Jag SKÄMS ..

.. var rubriken på ett inlägg den 24 september 2009 om LSS och LASS, som jag hade i min förra blogg och jag skäms inte mindre i dag när jag läser Expressens artikelserie på samma ämne.

Kommuner och Försäkringskassan fortsätter i sin besparingsiver att skärpa sina bedömningar gällande funktionshindrades "grundläggande behov" på ett fullständigt orimligt sätt, utan politiska beslut och på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner.

Ett exempel är frågan om måltider.

Efter en regeringsdom i frågan .. (dom från Högsta förvaltningsdomstolen, tidigare Regeringsrätten den 20 juni 2009) .. där det sägs "att kan man föra maten till munnen hjälper det inte om man spiller en hel del när man gör det, inte kan skära eller skrapa ihop maten på tallriken eller inte kan laga eller bereda den. Detta bedöms inte ingå i det grundläggande när det gäller måltider så länge man kan föra gaffeln till munnen. Detta har lett till att flera personer som haft statlig personlig assistans i många år" .. och byggt upp hela sina liv, sitt boende och sin trygghet på detta .. "blivit av med den"

Citatet är taget från Eva Olofssons (V) interpellation 2010/11:186 som finns som länk här med åtföljande debatt med statsrådet Maria Larsson (KD)

Regeringsdomen grundar sig på bedömningen av en person .. "han kan även hälla upp dryck i glas och själv lägga upp mat på tallrik när den är serverad på bordet. Vad han behöver hjälp med är att tillreda och plocka fram och undan mat. Han behöver också hjälp med att dela mat som är seg och där det krävs kniv och gaffel. Regeringsrätten finner att detta hjälpbehov inte är av det personliga och integritetskänsliga slag att det bör beaktas vid bedömningen av hans rätt till personlig assistans".

Oavsett vad för hjälpbehov personen i fråga hade för övrigt så gjorde detta att han inte fick den hjälp han sökte?

Denna regeringsdom används nu som regel vid kommunernas och Försäkringskassans bedömning av funktionshindrades "grundläggande behov" på ett så absurt sätt att en ung cp-skadad, dövstum människa med grava psykiska funktionshinder och dubbelinkontinens får sin personliga assistans indragen på grund av att h*n "kan föra gaffeln till munnen.

Att h*n inte förstår sambandet mellan själva ätandet och gaffelförandet är av underordnad betydelse .. precis som det faktum att h*n för in gaffeln så våldsamt i munnen att det uppstår blödningar, sår och tandskador?

Kan man "föra gaffeln till munnen" räknas det som en "normal" måltid, även om det inte följer med någon mat på gaffeln!?

Fler exempel finns i den länkade interpellationsdebatten.

Andra exempel är den flerbarnsfamilj med ett svårt psykiskt funktionshindrat barn med svåra och ofta återkommande epileptiska anfall med åtföljande sömnstörningar som gör att föräldrarna får turas om att sova om nätterna. Barnet kan visserligen "föra gaffeln till munnen" .. men har ett så våldsamt beteende att h*n alltid .. dygnet runt .. måste hållas under uppsikt, för att inte riskera att de mindre syskonen skadas eller att omkringvarande personer angrips. En familj som aldrig, inom överskådlig tid kommar att kunna äta en gemensam måltid i hemmet eller göra en gemensam resa på grund av kommunens och försäkringskassans förtjusning i Regeringsrättens dom om att "kunna föra gaffeln till munnen".

Jag skulle kunna skriva hela dagen om enskilda fall där märkligt tolkade domar används som slagträ mot förtvivlade föräldrar till psykiskt funktionshindrade barn eller hindrar vuxna psykiskt funktionshindrade att skapa egna liv och förutsättningar när åldrande föräldrar inte längre förmår mer.

Jag skulle kunna skriva lika mycket om den förnedrande situation som uppstår när en psykiskt funktionshindrad tvingas in på toaletten för att en nitisk representant från försäkringskassan eller kommunen ska kunna bedöma tidsåtgången och hjälpbehovet. Hur lång tid tar det att dra ner byxorna, uträtta behovet, torka och rengöra, få på eventuella blöjor eller skydd och få på byxorna igen?? Går det för fort kan hjälpen utebli .. eller bedöms kunna utföras av vem som helst, en fullständig främling för den hjälpbehövande .. särskilt om det kombineras med att h*n kan "föra gaffeln till munnen".

Människor som vårdar anhöriga i hemmet samtidigt som de yrkesarbetar och har egna familjer eller ger upp varje tillstymmelse till eget liv för sina handikappade barn, tvingas till rättsliga processer. Trots att de myndigheter som ger avslag på fullständigt lagstadgade krav vet att de kommer att förlora.

Men det är tillräckligt många som inte orkar eller kan överklaga, så det lönar sig i det långa loppet och blir en besparing i alla fall.

Jag blir så in till döden trött!

Jag tycker att det är en skam när de myndigheter som har som uppgift att hjälpa och stödja de svaga och bräckliga i vårt samhälle, de som inte kan föra sin egen talan .. ser dem som fiender, kostnader eller bedragare och inte drar sig för att tvinga människor som inte har någon som helst kunskap om vårt rättsystem att försvara sina lagstadgade rättigheter i domstol.

Jag tycker att det är omoraliskt att människor med medfödda livsvariga handikapp oupphörligen ska .. med hjälp av engagerade anhöriga .. tvingas bevisa att de inte mirakulöst tillfrisknat och inte längre behöver den hjälp som de behöver för att leva ett anständigt liv. Var och en som har en gnutta fantasi kan föreställa sig den ångest det medför att alla förutsättningar i livet kan försvinna vart annat eller vart tredje år, eller hur??

Och som jag avslutade mitt gamla inlägg 2009 ... jag SKÄMS över alla stora vackra ord om solidaritet och medmänsklighet som resulterar i ett kränkande ointresse och en ökad kostnad i trasiga människor. För varje gång människor avvisas från den hjälp de har rätt till så måste andra träda in.

Andra .. som går sönder, slits i bitar och går under i sin strävan efter att skapa en människvärdig tillvaro för någon de älskar och bryr sig om.

Expr., Expr., Expr., Expr.,