Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

lördag 12 januari 2013

Jag kände en gång ..


.. en pojke som var resultatet av en tillfällig förbindelse. Enda orsaken till att han inte blev en abort var att hans mamma hoppades att hans blotta existens skulle göra förbindelsen livslång och trygg. Det blev den inte .. men den informationen växte han upp med.

Några månader efter hans födelse mötte hans mamma en annan man och blev gravid igen. Den här gången fungerade det hela som det skulle och det enda smolket i glädjebägaren var pojken som borde ha blivit en abort.

Han fick bo hos mormor när hon orkade och hos mamma när hon orkade .. och när båda hade fått nog av honom så fick han bo hos sin moster, som inte heller ville ha honom.

Så fort han kunde sökte han sin hemhörighet hos andra, i andra familjer eller i kompisgäng som bildats av dem som hade likartade liv. Han var totalt gränslös i sin strävan att förtjäna sin plats i gruppen. Det han var bäst på var att stjäla och köra bilar redan innan han fyllt 13 år .. och det är ju en rätt bra inträdesbiljett till den sortens gemenskap.

Det blev fosterhem .. som inte stod ut med hans gränslöshet. Det blev, vad som på den tiden kallades ungdomsvårdskola och i det sammanhanget blev han allas slagpåse och irritationsmoment tack vare sin gränslösa önskan att "få höra till".

En storhelg ryktades det om att han skulle få storstryk när personalstyrkan var låg .. och därför träffades vi för första gången. Maken stod inte ut med att lämna kvar honom när arbetsdagen var slut och helgen stod för dörren .. utan tog med honom till oss som oavlönat hemarbete under helgdagarna.

Och där blev han kvar i några år. Vi kom varandra väldigt nära .. ja, man kan nog säga att jag älskade den grabben som om han hade varit min egen, om jag hade varit en väldigt ung mamma. Men alla sveken i hans liv gjorde att han oupphörligen var tvungen att testa hur mycket vi tyckte om honom, var gränsen gick för att vi skulle svika och kasta ut honom .. och den gränsen kom när han fyllt 15 år och blev tagen för stöld.

Innan dess kunde vi hämta honom, lämna tillbaka eller betala, hjälpa till med ursäkterna, leta, hitta och krama och förlåta.

Han straffades, rymde och kom "hem" igen .. men det går inte att backa tiden och börja om, när lagen säger något annat. Vi höll kontakten under många år .. livet gick inte bra, han kunde inte klara av relationer och hans förmåga till tillit var livslångt skadad. Egentligen fick han aldrig en chans att bli den människa han egentligen var.

Hur gick det för honom? Jag vet inte, han slutade höra av sig och jag kan inte hitta honom någonstans.

Vi blev en gång tillfrågade om vi ville ställa upp som sommarföräldrar. Det ville vi inte. Men eftersom fallet var akut och socialsekreteraren vältalig så gick vi med på att ta emot två barn under tre veckor.

Det var en pojke på 8 år och en flicka på 6 år. Flickan hade en resväska med flickiga, rosa, spetsförsedda kläder och pojken hade en plastkasse med en(?) strumpa förutom de två han hade på sig vid ankomsten, ett par extrajeans storlek 12 år där knappen flyttats så långt att de kunde knäppas omlott om man inte drog igen dragkedjan .. plus en urvuxen t-shirt.

Vi behövde inte fråga om båda barnen hade samma pappa. Det var rätt uppenbart vem som lindade sin alldeles egen pappa runt lillfingret och vem som mest var i vägen.

Eftersom vår egen dotter var i samma ålder som flickan, tog det hus i helvete när en diva flyttade in. Det gick så att säga inte smärtfritt.

När den unga damen satte i system att trampa sönder sniglar, kasta sten på hönsen och plåga katterna när ingen såg .. så sa vi naturligtvis ifrån, vilket medförde att de upprörda föräldrarna kom och hämtade älsklingen efter att ha talat med henne i telefonen .. och "glömde" pojken.

Han stannade hela sommarlovet och var en fantastisk kille. Mycket diskret erbjöd vi oss som familjehem .. om det någon gång skulle bli aktuellt.

Nästa sommar ville han tillbaka och det fick han naturligtvis. Vi fick hämta honom själva eftersom familjen inte ville se oss .. och naturligtvis var de inte var hemma när vi kom. I en lägenhet 3 trappor upp utan hiss, öppnade han dörren hängande på kryckor. Han hade brutit benet och ändå lyckats klara sig till skolan själv fram till sommarlovets början.

Benet var felläkt fick vi veta när vi besökte läkare på vår ort, men han fick klara sig ändå tills någon kunde ta hand om honom på hans hemort. Vi ville behålla honom, det sved i hjärtat att se honom halta iväg till socialsekreterarens bil när det var dags att skiljas.

Hur det gick sen? Jag har ingen aning .. tystnadsplikten ligger som ett lock över det, men han fick aldrig komma tillbaka. Familjen tyckte vi var för besvärliga.

Jag hade en gång en ungdomsvän som började med narkotika. Det fanns ingenting att skylla på, han kom från en bra familj,  hade goda förutsättningar, var begåvad och förutspåddes en lysande framtid .. som bara försvann i ett töcken av först hasch, sedan tabletter och slutligen sprutor.

På slutet var han mest inlåst på diverse avdelningar för avgiftning och psykvård. Jag hälsade på honom där och hoppades. När han då och då dök upp igen på fester eller andra träffpunkter var han sig lik första kvarten och sedan var cirkusen igång igen. Han är den enda människa jag sett som injicerat ren sprit .. det måste ha varit livsfarligt, men han överlevde och försvann ut i natten till sina tidigare leverantörer.

Hans föräldrar gjorde allt. Satsade allt de hade, både ekonomiskt och i tid .. men den hjälp han behövde fanns inte att få.

Sist jag såg honom var när han fick sova över hemma hos mig och min väninna och vaknade av att han försökte elda upp min säng. Sedan vågade jag inte vara ensam med honom mer.

Hur gick det för honom? Förmodligen väldigt illa.

Första året vi bodde där vi bor nu hittade vi en gammal tant på julaftonen. Det var nästan 20 grader kallt och hon vankade fram och tillbaka på vägen utanför vårt hus, klädd i kjol, kappa och hatt.

Efter en timme blev vi oroliga och gick ut och frågade om vi kunde hjälpa till. Det kunde vi inte, hon väntade på sin dotter och ville inte komma in och vänta. Efter ytterligare en timme gick vi ut och frågade om vi kunde ringa och höra efter om det blivit något missförstånd?

Jodå, det var ju önskvärt. Men hon visste bara förnamnet på dottern, kunde inte tala om vad hon själv hette, hade ingen handväska vi kunde bett henne titta i .. så det blev liksom lite svårt .. och hon ville inte komma in i värmen.

Vi tog henne i bilen och åkte runt till husen i närområdet och frågade om någon visste vem hon var. Ingen kände igen henne.

Till slut så hittade vi någon som trodde de kände någon som kanske visste och vi fick ett telefonnummer .. och hittade till slut en människa som trodde att det kanske var hennes mormor som borde ha varit i sin pensionärslägenhet flera mil bort.

Det var det också, tack och lov, och efter någon timme kunde vi överlämna ansvaret. Men hon kunde ha frusit ihjäl den julaftonskvällen om ingen hade lagt märke till henne.

Hur gick det sedan för henne?

Det påminde mig om den kvällen när de ringde från sjukhuset där min dementa mamma dagen innan opererats för ett brutet lårben. De kunde inte hitta henne någonstans och kläderna var kvar, med undantag för kappan.

En nyopererad gammal, förvirrad dam var totalt borttappad?

Det tog många ångestfyllda timmar innan vi slutligen kunde hitta henne .. i sitt eget hem. Men hur det är möjligt för en nyopererad gammal dam att barfota, i sjukhusskjorta och kappa och utan kontanter att ta sig fyra mil mitt i vintern .. det har jag fortfarande ingen aning om.

Hur det gick sen? Det var då hon hamnade på den vårdavdelning som hon aldrig mer kom ut från. Egentligen var det den dagen då hennes liv tog slut .. även om det tog ytterligare fem hemska år innan hon fysiskt fick slippa vårdas mer.

Jag känner en äldre kvinna som fick en liten knöl i bröstet. Den skulle lätt opereras bort och redan samma dag fick hon åka hem. Efter några dagar hade hon hög feber, värk och varet flödade ur operationssåret och hjälpsamma grannar hjälpte henne till vårdcentralen där hon fick värktabletter och rådet att vänta till återbesökstiden en vecka senare.

I dag kämpar hon för sitt liv på grund av den blodförgiftning som hon redan då led av.

Hur går det för henne? Ja, vi hoppas på det bästa.

I min bekantskapskrets finns en 40-årig funktionshindrad man som bor på ett gruppboende tillsammans med en annan boende som slår honom så fort h*n kommer åt. Dessutom forslas de i samma buss till samma dagverksamhet varje dag .. där misshandeln forsätter så fort personalen vänder ryggen till.

Ska det vara så? Ja, tydligen .. den som får en plats på ett gruppboende tillhör ju ändå dem som har tur. Och det är möjligt att en daglig misshandel är att föredra i stället för att hitta den vårdande föräldern död och sakna förmåga att påkalla hjälp?

Vi har också haft höns. Det är trevliga djur som har en egen social hierarki, precis som vi .. och om allt fungerar som det ska så lever de i frid och harmoni.

Men avviker någon i beteende eller blir svag, skadad eller sjuk, så blir de gruppens hackobjekt, får stå tillbaka när de andra äter .. jagas, mobbas och plågas. De som inte klarar sig själva ses som störande och icke önskvärda.

Varför sitter jag nu här och skriver om så deprimerande saker som egentligen ingen är intresserad av .. och dessutom höns?

Kanske beror det på att jag hoppas att vi och våra folkvalda politiker ska klara av den kommande tidens påfrestningar utan att bli alltför lika höns i vårt sätt att möta svårigheter!

28 kommentarer:

  1. Peter Nicklasson12/1/13 16:23

    Mig berörde dina berättelser i vart fall. Starka upplevelser man inte vill ska hända men de händer gång på gång, tyvärr.
    Själv växte jag upp med ena föräldern som inte hade kärlek över till båda sina barn. Kanske för att att jag påminde om honom själv allt för mycket i utseende och psyke. I mitt fall skapade det revanschlusta i vuxna livet. Jag skulle bevisa för den dj*veln att jag visst dög. Jag har haft en framgångsrik karriär i mitt yrke och jag vet att det indirekt beror på hans brister, men taggen sitter i för livet. Jag har ändå försonats med honom numera - livet är för kort.
    Jag hoppas att några av de du beskrev fick ett bra liv senare. Det beror nog mycket på om de mött fler positiva förebilder som dig själv.
    Respekt för ditt engagemang.

    SvaraRadera
  2. Ja Any, håller med Peter här.
    Oavsett hur det gick för de människorna så har ni garanterat varit en ljusglimt i deras liv.....det är alltid något...och ibland kan man inte göra så mycket mer även om man vill.

    Gällande Sverige som hönsgård så är det inte nattsvart än, det finns fortfarande hopp :-)

    SvaraRadera
  3. Att Anybody är en vad jag kallar "doer" är helt klart.

    På något sätt blir jag väldigt glad av att läsa denna text då det visar att folk faktiskt bryr sig och är beredda att göra en insats själv. :-)

    /Henrico

    SvaraRadera
  4. Om man utgår från att första killen inte är hemlös eller avliden så är siten

    http://www.birthday.se

    fantastisk. Du behöver inte veta orten utan kan göra ett sök utan det. Med hjälp av att ni förmodligen vet vilket år ungefär han föddes och kanske t
    o m vilken födelsedag han har så är chansen stor att ni hittar honom här eller i Norge.

    SvaraRadera
  5. Milde h-e vilka starka fragment från ett välfärdsland av idag! Tack för dem.

    Ohyggligt egentligen vilken omänsklighet som frodas i folkhemmet. Och vilket ansvarslöst beteende som vissa använder för att producera samhällsproblem. Men sånt är ju alltid lätt att säga, sett ifrån en hyfsat trygg position, lite utifrån.

    Kanske bevisar det att resurser inte är allt. Kan det möjligen vara så att resurser t om kan stå ivägen för goda handlingar? På något vis i extremt känsliga situationer så är det kanske så. Allt blir så praktiskt. Funktionellt. Och samtidigt lite distanserat.

    Om vi hade ett samhälle totalt utan resurser så måste ju alla, hela tiden egentligen, se efter varandra. Så att ingen faller ur för illa. När allt är organiserat efter funktionella principer så är det lättare att "hantera problemen efter handhavande rutin nummer 27". Eller något sådant. Och det kan göra viss medkänsla lite mer svår åtkommen kanske. Möjligen.

    Men jag vet inte hur man skulle göra istället. Jag kan inte på rak arm säga vad samhället skulle ha gjort istället. Eller om det finns några brister i strukturerna egentligen. Kanske gör det inte det.

    Men en liten känsla någonstans i bakhuvudet har jag nog av att vissa värden förloras i någon utsträckning tillsammans med att vår rikedom ökar. Men i så fall går det nog att rätta till. I alla fall bitvis. (Vore ju trösterikt ifall något sämre resurser skulle innebära något ökad empati. Men så fungerar det helt säkert inte.)

    När det diskuterades som hetast för något halvår sedan drygt, om vinster i välfärden, och privat vård, då kom jag på mig själv att tänka tanken: "Kan inte olika kyrkor öppna sjukhem och sjukhus, då skulle jag nog försöka välja ett sådant. Om jag hade chansen". Tyckte själv att det var för naivt för att ta fasta på, men möjligen är det ett uttryck för någon form av "gammaldags uppoffrande omhändertagande" som låg bakom det tankebesöket. Någon religiös ambition var det åtminstone inte.

    Hursomhelst tror jag det finns mycket att göra med våra själar. Oavsett resurser, solidaritets- och frihetsdebatter. Jag tror det blir lättare dessutom när man kikar runt alla floskler och shabloner som ofta upprepas in absurdum hela tiden. Jag hoppas och faktiskt också tror, att vi är på väg åt rätt håll, fast väldigt sakteliga. Klichéerna härskar ännu övertydligt.

    SvaraRadera
  6. Har jobbat över 40 år i sjuk o äldrevård och måste nog säga att `mindre resurser= mindre personal=sämre vård.Sen kyrkan som sjukhem,bortsett från en del praktiska problem är tanken inte så dum.Blir inte så stora sjukhem och ju mindre enhet desto bättre. Men inte var det bättre förr,jobbade på ett jättestort långvårdsjukhus i en stor stad på åttiotalet ett otroligt slit med alltför liten personalstyrka.En del patienter gjorde man i ordning,satte på en rock som knäpptes i nacken ,satte sängen i hjärtläge `och så var dom uppe`Komma ut? få frisk luft?känna sommarvindar? knappast.Ok inga maskar i sår och sånt,men ska man vara nöjd med så lite,men mycket vackra ord om hur fint allt skulle vara fick personalen sig till livs.men inte resurser till att förverkliga det.Det gav oss naturligtvis dåligt samvete för att vi inte klarade det hur vi än slet.Man får hoppas det har blivit bättre.Att vi tar hand om våra gamla och sjuka på ett bra sätt är ett prio,så fort personalbrist kommer på tapeten så returneras alltid,måste till mera utbildning,bli effektivare,omorganisera etc....Det hjälper inte om inte det blir fler händer.Under alla dessa år har jag hört dessa fina ord och gått tusen kurser med ursäkta uttrycket`en massa ordbajs` man blir lite cynisk med tiden.Jobbar i Norge nu.där är det en värdig vård,det känns vänligare.

    SvaraRadera
  7. Starkt och berörande. Jag vet faktiskt inte vad jag kan skriva mer. Jag får hoppas att de som menar att vi kan vara på rätt väg också har rätt.

    /Läsare

    SvaraRadera
  8. Var på akuten igår. Hjärtat började leva rövare och i sin egen takt. Slog hårt och oregelbundet.

    Har inte behövt uppsöka akut sjukhusvård på minst femton år. Då var det frågan om ett navelbråck.

    Nu, med hjärtbesvär, måste jag tyvärr säga att svensk sjukvård är rena skämtet.

    Fick efter blodtrycks- puls- och EKG-undersökning sitta och vänta i TRE OCH EN HALV TIMME på att få ett samtal med en av kommunens (Malmö) TVÅ doktorer. Dessa två ska således ta hand om Malmös ~300 000 tusen innevånare. Därefter började jag föra samtal med en annan akutsökande i väntrummet. Då blev vi plötsligt uppmärksammade och skulle läggas in på enskilda rum. När jag frågade sköterskan fick jag veta att det kunde ta flera timmar (dvs. hela natten) innan doktorn fick tisd att undersöka mig.

    Jag tänkte att om jag nu hade en infarkt på gång så var det bättre att få den hemma i min egen säng, än att ligga som en anonym icke önskvärd "svenne" ligga och dö på ett akutintag där man ändå gav fan i mig och såg mig som ngt som katten släpat in.

    Detta var det intryck jag fick av svensk akutsjukvård nuförtiden. Det är tydligen detta jag betalar skatt för.

    Rena skämtet om du frågar mig.

    När jag erbjöds att ligga i ett enskilt rum och vänta ytterligare 3, 4, 5, 6 timmar eller vad det handlade om, tackade jag nej och gick hem. Som sagt dör jag hellre i mitt hem där jag har familjen omkring mig än, på ett svenskt akut-intag där personalen uppenbarligen inte bryr sig utan ser mig som ett störande moment.

    Fy fan säger jag, jag spottar åt detta skämt till akut-sjukhus som finns här i Malmö och tänker aldrig mer uppsöka det så länge jag kan stå upp för mig själv.

    V

    SvaraRadera
  9. Any
    Man blir ju lite nyfiken på hur en del av verksamheterna fungerade. Hur tänkte de på gruppboendet till exempel? Tyckte de anställda att det var ok att de boende slogs? Tyckte deras chef att det var ok? Det borde väl inte vara helt omöjligt att förhindra om man verkligen försöker? Så de anställda/ledningen kan inte ha försökt på riktigt? Jag antar att du åtminstone påpekade situationen för dem Any?

    Mona,
    Om man tittar på hur det fungerar i andra verksamheter som inte är vårdinrättningar så finns det ofta olika grader av motstånd mot förbättringar (förändringar). I en organisation som inte är van att jobba med ständiga förbättringar är motståndet större. I en sån organisation möts varje förändringside av "det går inte, vi har alltid gjort som vi har gjort". "Om vi ska få en förbättring måste vi ha fler händer och/eller utrusning". Det är normalläge, det är det man möts av. Det lustiga är att det i 99 fall av 100 ändå går att göra förbättringar och lösa problemen utan att öka personalen, och det är så framgångsrika verksamheter jobbar. I privat verkshamet är det väldigt sällan det beviljas en investering och/eller mer bemanning utan att det är väldigt väl motiverat och andra aternativ är uttömda.

    Jag kanske ska tillägga att jag skulle bli fövånad om det inte finns exempel inom vården där man rent objektivt skulle behöva mer personal också, det är förstås jätteviktigt att ha "rätt" bemanning. Men jag ville bara ge ett perspektiv och försöka förklara de floskler du fått höra.

    SvaraRadera
  10. Anonym 10:02 .. Naturligtvis tycker de anställda på gruppboendet OCH dagverksamheten att situationen är ohållbar. Men 2 anställda på 6 personer kan inte punktmarkera eller förhindra att en boende attackerar eller tränger sig in i en annan boendes lägenhet .. även om de försöker aldrig så mycket. Föreställ dig bara en morgon där 2 personer ska se till att 6 svårt funktionshindrade personer får hjälp med frukost, påklädsel, toalettbesök och dusch/tandborstning så förstår du kanske hur det ser ut.

    Det samma gäller dagverksamheten där ofta en person ska sysselsätta lika många eller fler. Det är inte möjligt att se allt som händer när så många har behov av särskild uppmärksamhet.

    Det rimliga vore kanske att förflytta dem/den som alla de andra är rädda för .. dygnet runt! .. men vart???

    Visionären .. jag har haft liknande erfarenheter av att söka akut vård och fasar för att hamna i den situationen igen.

    SvaraRadera
  11. jadu, bra fråga. Jag kan inget om gruppboenden, men det låter riktigt illa att tvingas bo med någon som misshandlar en fysiskt eller psykisk.

    Det är alltid lämpligare att flytta/straffa förövaren än offren. Kan hen inte umgås med andra utan att börja slåss ska hen inte umgås med andra. Man kan inte av ömmande hjärta för en person låta den skada andra.

    SvaraRadera
  12. Anonym 10:51 .. Men en psykiskt funktionshindrad person kanske inte har några andra uttrycksmedel för vantrivsel eller frustration än utagerande?

    Kanske beror detta agressiva beteende på att h*n inte trivs med att vara instängd med andra som h*n upplever som påträngande och skrämmande?

    Det är svårt att veta, eller hur?

    Kanske behöver den här personen mer omsorg och uppmärksamhet än vad det finns möjlighet till? Man kan inte "av ömmande hjärta för en person" utmäta ett straff för något h*n inte kan kontrollera, eller hur?

    Så var finns "de goda institutionerna" som kan lösa de här problemen så att ingen far illa?

    Problemet med agressivitet i vården finns också inom demensvården, vilket nyligen har uppmärksammats.

    Men är det så konstigt att människor, som inte kan göra sig förstådda, reagerar agressivt på total sysslolöshet, brist på stimulans och fysiska aktiviteter och ensamhet?

    Hur skulle du själv reagera om du .. efter till exempel en hjärnblödning .. fann dig livslångt bunden till en liten begränsad yta, tillsammans med människor du inte vill vara med .. kanske till och med var rädd för, och för övrigt fick leva ett så gott som innehållslöst liv utan tillgång till någon form av meningsfulla aktiviteter eller stimulans?

    SvaraRadera
  13. Nä, det är förstås inte enkelt, men när en mår dåligt och skadar andra så är det förstås den första personen man får inrikta aktiviteterna istället för mot de som är offer för den våldsamma.

    Det är lite så jag tänker med psykvården också där man ibland får känslan att allmänheten används som försökskaniner för att rehabilitera våldsamma människor.

    På hjärnblödningsfrågan är jag inte på det klara med hur den drabbat mig. Jag skulle jag nog helt enkelt föredra att inte leva framför att vara ett vårdkolli eller vara ordentligt dement.

    Meningsfull tillvaro, ja det är klart att det skulle vara målet. Vad krävs för att uppnå det då? Vad skulle ge en meningsfull tillvaro? går det att uppnå?

    Vad skulle det vara inom äldrevården till exempel? Jag antar att en av de saker som saknas är socialt umgänge. Hur mycket skulle behövas för att man skulle kunna betrakta det som "meningsfull tillvaro"?

    SvaraRadera
  14. Visionären,jo så här är det,men dom tog ekg,puls o blt på dig och såg att du inte var i risk för hjärtinfarkt.Om du hade haft en sådan lovar jag dom att dom hade tagit hand om dig direkt. Men det är inte kul att sitta där i timmar men dom måste priotera dom allvarligast sjuka först. TILL ANONYM Jo då, det är många suckar när det kommer på tal om omorganisationer,men nuförtiden är alla van vi det,det sker ständigt och en del är bra och en del fungerar så dåligt så man får gå tillbaks till det som tidigare var,för det är så att man även är inne och ska ändra även på det som fungerar bra, det kan räcka med en ny chef som vill visa framfötterna.(Dom skickar ochså gärna välutbildad,erfaren personal på NYBÖRJARKURS i demens)Här kan man snacka om resursslöseri,och det sker ständigt.Har en känsla att dom privata mer tar vara på personalens resurser. Men jag ger mig aldrig med att en god bemanning är det absolut viktigaste,en människa kan inte göra mer än vad en människa kan.

    SvaraRadera
  15. Anonym 12:04 .. (det skulle underlätta betydligt för mig om du kunde identifiera dig med en siffra, ett tecken eller en bokstav efter inlägget, så jag vet vem jag svarar.)

    En meningsfull tillvaro är ett liv som du gör något av eller som innehåller något som känns värdefullt.

    Stäng in 10 handfallna, motvilliga människor i ett rum med tillgång till färg, tyg, papper, penslar, sax, tyg, nål och tråd och en vävstol under en vecka .. och ut kommer minst en matta, ett klädesplagg, ett antal mer eller mindre personliga bilder och något som du aldrig tidigare sett eller förväntat dig. :-)

    Människan är en kreativ varelse och det sista som försvinner för en dement människa är det de lärde sig som barn.

    Min mamma kunde t.ex göra julgranskarameller in i det sista .. vilket endast krävde tillgång till silkespapper, tomma toalettrullar, tape och trubbig sax. Jag har en jättelåda med karameller som räcker till minst 10 granar.

    Andra kan sitta hela dagen med färg och penslar eller bara fingra på tyger i olika material .. siden, sammet, taft, brokad eller tweed .. och minnas tidigare upplevelser.

    Att klippa bilder ur tidningar, göra misslyckade men intressanta alster med garn och virknål, limma träbitar till fantasibyggen .. eller göra blommor av kapsyler .. allt detta har jag själv varit med om att se människor gripas av kreativitetslusta inför. Det bästa av allt .. det kostar nästan ingenting mer än engagemang.

    Att få vistas ute och känna solen, kylan eller vinden mot huden, höra fåglar kvittra, känna doften av snö, gräs eller blommor kan ge innehåll åt en hel dag .. tänk att tvingas leva utan det?

    Musik är också något som stimulerar och minnet av de tidigaste visorna eller sångerna finns kvar hos den som är dement. När min generation landar på äldreboendena skulle säkert Beatles och Rolling Stones låtar sätta fart på hela avdelningar ;-)

    Bara fantasin och viljan sätter gränser.

    Men .. i vårdmiljöer blir det för skräpigt, för mycket att städa och för oregerligt. Och visst är det lättare att ge ett litet piller och sätta på tv:n .. men någon meningsfull tillvaro skapar det inte. Ingen livsglädje heller ..

    På påsken brukar vi klä in vårt matbord med vitt papper och låta gästerna måla äggen själva. När det är klart målar vi gemensamt ett motiv på själva "duken".

    Det är alltid lika pinsamt för den som är ovan. "Nej .. jag kan inte måla", "usch, MÅSTE jag? .. men efter en stund är stämningen hög och det finns inte tillstymmelse till utrymme kvar att måla på .. till allas besvikelse. "Neeej .. är det redan slut!"

    Några har till och med bett att få ta med duken hem .. :-)

    Så visst kan man skapa en meningsfull tillvaro om man vill. Men det krävs personal, som är för dyr när det är betydligt billigare med passiva, understimulerade och frustrerade människor.






    SvaraRadera
  16. Jag har jobbat på ett par olika vårdinrättningar under 80-talet. Och båda dessa perioder var de bekvämaste, lataste och minst ansträngande i mitt liv. Inte någon tillstymmelse till personalbrist eller överbelastning. Även om vissa i personalen visade tecken på stress. Lite oklart varför. Men jag var ju inte i ansvarig ställning och kanske kunde ha en distanserad attityd till hela verksamheten. De inlagda var i alla fall rasande gulliga, tacksamma, nöjda och genomsnälla. Det var hur trevligt som helst att jobba där. En vanlig normal sjukhusmiljö skulle jag ha kallat det för.

    Med det vill jag egentligen bara säga att vården förmodligen fungerar väldigt olika på olika ställen och vid olika tillfällen.

    Kanske kan den fungera väldigt bra på förmiddagen utan köer eller krångel, för att vara kaosartad på eftermiddagen.

    Jag har upplevt 4 timmars väntetid vid något tillfälle som patient i min barndom. Och jag har i nutid fått vård på en halv minuts väntande. Jag har upplevt någon läkare som varit extremt otroligt duktig, snabb och effektiv. Och någon annan som varit snudd på motsatsen.

    Tror det är svårt att säga något entydigt. Eftersom det är människor som handskas med människor. Och alla är vi lite olika. Missförstånd och dåliga dagar kan sammanfalla till tråkigheter. Utan att det behöver vara något bestående.

    I konkreta fall. Tror att man bör flytta på aggressiva människor direkt. Både för deras egen skull och framförallt för de andras. Då uppstår ju alltid problemet med aktivering osv. Och den borde ju helst individanpasas så mycket som möjligt.

    Det finns saker man kan göra här som är kontroversiella. Åtminstone i sverige. Och då tänker jag mest på frivilligarbete. Det är, vad jag har förstått, hyperkänsligt.

    Men där skulle man kunna slå två flugor i en smäll. Eftersom många äldre människor nästan rutinmässigt är alltför ensamma. Att då istället tillåta dem göra nytta på olika vårdinrättningar, det skulle kunna förändra väldigt mycket till det bättre.

    Man kan då tänka sig att de kommer in några timmar då och då och gör lite enklare handräckning, men framförallt fungerar som inspirerande och engagerande sällskap. Pratpolare. Lite nya intryck från yttervärlden. Belönas med lite kaffe, kakor och uppskattande umgänge. Känslan av att vara till nytta. Kanske bära en snygg halsduk eller liknande som markering att man är "sällskaps arbetare". Tordes man så skulle det kanske ibland också vara avlönat till viss del. Och det borde alltid föregås, hursomhelst, av en viss liten utbildning eller genomgång. Så att man inte är i vägen eller bryter mot några koder på arbetsplatserna. Allt det praktiska går att lösa om man verkligen skulle vilja, nästan.

    Men huvudsyftet skulle vara att avlasta personalen med rena sociala sysslor. Eftersom dessa aldrig kan bli tillräckliga, annars. Passa på med de äldre när de är någorlunda pigga och friska. Smält samman vårdberoende med icke-vårdberoende äldre så mycket som möjligt. Aktivera de som kan med matlagning, bakning. Kanske rentav annat som också verkligen skulle behövas. Samla de som orkar att tillaga sin egen mat vid vissa tillfällen, så man kommer ifrån industri-krubbet åtminstone då och då. Försök variera dagarna så mycket som möjligt. Och då behövs det "resurser utanför resurserna". Annars kommer kvaliteten aldrig att bli tillräckligt bra.

    Jag hör framför mig myriader av invändningar på temat "Vi vill inte ha massa amatörer som springer omkring här och är i vägen. De kan ju ingenting". Och den inställningen pekar helt fel. Och förstör samhällsklimatet.

    -anonymius justius-

    SvaraRadera
  17. Håller helt med dig Any.Till o från är jag på en demensavd.i vårt kära grannland(som jag tjatar ofta om)där fungerar det precis så.Aktiviteter är inlagda i dagsrutinerna.allt från promenader till att man tar med ett instrument och sjunger och spelar (man bidrar med det man kan)Men för att det ska fungera krävs att bemanningen är bra.Der räcker med en som blir orolig och stökig för att vända upp och ner på hela avd.Det som blir lite konstigt är att mycket läggs på demensavd.men det sitter många mer eller mindre dementa på vanliga avd som får mindre resurser.Alla borde få ha det så.Vi måste gå på våra politiker mer och bli mer krävande,har man någon anhörig på ex sjukhem,var besvärlig och ställ krav( inte mot personalen,dom gör så gott dom kan) men mot ledningen och lokala politiker.Vi godtar allför mycket.
    Till Anonym du kanske var på A- sjuhus,typ kirurg,hjärta,ortoped etc där är det bättre bemanning, men i äldrevården behövs ALLTID mer anställda om livet ska vara mer än dom absoluta basbehoven,om du inte har turen att få komma till en bra demensavd.

    SvaraRadera
  18. Okej, ska försöka komma ihåg någon form av signatur...

    Till Any och anonymus justitia - måste säga att jag blev glad av era inlägg, så mycket positiva ideer har jag inte sett på länge i samband med vården. Det bästa är att det mesta också låter genomförbart, speciellt om man tänker till och använder de resurser som faktiskt finns i samhället. Vi har trots allt ganska många som inte arbetar och vi har också en och annan pigg pensionärer som beräknas vara det i 20 år.

    Kommentar om vårdinrättningar. Att det ser så fantastiskt olika ut i olika verksamheter med ungefär likadana förutsättningar, där några fungerar bra och andra inte, är ju om något ett tecken på att det finns massor att göra på ledningsfronten.

    Mona, håller med dig om att inget kan ersätta ett välmotiverat och kunnigt arbetslag. Ledningen är mest där för att hjälpa till att sätta mål, visioner och att skapa de förutsättningar som behövs för att lösa problemen.

    /T

    SvaraRadera
  19. Ja det är nog det som är lite extra jobbigt. Att vissa verksamheter fungerar väldigt bra, och andra inte lika bra. Och att det då måste bero på ledningen. Vilket innebär att "omorganiseringar" därför kan löna sig väldigt bra. Om de dels görs rätt och dels med känslighet. Samtidigt är ju omorganiseringar också riskabelt och jobbigt.

    Vad som ändå måste vara viktigast är nog att resurserna ändå hamnar "på golvet", och får göra maximalt med nytta. Annars bedömer jag att framtiden blir riktigt problematisk. Om vi bara kräver "mer resurser" hela tiden, då kommer det till slut att gå utför. Resurserna kommer inte att räcka. På vissa ställen förmodligen hyfsat, men på många inte alls. Och det är svårt att bedöma ifall de då sköts dåligt eller om det beror på mycket svårare förutsättningar. Man kan anta, förmoda och gissa. Men det är lite svårt att veta tvärsäkert. Och att jaga runt efter eventuella icke-optimerade rutiner är också knepigt. Det blir garanterat dålig stämning om man tar i för hårt.

    Därför måste man hitta andra möjligheter att frigöra positiva riktningar. Jag tror egentligen att ett stort problem med sverige av idag, och sedan länge, det är bristen på idéella företag. Non-profit-organisations och liknande. Som det är nu så har vi antingen kommersiell verksamhet som måste gå med stor vinst, och betala för alla samhällets kostnader. Vara hypereffektiva. Eller också har vi rent kommunala-statliga verksamheter som drivs med skattepengar. "Och bara kostar hela tiden". Vi har liksom just ingenting däremellan. Och det har nog fungerat skapligt genom åren då det ändå fanns rätt bra skatteuttag och företagen ständigt gick alltbättre.

    Nu är nog läget lite annorlunda. Varenda åtgärd som man vidtar måste hela tiden mätas med sveriges internationella konkurrenskraft och liknande elände. Det verkar inte gå att komma undan detta. Åtminstone inte inom den förutsebara framtiden.

    Vi kan inte bara se på och låta resursbrist gröpa ur samhället och suga musten ur de flesta av oss. Jag tror att mycket vore vunnet ifall vi kunde starta fler verksamheter som drivs fram av icke-vinst eller icke-politiska ambitioner. Speciellt inom sektorn samhälls service. Det är känsligt, jag är medveten om det. Men i första hand skulle det fungera som komplement och inrikta sig mest på de rent sociala bitarna. Det är lättare att våga engagera sig ifall man har fler likasinnade omkring sig, som kan dela på utfallet. Eller åtminsone dela på erfarenheterna.

    Jag tycker mig se att fler äldre människor i andra länder är mer aktiva än i sverige. Kanske är det inbillning. Men olika projekt av både fritids-, hobby- och affärsverksamhetsliknande inriktning kan förmodligen göra att många får tillbaka en gnista till livet ifall det görs rätt.

    Det finns också ett annat och lite närbesläktat socialt "problem" har jag för mig. Och det gäller egentligen alla kvinnor nästan som är över 45 år. Ungefär. De tycks hamna i en ganska tråkig och lite isolerad tillvaro väldigt lätt. Antingen om deras familj finns i närheten eller inte, så blir identitetsväxlingen från behövd mamma och eller uppskattad kvinna, till att bara bli kvinna, utan speciella kontaktnät eller sysslor ganska påfrestande har jag förstått. Många har det onödigt tråkigt. Och att det är svårt att knyta nya kontakter.

    Gäller även män förstås, men kvinnor får en tuffare omställning tycks det. Det här talar också för att det egentligen finns mycket "humankapital" i landet som kan aktiveras för att förbättra de sociala brister som samhällsdebatten allt oftare verkar missa. (Det blir mest resursdebatt.)

    Det finns nog många möjligheter egentligen.

    Och de resurserna som trots allt finns måste rikta in sig på de som verkligen behöver dem, och de yrkesanställda på golvet. Att ägna tid, och socialt medkännande tid, i fullt utbyggd kvantitet och kvalitet kommer annars förmodligen aldrig att ske i vår tid.

    -anonymius justius-

    SvaraRadera
  20. Mona, anonymius justius. T ... Tänk om samtalet var lika skiftande, öppet, lösningsinriktad och hämtat från flera erfarenhetsvärldar, när politikerna, på olika nivåer, organiserar vård och omsorg?

    För jag tror det behövs ett öppet samtal och många olika infallsvinklar från olika erfarenhetsområden för att resultatet ska bli bra. Kvalitet handlar inte bara om pengar utan till lika stor del om attityder, bekräftelse, ledning och engagemang.

    SvaraRadera
  21. Jag tror det lätt blir en negativ spiral. Har man ont om resurser så blir man lätt stressad. Man ifrågasätter sig själv. Och alla andra. Man jobbar därmed sämre. Mindre förnuftigt. Mindre effektivt. Personalen känner direkt om ledningen inte är harmonsik. På ett eller annat sätt. Och vi hamnar i en mer eller mindre brant backe svagt utför.

    Då blir det lätt omedelbara krav på mer resurser. Ibland är det befogat, ibland inte. Totalt sett. Nästan alltid är resurserna på golvet för små.

    (Polisen har ju fått stora förstärkningar, tusentals nya polistjänster. Men det märks nästan inte alls. Enligt GW Persson så har man ju gömt alla på huvudbyggnaden i stockholm, där man jobbar med tunga utredningar. Så att ingen märker dem.) Även om han spetsar till det så visar exemplet att mer resurser kan satsas fel. Och hamna där de inte syns, och i värsta fall inte ens gör nytta.

    Behovet av en "mjuk buffert" finns helt klart i vården och i all social verksamhet.

    Att debatten inte låter nyanserad och idérik beror på att politikerna och media talar med varandra. Inte med "folket". Kanske var det också det som Göran Hägglund (kd) menade när han började nämna "verklighetens folk" i samband med valet senast. Det var alldeles för naivt enligt mig. Det blir föremål för trakasserier och skämt på en gång. Även om han menade väl. Politikerna för en dialog med media, och den anpassar man sig till. Vinglar man iväg utanför riktlinjerna så blir man till åtlöje.

    Kanske kan det vara så illa att den lite karikerade debatten som politikerna nästan alltid för, behöver tydliga konflikter. För och emot. Bra eller dåligt. Svart eller vitt. God eller ond. Rik eller fattig. Svensk eller utböling. Hög eller låg. Och allt däremellan är mest bara jobbigt och stör strategierna. Gör dem otydliga.

    Goda intentioner kan också missbrukas. "Jaha, frivilligarbete, vad bra. Då kan vi minska anslagen med, låt se nu 38 procent och bygga den nya sporthallen i centrumviken. Så bra, där behöver jag också fler röster". Och mer dumheter i den stilen. Om de goda intentionerna inte missbrukas på det viset så kan man alltid hota med det. Måla upp tillbakagång till 1800-talets välgörenhetsvård eller liknande. Alltså en karikatyr. En negativ bevarandestrategi som får betalas av dem som behöver mer resurser, godare omsorg och fler humanister i sin omgivning. Och färre karriärister. Karikerande eller ej.

    -anonymius justius-

    SvaraRadera
  22. Anonym. Förr fanns rödakorsdamer som kom till sjukhus och äldreboende och `var sociala`´särskilt med dom som var utan anhöriga,fungerade utmärkt.Så det är en bra ide. Man kan inte ropa efter mer och mer resurser,nej men under lång tid har man dragit ner på allt som går,personal,vikarier när nån är sjuk,det liksom haltar och går.Man lägger ner terapiavd.som verkligen är en viktig och rolig verksamhet,man har t.om prövat att ta bort frukostägg och kakan till em.kaffet. MEN Man har inte dragit åt svångremmen vad gäller administration, möten och flera möten och en massa kurser(inte billigt)Jo jag vet, kunskap är inte tung att bära.Men tyvärr är det alltför ofta meningslösa kurser.
    Här tror jag dom privata är bättre med att skicka personal på relevanta kurser,man så att säga tar vara på kompetensen. Och det är
    kostnadseffektivt.
    Men jag är lite tveksam till det här med frivillighjälp,finns risk att anhöriga får ställa upp ännu mer än vad dom redan gör.Ibland slits anhörigvårdaren ut så man får lägga in båda på sjukhus eller sjuhem.Så jag säger en en gång.STÄLL KRAV

    SvaraRadera
  23. Det finns massor av risker. Allt kan gå åt skogen. Men min tanke är inte alls att det skall handla om de anhöriga. Utan grundprincipen kan man istället beskriva som "vissa äldre människor som orkar och har lust, hjälper andra människor som orkar och vill ta emot". Och framförallt att de omhändertagna själva tillåts göra mer saker som verkligen behövs.

    Vissa är ju så dåliga att de inte orkar aktivera sig. Men bara ljudet av att andra är aktiva kan vara stimulerande. Bara de få tillfällen som det kommer in hantverkare på avdelningarna och börjar mecka någonstans med något, det brukar liva upp direkt. Det händer något. Vissa får kanske ont i huvudet av det. Vissa kan besväras av damm eller något annat. Beroende på vad som utförs så brukar det oftast vara uppskattat ändå.

    Kanske är vissa människor på avdelningarna väldigt friska och pigga ibland. Under vissa förutsättningar. Och för vissa kan det mycket väl vara psyket som behöver återupprättas. Livsglädjen om man skall vara brysk. Och då kan ett ökat mått av milt kaos vara konstruktivt. Miljöerna är ofta fabrikstillverkade standardmoduler som är sammansatta slentrianmässigt. För att mysa upp det lite så ställer man in en eller annan gammal möbel kanske. Ett gammalt skåp eller så. Minitrivsel. Kanske kunde man göra mer.

    Sy, sticka, virka, snickra. Måla. Några kanske är lite svaga i tänkandet i brist på motivering. Finns det något som kunde få tillvaron snyggare, mysigare, trevligare på riktigt. Ja då kanske energin rentav skulle kunna väckas upp en aning. Varje lilla steg i en positiv riktning kan betyda så enormt mycket. Eftersom det sprider sig. Just begreppet "ställ krav" är tyvärr lite knepigt. Eftersom det är just sådant som många tycker är otäckt. Både chefer och personal överlag. Helst skulle det vara mindre krav och mera vilja. Glädje. Entusiasm. "Så här kan vi väl göra?" Istället för motsatsen. Gensvar och tillvaratagande av resurser som redan finns. Ingen vill vara en dålig chef, ingen vill känna sig otillräcklig. Många hinner inte eller orkar inte.

    Men det vore ett misstag att hindra de som faktiskt både kan, vill och orkar. De skulle nog dessutom bli ännu fler om de märker att de uppskattas.

    Men resurserna på golvet måste förstärkas och de tillskjutningar som görs måste nå dit, och inte fastna på vägen.

    Det kan finnas orsaker att de fastnar på vägen. Om man vill se chefer, ledningar och administration som en förlängning på den politiska viljan. På den politiska ambitionen. Som en garant för det egna styret osv. Då kan man vilja smörja den delen av verksamheten för dess betydelse i debatterna. Som en slags hanterbar kontingent i äskandet av större anslag. Ledningen kan tala för sig. Hjälpa till att kräva mer pengar. Och då skall de också få del av kakan. Och belönas med stora andelar av tillskjutna medel.

    Jag säger inte att det är så. Men jag säger inte heller att det inte är så. De svagaste kommer alltid sist och står längst ner i fördelningarna. I alla sammanhang. Pengarna styr detta, tillsammans med andra intressen som inte gynnar de mest behövande.

    SvaraRadera
  24. Hemtjänsten är ett sådant system som helt har tappat bort sitt syfte. Det handlar mest om hjälp med hygien och på- och avklädsel.

    Den lilla städhjälp som det är tillåtet att ge är mycket dyrare och ineffektivare än städning med rut-avdrag .. vilket är bra, sa en högre chef inom området, eftersom färre åldringar då begär hemtjänst?

    Maten som delas ut i oäptitliga lådor är också sämre och dyrare än motsvarande en-portioners frysmiddagar från vilken livsmedelsaffär som helst.

    Men i Stockholmsområdet finns något som kallas "Väntjänsten". Det är just sådana pensionärer som ni talar om .. aktiva, ensamstående personer som vill fylla sin dag med något meningsfyllt. De handlar, sitter en stund och pratar, går på promenad, tittar i album och tar ner saker som står så högt att hemtjänsten är förbjudna att ta ner dem.

    Ett utmärkt initiativ, åtminstone för Makens 100-åriga mormor som inte kommit utanför dörren mer än när vi, som bodde 10 mil bort, kom och hälsade på.

    Som tack tror jag att "Väntjänsten" fick disponera en liten lokal av kommunen? Ett utrymme där fler kunde samlas och spela kort, fika eller bara ljuga ihop när livet kändes ensamt.

    Jag har inte hört talas om något liknande någon annanstans, men det finns säkert?

    SvaraRadera
  25. Eftersom jag något lite antydde utseendet på lokalerna som någorlunda viktigt i ovanstående inlägg, så kom jag att tänka på det lite mer.

    Jag tror det är destruktivt med likformigheten. Att alla lokaler är så lika varandra. De senare åren så har man ibland målat väggarna lite olika nyans för att, kanske motverka detta. Eller också är det bara en slump. Men jag tror det är mycket viktigt. Man borde mer genomgående efterstäva olikhet. Lokalerna borde skifta mycket från en avdelning till en annan. Från en korridor till en annan. Kanske kunde man tänka mer som vanliga bostadsrum. Något i stil med att ett rum ser ut som ett bibliotek. Både med bokhyllor och böcker. Fåtöljer. När jag här skriver rum så menar jag de allmänna utymmen som finns utanför patienternas rum. Samlingsutrymmena. Som egentligen inte är rum. De borde mer utformas som rum. En sommarveranda. Och då helst ha "sommarverande-fönster" dessutom. Gärna med riktiga spröjsade fönster t om. Det största all-utrymmet kunde vara salen eller finrummet, och utformas som ett sådant. Tapeter istället för målade väggar. Gardiner av märkvärdigare snitt istället för allra enklaste funktionalism. Någon hylla som t om ser hantverksmässigt tjusig ut. Eller så. "Kontoret" skulle kunna vara ett allmänn-utrymme med skrivbord och saker som hör till. Kanske rentav en dator som man får låna. Om man orkar. Ett lite mer kontorseffektivt inrett rum, men inte bara en kuliss. Ett mysrum, en tv-kammare osv. Alltmöjligt. Så att varje förflyttelse blir en liten resa. En liten upplevelse.

    Allt med hänsyn till patienternas egna förmågor naturligtvis. Men jag tror ofta att de kan bli friskare än vad man tror, om de ges näring. Hela vårt samhälle är egentligen för neutralt och enfomigt. Man borde eftersträva mindre neutralitet och mer ytlig olikhet.

    Kanske kan rentav vissa äldre människor själva vara med och utforma den här typen av lokaler. Både i tanke och handling. (Jag menar då inte att sjuka patienter eller utschasade anhöriga skall tvingas ut i någon kyla för att gratisarbeta, naturligtvis. Men man kan ju alltid styra tankarna dit ifall man känner för det).

    Eftersom människors arbetstid är det dyraste, så tror jag att kostnaden för de här lokalmässiga justeringarna jämförelsevis är förumbara. Men ger väldigt mycket.

    -anonymius justius-

    SvaraRadera
  26. Ja det är ett mysterium hur hemtjämsten, överhuvudtaget, kan vara kostnadseffektiv. Att åka hem till en enstaka person istället för att personen finns på ett trevligt boende. Tillsammans med andra. Men det måste väl vara så trots allt. Eftersom det är så man gör överallt.

    Håller med om maten. Den får ofta skäll. Men då riktar man in kritiken på själva tekniken. Och det känns lite märkligt. Stockholms-yuppies betalar ju dyra pengar för samma typ av mat, teknikmässigt. Dels i vanliga livsmedelsbutiker och dels i speciella matkedjor som enbart säljer den här typen av mat. Rätt dyrt dessutom. Där klagar ingen minsann. Snarare tvärtom.

    Så dels är kritiken kanske missriktad, och dels är kanske vård-maten onödigt dålig eller tråkig. Om man accepterar tekniken, eftersträvar godare varianter av den, som bevisligen finns, och kompletterar den med ett par tillagade mål mat i veckan så tror jag mycket vore vunnet.

    Rut-avdrags-tjänster blir billigare. Ja det blir det nog. Eftersom de då kommer till lokalerna med ett tydligt uppdrag. De får betalt för att städa och gör det också. Blir inte kunden nöjd så får de inte fler jobb där. Ungefär.

    Samma för andra tjänster de gör. Kunden måste bli nöjd. Det måste göras någorlunda bra. Annars funkar det inte.

    Ett problem med Hemtjänst och alla andra obligatorium som drivs med skattepengar enbart, eller nästan enbart, är att de då måste behovsprövas. Och det blir genast försvårande. Det är inte du som bestämmer. Det är inte du som beställer. Och då kan du inte heller ställa några krav. Som användare alltså. Däremot kan Hemtjänsten ha krav på sig. Så att det räcker och blir över. Deras uppdragsgivare är alltså inte den som behöver tjänsten, utan den som beordrar ut tjänsten. Vilket är ett grundläggande problem.

    Förutom de ekonomiska problemen och den ständiga stressen de känner så blir också den beroende marginaliserad. Den blir ett problem, en kostnad. Med rut-avdrag så blir plötsligt situationen en annan. Då blir du plötsligt beställare. Du får betydelse. Någon jobbar åt dig och måste lyssna. Och anpassar sig mer än gärna till det du säger. Tycker du det är dyrt så kan du ju använda rut-tjänser mer sällan. Men du kan ändå använda det någon gång. Och det betyder nog en del.

    Man skulle också kunna utveckla rut kanske. Så att de som har svårt med den kostnaden skulle kunna få ännu bättre villkor. Men det är ju lite känsligt i så fall. Och blir dessutom lite tekniskt. Men att den med behov får bestämma mer, det är en stor fördel.

    -anonymius justius-

    SvaraRadera
  27. Väntjänsten låter verkligen som en bra sak.Vore något för pensionärsföreningarna att ta tag i.Och du J har många bra kreativa ideer.På bra boeenden är det som du beskriver,andra är förfärligt trista.det jag menar med att vi ska ställa krav är att gå på ledning,lokala politiker .Fråga t.ex hur ofta får din mamma,morfar.... komma ut i friska luften?,var tilllagas maten?har dom tid att läsa tidningen för dom?
    utflyckter? o.sv .Folk vågar inte ställa krav.dom är i en beroendesituation.Det viktigaste är ändå personalen som till 99%är väldigt bra.Bra m.folk hinns allt det där med,axlarna sjunker och stämmningen blir lättare och gladare .

    SvaraRadera
  28. Ja Väntjänsten låter som om det vore något att titta på lite mer utförligt. Kanske är det lättare än man tror att starta något som liknar detta. Jag tror i alla fall att det är något åt det hållet som behövs. Bl a.

    Med ledningen, eller ledningarna, så är det nog ofta som råttan på repet och katten på råttan och hunden på katten osv. Den som har en chefsroll i vården känner sig lätt ifrågasatt. Både uppifrån och nerifrån. Kanske har man fått sin chefspost som en slags ofrivillig bonus i jobbet. Man sökte sig inte till arbetet för att få en chefspost i första läget. Man ville jobba i vården, med människor, osv. Förmodligen. I privata verksamheter så är man troligen lite nischad på den verksamheten man har. Lite svårt för utomstående att komma med övergripande detaljsynpunkter. Vilket skyddar personal och chefer lite grann. Medan statliga och kommunala verksamheter angår alla. Vem som helst kan komma med synpunkter, nästan om vad som helst. Det är ju både bra och dåligt. Men det kan lätt kännas som en press tror jag. Och man måste agera försiktigt och känsligt med folk. Vilket jag inte tror är självklart. Det finns en stor andel "utbrända" just inom samhälls service och kommunala verksamheter. Ofta tror jag att det beror på en knepig arbets situation där man känner sig ifrågasatt. Och att sådant sprider sig. Både goda och dåliga vibbar sprider sig lätt i de här verksamheterna där alla kan ha åsikter. Alla kan engageras.

    Hörde just på tv-nyheterna att LO har lagt fram ett förslag på ny bolagsform. Ungefär nästan som den jag skissade på här ovan någonstans. Non-Profit-Organisation. Alltså någon form av helt eller halvt idéell verksamhet. Deras tanke verkar vara att den skulle ersätta privata vårdbolag så som vi nu känner dem. Jag vet inte om just det är en bra vinkel, men förslaget kan ändå vara intressant tycker jag. Som ett alternativ till nedläggning av olika glesbygdsverksamheter exempelvis. Eller annan samhälls service som inte kan bära sig på rent kommersiella villkor. Lägre skatt på verksamheter som inte är till för att skapa stora vinster, utan mer bara för att driva samhälls service. Det tror jag vore bra. (Vinklingen på tv var inte precis den). Privata föreningsinitiativ och liknande som tar över en lanthandel bara för att få behålla den, inte att tjäna vinster på. De skulle kunna ha en idéell bolagsform. Osv.

    -aj-

    SvaraRadera