Det finns en bok om katter ..

.. som jag läser om och om igen och skrattar så jag gråter varje gång. Åh vad jag önskar att jag kunde rekommendera den till er.

Men den går bara inte att få tag i .. åtminstone inte på svenska. För er som läser obehindrat på engelska finns den på Bokus .. "Cats in the Belfry" av Doreen Tovey.

Jag kan se att hon gett ut fler böcker och jag kan bara inte begripa varför de inte finns översatta?

Nu har jag ingen aning om ifall jag begår en brottslig handling eller inte när jag lägger ut ett avsnitt ur boken för att ni ska få se vad ni går miste om? Men avsnittet handlar om när Doreen och Charles ska lämna sin siames Sugieh och hennes 4 kattungar på kattpensionat några dagar.

I likhet med min egen siames så förvandlades Sugieh alltid till, Misshandlad, kidnappad och plågad katt som försöker fly och vrålar på hjälp, så fort hon placerades i en bil och nu skulle de resa 6 mil till det speciella siamespensionatet. Veterinären bistod med en lugnande tablett till den ömma modern och så bar det iväg ...

.. "Under resans första tjugo minuter hade vi faktiskt den fullkomliga friden, med en Sugieh som drömmande betraktade de förbiflygande träden över min axel, och från baksätet hördes bara ett dämpat handgemäng. Sedan gick verkningarna över och på en sekund var vi tillbaka i det vanliga tillstånd de här katterna brukade försätta oss i.

Rena upplösningstillståndet. Sugieh for runt, runt i bilen som en vinthund och skrek att hon inte bara hade blivit kidnappad, hon hade också blivit sövd och var fanns hennes dyra barn?

Charles skrek åt mig att jag skulle ta fast henne för allt i världen, annars skulle det sluta med en krock. Kattungarna, som tog livlig del i allt det roliga, tryckte nosarna mot lufthålen i korgen och skrek "Här är vi mams! Här inne!" medan jag skrek mig formligen hes.

Att vi kunde sluta den resan lyckligt förstår jag inte. Vi försökte köra långsamt. Det gjorde ingen annan skillnad än att det gav alla gående bättre möjlighet att stirra på oss.

Vi försökte köra fort - då kastade sig Sugieh hysteriskt under frikopplingspedalen och höll på att ta livet av oss allihop. Vi satte ner henne i kattungekorgen i den tron att ungarna skulle kunna lugna ner henne, och efter femtio meter måste vi stanna bilen och ta upp henne igen innan hon trampade ihjäl dem.

Men vi hade knappt fått ut henne och spänt remmarna om korgen förrän det hördes ett fasansfullt vrål och Salomo sköt ut sitt stora dumma huvud genom ett av lufthålen och satt där som en uppstoppad jakttrofé på en vägg, medan han kippade efter andan och ylade av förskräckelse.

Det var ett fruktansvärt ögonblick. Charles tycktes också ha förlorat besinningen. Han tog ett tigersprång ut ur bilen och slog igen dörren för att Sugieh inte skulle kunna följa efter och så började han frenetiskt att tömma ut innehållet i sina fickor på gräset. När jag frågade vad han gjorde ropade han tillbaka att han letade efter sin pennkniv. Det enda sättet att klara Salomo var att skära loss honom.

"Gör du det" skrek jag tillbaka, "så dödar du honom. Det går inte att få ett hårstrå mellan Salomo och korgen, i alla fall inte pennkniv. Titta bara!"

Jag sträckte ut handen för att visa exakt hur hårt Salomo satt fast - och då bet han mig omedelbart i fingret ända in till benet. Om han hade kraft kvar att göra det, tänkte jag, så hade han kraft att stå ut med vad jag tänkte göra härnäst. Utan omsvep la jag handen rakt på hans lilla nos, blundade och tryckte till. Vi hörde ett slags smackande ljud, och sen slank Salomos huvud tillbaka i säkerhet som korken ur flaskan, men han hann precis med att bita mig i ett finger till för säkerhets skull.

Så körde vi vidare. Dantes Inferno på hjul.

Hålet i korgen igenmurat med en halsduk, jag med handen paketerad i en handduk och Sugieh,, roten och upphovet till eländet, fortfarande rännande runt, runt som en leksakssnurra. I Glastonbury hittade vi en affär som sålde korgar. Vi köpte deras största korg och stängde in henne i den. Nu kunde hon åtminstone inte löpa runt i bilen. Hon förbrukade i stället sin överskottsenergi på att jama ännu högre än förut."

Efter att ha läst det här kanske ni förstår varför jag genast började längta hett och innerligt efter en egen siames .. och ni kanske också förstår varför Maken, lika hett och innerligt, satte sig på tvären i 10 år innan han föll till föga och gav mig en i julklapp?

Något han påstår skedde i ett anfall av total förvirring.

Men om någon kattälskande läsare har tur och hittar ett ex av den här boken så är mitt råd .. köp den till varje pris, och läs den!