.. i
mitt eget hem, av en maskerad, kriminell typ från Litauen.
På
morgonen när jag halvsovande dukar fram min morgonsmörgås och går för att hämta
kaffekoppen hör det nästan till vanligheten att pålägget är borta när jag
kommer tillbaka. Om jag ställer fram kaffekoppen först medan jag bär pålägget i
andra handen så upptäcker jag lika ofta att smöret på mackan lika oförklarligt
försvunnit under de få sekunder jag lämnat den obevakad på köksbänken.
Jag
har också försökt att lämna brödet i brödrosten medan jag bär in kaffet,
samtidigt som jag håller pålägg och smörpaketet i andra handen där de får
stanna medan jag går tillbaka för att hämta brödet .. som då, på något mystiskt
vis, fiskats upp ur brödrosten och antagit ett rätt ätet utseende?
Att
äta frukost har blivit en rätt komplicerad historia. Men Maken har det ännu
värre .. han tar en tallrik fil OCH en smörgås med pålägg.
Den
Makalöse Maurice ÄLSKAR fil .. och bröd .. och smör .. och ost.
Som
tur är älskar han inte kaffe, för då hade jag behövt fler händer.
Middagen
är inte heller helt okomplicerad. Allt läggs upp direkt på tallriken .. en kött-
eller fiskbit, potatis och sallad .. och så sätter vi oss till bords. Inte allt
för sällan upptäcker någon av oss att det saknas måltidsdryck, kryddor, bröd
eller smör .. och den som då måste lämna bordet ger stränga förhållningsord
till de kvarvarande .. SLÄPP INTE MIN TALLRIK MED BLICKEN!!
Trots
det saknas ofta kött- fiskbiten när vederbörande återvänder till måltiden? Den
återfinns för det mesta på golvet där den maskerade, kriminelle Makalöse
Maurice tuggar på den för glatta livet.
Vad
gör man då?
Ja,
i vår familj har vi resignerat och vant oss vid att skölja av det värsta, skära
bort det tuggade och tänka på något annat. Alternativet är att bli vegetarian
och det är inte heller helt utan risker eftersom potatis tydligen också anses
vara en delikatess .. särskilt om den serveras i pommes fritesform. I alla
värsta fall kan en sallad också vara intressant .. om den serveras med någon
form av dressing.
Men
varför klaga? Vi får ju så mycket kärlek tillbaka och vi får ju faktiskt skylla
oss själva om vi glömmer att stänga in eller slänga ut den hungrige litauen
innan vi sätter oss till bords.
Det
där med kärlek, förresten? Jag undrar hur det är med den saken egentligen. När
den kriminelle typen förvandlas till en blåögd, storögd baby som ställer sig i
knät, lägger frambenen på ömse sidor om halsen och trycker sig mot oss med hela
kroppen, medan han gnuggar huvudet mot våra kinder .. är det verkligen äkta
tillgivenhet?
Eller
gör han bara så för att bli av med alla frön och fästingar som han samlat på
sig under dagen?
Kanske
är det bara otur att jag aldrig tidigare fått så många fästingbett som jag haft
efter det att den förskräcklige vuxit upp till en fullfjädrad, laglös jägare?
Men
som sagt .. varför klaga? Vår förre siames hade stillsammare nöjen och var inte
så intresserad av jakt utomhus. Han jagade inne i stället och han jagade våra
kläder, vilket faktiskt var dyrare än en och annan försvunnen biffstek.
Han
var aldrig nöjdare än när han lyckats nedlägga en nyinköpt tröja som knölats
ner i en mat- eller vattenskål för att bli lite smakligare inför det intensiva
tuggande han sedan tänkte ägna sig åt.
Under
hans livstid fick vi tejpa igen garderoberna .. om och om igen .. vilket gav
sovrummen en väldigt personlig look och satte outplånliga spår på
garderobsdörrarna.
Trots
det kunde det hända att något stort och luddigt ibland ålade sig förbi i yttre
synfältet och att det vid närmare granskning visade sig vara en älskad ylletröja
eller något annat i tuggvänligt material. I värsta fall nöjde han sig med
sockor och prydnadsföremål av filt.
Av
någon anledning var allt tvunget att blötas ner innan det tuggades? Kanske
fanns det en tvättbjörnsgen någonstans långt, långt borta i hans annars så
förnämliga stamtavla?
Jisses
vad jag ljög för den katten. Din andra
strumpa?? Den har jag ingen aaaning om vart du gjort av? Din fina tygkatt som
du gjorde i slöjden?? Nej du, den vet jag inte vart den tagit vägen? De
konstiga hålen beror nog på dålig kvalitet .. eller ålder på plagget?
Så
varför klaga? Det är säkert nyttigt att stå och äta bakverk och glass som
serveras till kaffet framför tv:n .. även om det är en aning svårt att förklara
för gäster som tycker att ..
..
han är ju såååå förskräckligt GULLIG! Och hjälplöst blåögd! Inte kan väl han?
Vilket de sedan blir varse när det från ingenstans dyker upp ett långt
mörkbrunt ben som tar med sig det mesta av grädden på gräddbakelsen när det
försvinner.
Jag
missunnar inte min kriminelle vän än smakbit eller en rejäl middag, men det
känns lite som att betala skatt nu för tiden ... jag vill helst bestämma något
liiite själv över vad som är mitt eller någon annans.




