Klimataktivist och ligist ..

 .. var rubriken på ett avsnitt av Niklas och verkligheten i tv4 i våras. Det kan också vara beteckningen på vår egen aktivist/ligist, den Demonstrerande Makalöse Maurice.

Jag såg hela serien med intresse, den var vardaglig och lågmäld, aktivisterna framstod nästan som gamla tiders gulliga syjunte-tanter när de satt samlade i köket, ivrigt diskuterande omgivningens alla fel och brister. Fast i det här fallet var alla generationer representerade med den gemensamma nämnaren att själva aktiviteten tog så mycket av deras tid att Någon Annan tvingades försörja dem, i ett fall hustrun som arbetade och förmodligen också tog hand om barnen när maken fick ett hedervärt fängelsestraff som tack för sina klimatinsatser.

Men vad offrar man inte för att rädda jorden och klimatet, när ingen annan gör något?

Vad Någon Annan förväntades göra mer än att ”rädda” i största allmänhet eller hur detta världsomspännande ”räddande” skulle gå till framgick inte helt klart. Men att förhindra andra människor att förflytta sig antingen på vägar, i luften, skidspår eller andra transportvägar är tydligen väldigt effektivt i bekämpandet av klimatförstöring och miljöförstöring. Men helst bör visst aktionerna genomföras inom cykelavstånd i städerna, för här i den farliga landsbygden är det ont om både aktivister och ligister. Tack och lov och ta i trä!!

Jag är inte rätt person att förstå den här typen av aktivism. Det måste finnas effektivare sätt att åstadkomma förändring och om det är politikernas sak att göra själva jobbet så undrar jag varför aktivisterna inte engagerar sig politiskt och söker den makten själva i stället för att limma fast sig på E4 eller rusa omkring tjohejande i skidspåret i slutspurten i en större tävling, (mitt i naturen!?), som arrangerats av minst lika engagerade entusiaster?

Men som social samvaro verkar aktivism vara betydligt roligare än det som vanligtvis erbjuds. Åtminstone på planeringsstadiet, som verkar vara både roligt, engagerande och omfattande.

Vår egen aktivist/ligist är exakt lika engagerad och enögd. ALLT är vårt fel! Vädret. Försenade måltider. Onödiga sovmorgnar som försenar frukosten. Dörrar som är stängda. Och en hel del annat som vi inte begriper förrän vi ser förödelsen som en verklig eller inbillad kränkning har utlöst.

Mest stryk tar våra mattor. Aktivistens egen tolkning av motorleder, antar jag.

I synnerhet den gångmatta som finns utanför toalettdörren i den trånga passagen mellan hallen och köket.

Vi öppnar dörren, den Makalöse sticker ut nosen, tittar argt och förolämpat på oss om det är kallt eller regnar, rusar in och … mördar mattan.

Den är visserligen inköpt på Rusta till ett trevligt lågt pris, men i alla fall.

Värst blir det om någon är inne på toaletten när aktionen pågår eftersom det ibland inte går att komma ut med ett mattberg mellan dörr och vägg.

Den nya soffan, inköpt billigt för extrapris på MIO, (man lär sig efter ett antal katter), ser redan ut som den gamla soffan som fick ett sorgligt slut på återvinningen. Åtminstone på baksidan och nedre delen av armstöden. I övrigt är den dold under filtar och plädar.

Stolarna i köket hann vi aldrig använda, men de var ju aktiverande för katten och det har ju ett värde det också.

Men vi älskar vår aktivist och anpassar oss. Även när han kastar sig över de mattor som vi ärvt eller betalat betydlig mer för. För vad gör man inte för en vän som senare på kvällen faller ihop som en liten, gullig, 7 kg tung pälshög i knät och effektivt stoppar all blodcirkulation i benen, så att vi måste jogga på stället för att överhuvudtaget kunna röra oss när han sovit färdigt.

Jag är inte heller road av fotspår på diskbänken, stölder från matbordet, utrensningar från min garderob, hål i mina kläder, men ärligt talat så är jag som minst tolerant när han hoppar upp i min säng på morgonen, kall, blöt och sandig om tassarna, och värmer sig mig samtidigt som all sand samlas på mitt underlakan.