekvämt och tryggt att verkligen TRO att allt sker med någon slags mening och ger någon form av belöning.

Men som sagt .. jag kan inte ta det till mig.

Särskilt inte den delen som går ut på att jag i princip kan bete mig som en skitstövel gentemot mina medmänniskor och ändå blir förlåten av Gud(?) om jag faller på knä, ber om förlåtelse och bekänner mig till honom. 

Igen och igen och igen ..???

Bara tanken på att dyrka en åldrande man som upphöjts till Påve, knäfalla och  kyssa en ring i hopp om någon slags gudomlig förlåtelse, får mig att undra om det ändå inte är värdigare och enklare att försöka göra rätt första gången eller gottgöra/be om ursäkt direkt till dem man på ett eller annat sätt har kränkt eller skadat?

Men om det är något jag verkligen, verkligen tror på, så är det att ett samhälle aldrig är bättre än hur det behandlar dem som inte har förmåga att ställa egna krav.

De olönsamma som ingen är intresserad av. Människor som saknar förutsättningar att välja vilken valsedel som ska stoppas ner i ett kuvert .. eller ens kunskap om var, när eller hur det ska ske.

Ibland .. när opinionssiffrorna är otäckt jämna .. brukar en del partiers valarbetare stå till tjänst med transport, ombud eller valskolor för att bistå med i-stoppandet och ned-stoppandet så att valet åtminstone blir gjort, även om valfriheten begränsar sig till ett alternativ. Men det är ju bara vart fjärde år och däremellan så används dessa människor endast som exempel på vad andra har gjort fel.

Våra tidningar, som kallar sig granskande och samhällskritiska, är inte mycket bättre. Det ger inte tillräckligt med reklamintäkter att granska förhållandena för de mest hjälplösa. Det är bara i särskilda fall som gynnar tidningens politiska agenda som man engagerar sig helhjärtat och då är för det mesta rapporteringen så vinklad och tillrättalagd att de berörda nätt och jämt känner igen sig.

En upprörd rubrik om vägda blöjor kan klistras på en statsminister för att uppnå ett önskat mål .. och döljer därmed effektivt att vägningen kan vara skillnaden mellan liv och död för en patient som kan drabbas av uttorkning, om ingen vet hur mycket vätska som lämnar kroppen i förhållande till intaget.

Och när dammet lagt sig så har inte mycket hänt. Den som hängts ut i tidningen så att alla får uppröras av lidandet, får fortsätta sitt tröstlösa liv bäst h*n kan.

De djur som vi äter, föder upp och håller inlåsta som livsmedelsreserver .. kan inte heller ställa några krav. De får äta produkter som de under normala förhållanden aldrig skulle komma på tanken att tugga i sig. En tid fick kor äta kor i nedmald form .. vilket fick dödliga konsekvenser för många människor som åt dem som middag, men det lärde vi oss inte mycket av.

Mer än att just det var en rätt dålig idé.

Många foder som baserar sig på slakteriavfall innehåller inte allt för sällan själva plastsäcken där även begagnade arbetshandskar, tömda askkoppar, rent skräp och sopor mals ner till djurfoder. Men tillsätter man lite antibiotika så blir djuren inte sjuka av varken maten eller den bedrövliga tillvaro de tvingas vänta på döden i, och förhoppningsvis visar sig inte effekterna på människor förrän i nästa generation.

Men hej och hå vad upprörda vi blir om det plötsligt uppmärksammas att det vi gjort vårt bästa för att förtränga, är en sanning.

Att den mat som säljs i frysdisken med vackra bilder på förpackningen innehåller sådant som inte en enda människa skulle vilja äta om de varit med under tillverkningsprocessen. För det som inte är häst i nötfärslasagnen är bara sådant som vi upprörs över om det ger direkta eller dödliga effekter. De hormontillskott som vissa djur får i fodret påverkar kanske "bara" vår egen fortplantningsförmåga på sikt och när det upptäcks så vet ingen vilken lasagne eller pyttipanna som orsakade den ofrivilliga barnlösheten.

Jag kanske är naiv, ja, förmodligen är det så? Kanske jag också kan kallas för idealist och anklagas för att sakna verklighetsförankring?

Men jag tror att ett samhälle där vi först ser till behoven hos dem som saknar röster att göra sig hörda, i förlängningen skulle bli ett samhälle där vi andra också skulle bli mer observanta, generösa och medmänskliga när det gäller alla andra som vi lever tillsammans med.

Men det är naturligtvis lika troligt som att Sankte Per står och tar emot efter det att det sista andetaget är utandat, antar jag.

Eller lika troligt som att AB skulle sänka sig till att debattera näthat med dem som de på säkert avstånd öppet anklagar för att ligga bakom. Det är alltid lättare att debattera ensam och oemotsagt .. men inte lika intressant eller trovärdigt, tyvärr.

Så jag nöjer mig med att bli både rörd och tacksam över att det åtminstone finns en journalist på en tidning som faktiskt ser en läsare som en verklig människa och därmed räddar livet på en liten hund som annars skulle ha mist livet väldigt, väldigt långsamt och plågsamt.

Med tanke på hur samhället och journalistiken ser ut i dag så är det inte mindre än ett Herrans Underverk!!

Halleluja .. pris ske .. ??? ...

SvD, DN, DN, DN, DN, AB, AB, AB,