En man som absolut inte ville ha en katt.

Jag fick en liten bok av Nils Uddenberg i julklapp. Den heter Gubbe och Katt - en kärlekshistoria  och handlar om författaren och den hemlösa lilla katt som han absolut inte vill ha.

Nu blev det lyckligtvis som katten ville, och dessutom en bok av en Gubbe som trevande och funderande försöker förstå sitt eget förhållande till och sin besattenhet av sin lilla katt.

Eftersom Nils Uddenberg är docent i både psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning så försöker han FÖRSTÅ sin katt .. samtidigt som han boken igenom nästan verkar generad över att han har en så oemotståndlig drift att läsa in avsikter och känslor i sin oavsiktliga livskamrat.

Det är både rörande och roande för en kattmänniska som jag.

"Vi tycker att Kissen tittar förebrående på oss, när vi inte gör som vi tror att hon vill. Men kan en katt förebrå någon någonting?" .. undrar han, och kommer fram till .. "när vi föreställer oss att hon är besviken på oss och får dåligt samvete för det, tillskriver vi henne antagligen känslor som hon inte har."

Den här boken är som ett samtal. Jag vill prata katt med Nils Uddenberg, berätta om mina egna katter, slutsatser och upplevelser .. men det är ju nackdelen med böcker, det går ju inte.

Annars hade jag berättat om Siamesen som livet igenom tyckte att jag var en trist och orörlig typ. 

HAN tyckte verkligen det. För om jag skulle tillskriva honom en uppfattning, så skulle jag beskriva mig själv som kärleksfull, rolig och stimulerande .. om jag var han.

När jag inte var 100% engagerad i honom och inte ville ha honom klättrande över hela mig, utan hellre satt och läste, sydde eller målade, brukade han hoppa upp i fönstret i andra änden av rummet och titta på utsikten eller på mig. Han gäspade, pillade lite i krukväxterna, vankade fram och tillbaka och visade på alla sätt hur tråååkigt han tyckte allt var.

Om jag i alla fall inte lade märke till honom så hade han ett litet knep som garanterat skapade lite action och uppmärksamhet.

Han petade lite försiktigt på blomkrukan .. skraaaaap .. så att den rörde sig liiiite.

Då brukade jag titta upp och säga hans namn! Men STRÄNG röst.

Myysryyyyys!!!

Så gäspade och vankade och ... petade han lite till .. skraaap .. med samma resultat!

Detta upprepades ända tills blomkrukan stod livsfarligt nära kanten på fönsterbrädet. Då kom TRIUMFENS ÖGONBLICK!!

Skraaaap!!

Och jag kastade mig handlöst genom rummet för att fånga upp blomkrukan, ilsket rytande hans namn.

Siamesen försvann som en orm in i ett av sina hemliga siamesgömställen .. bara för att åter befinna sig i fönstret, så fort som jag återgått till det jag tidigare avbrutit.

Skraaaap!!

Jag skulle vilja fråga Nils Uddenberg om finns någon möjlighet att jag inbillade mig att detta beteende var avsiktligt .. eller om det försmädliga uttryck som jag tyckte mig se medan jag galopperade genom rummet, möjligen bara existerade i min fantasi?

Och då kanske han skulle berätta om allt det där som han inte ville avslöja för alla er andra och visa sig vara en lika lättlurad och lättmanipulerad kattägare som jag alltid varit.