"Mobbing är koncentrerad rädsla .. både hos barn som inte har en trygg och förutsägbar miljö att vistas i och hos vuxna som inte har tillräckligt med självförtroende, tydliga regelverk och verktyg att hantera mobbingen med" .. det skrev jag för nästan precis ett år sedan och så känner jag i dag när jag läser om Casey som slutligen får nog.
Alla är rädda .. barnet som blir mobbat, mobbaren som utför gärningen och de vuxna som vänder bort blicken. Hyllningarna ute på YouTube är inget annat än de räddas känsla av lättnad över att inte avslöjas som den som var förloraren .. antingen som offer eller mobbare.
I det sammanhanget hjälper det inte att särskilja och skuldbelägga individer .. annat än för stunden. Vi måste också angripa rädslan och skapa trygghet .. det är vårt ansvar som vuxna.
Vi kan inte ge självförtroende till barn som saknar det på grund av en svår livssituation .. men vi kan ge så tydliga regler, så fast vuxennärvaro att h*n känner sig trygg och säker tillsammans med andra barn och vuxna ute i samhället.
Alla barn är allas ansvar och trygghet skapas inte genom att fördela skuld.
Den som mobbade Casey skulle inte ha tillåtits att göra det och Casey borde inte ha tvingats att utkämpa sitt eget krig. Det är de vuxna som fanns runt de båda som brustit i sin uppgift som VUXNA.
"Vad hade hänt om Casey brutit sin plågoandes rygg" .. undrar Ketchupmamman?
Ja, förmodligen samma sak som händer när mobbade barn tar sina egna liv för att slippa undan ett dagligt helvete ... stora tidningsrubriker, upprörda experter och arga vuxna som inte fanns på plats när det verkligen behövdes.
Du är "Veckans Kvinnliga Blogg" inne hos mig!
SvaraRaderaEtt stående inslag, där jag vill lyfta fram kvinnor i bloggvärlden som definitivt förtjänar det!
Grattis.
Förstår måpngmammans motivering till att du blev hennes veckans bloggerska! Grattis och på återseende!
SvaraRaderaMå väl/caja
Jag mobbades från första klass tills 2 månader in på åttonde klass pga rött hår. Då fick jag nog, blev slagen mitt under lektionen, reste mej, gick hem, kom inte tillbaka till skolan. Dagen efter ringde rektorn, vart tog hon vägen, det blir hämtning med polis....ska de vakta henne hela dan då sa min mamma! Jag blev sjukskriven av provinsialläkaren och fick sen börja jobba 14 år gammal, detta var 1964 men fortfarande har jag sviter av detta i form av uruselt självförtroende på vissa områden.När mina egna barn utsattes för tendenser till mobbning ryckte jag ut som en arg tigrinna och försvarade dem, nästan tog den ena ungen och slog den andra med, det räckte. Men självklart är det de vuxna som brister, därför är det hemskt att det ser ut som det gör med resurser i skolan och på dagis.
SvaraRaderaVindögd, minst i klassen, konstigt efternamn (på bruksorten jag växte upp var bara svenska o finska namn godkända)och katolik - det var ingen höjdare. Jag slog, bet och rev mig genom skolan för att freda mig och min ena lillebror och det var hemskt. Min största ljuspunkt var när vi i fjärde klass fick en ny lärare som såg oss alla i klassen och inte gjorde skillnad. Så jag älskade denne östgöte och jag kommer ihåg hans namn än i dag:Rune Åström hette han.Realskolan var lika eländig för där gick inte arbetarungar - de skulle börja arbeta efter 7.an om de inte valde att gå yrkesskolan eller husmorsskolan.
SvaraRaderaDet är tråkigt att se dessa ungar på Youtube och man kan undra vilka värderingar mobbarna fick med sig hemifrån. Dessutom förstår jag helt och fullt när det brister för den stackars grabben som slår ifrån och kastar sin antagonist i backen. Jag vet att våld inte är gott men jag förstår helt och fullt att det brister när man inte får vara i fred. Var är de vuxna inom och utom skolan?. Jag hade föräldrar som alltid stöttade och försökte agera men runt 1960 lyssnade ingen på skolan när mina föräldrar åkte till skolan för att prata med lärare och rektor. Iof så var de helt upptagna med skol-Evert - som blev en riksangelägenhet då föräldrarna nekade att skicka honom till skolan då de ansåg att han mobbades (vilket han blev). Nej alla borde se såväl mobbaren som offret.