Att se möjligheterna i stället för svårigheterna ..

.. är inte helt lätt. Jag vet det eftersom jag har alldeles för lätt att trampa ner mig själv i någon slags hopplöst det är ingen idé-tänk.

Det är ingen idé att börja/fortsätta/fullfölja eller starta de projekt jag brinner för eller längtar efter arbeta helhjärtat med .. eftersom det ändå inte lönar sig/ingen bryr sig/tiden räcker inte till/det-är-väl-inte-så noga-med-mig-suck eller regelverket är så krångligt att jag inte orkar.

Så jag har all förståelse för dig som verkligen brinner för projekt som fungerar, som uppfyller hela tillvaron, som engagerar inte bara dig själv, utan också andra människor som öser bekräftelse över dig.

Bekräftelse!! Finns det något härligare än att känna sig uppskattad, bra och delaktig?

Men om nu det som du ser som din livsuppgift, ditt arbete och som uppfyller all din tid .. inte ger någon inkomst som går att leva på?

Då kräver samhället att du ska avstå från den tid som du nätt och jämnt får att räcka till för att utöva din "verksamhet", för att visa lite intresse för ett arbetsliv som du varken har tid med eller är intresserad av.

Du blir berövad allt som ger ditt liv innehåll, eller hur? Livet blir meningslöst?

Det är ingen idé! Du måste vika ner dig, ge upp och bli bitter eller aggressiv eftersom det du anser att du tillför samhället förminskas till ren hobbyverksamhet. Bara för att samhället kräver att du ska försörja dig själv .. trots att du anser att du tillför så mycket till så många?

Om du plötsligt drabbas av en stroke och lika oväntat upptäcker att du .. från att ha varit fullständig delaktig i livet, arbetat och försörjt dig som snickare och dessutom hunnit med att spela i ett rockband .. kommer att tillbringa resten av ditt liv i en rullstol, utan rörelseförmåga, utan tal och utan möjlighet att göra någonting utan hjälp från andra människor .. ja, då har jag all förståelse för att livet kanske känns totalt meningslöst.

Den här veckan har jag läst Nike Markelius dagboksanteckningar om hennes erfarenheter av Arbetsförmedlingens Jobb- och utvecklingsgaranti och sett de första 3 filmerna påSVT-play som Simon Gustavsson spelat in tillsammans med sin assistent Lovisa Lundgren.

Och jag måste erkänna att jag skäms över all den tid som jag bara låtit passera till ingen nytta medan jag ursäktat mig med att peka på svårigheterna i stället för möjligheterna.

Så de senaste dagarna har jag till min stora förvåning slutfört ett par projekt som jag under nästan ett års tid ansett att jag inte haft tid med? Trots att alla dötrista måsten ändå blev utförda inom samma tidsram?

Ett halvtomt glas blev plötsligt halvfullt när jag fick ett nytt perspektiv på livet och insåg att det kan förändras väldigt fort.

Och humor och livsglädje är ett kraftfullt drivmedel, eller hur?

SvD