Jag kände en gång ..

.. en pojke som var resultatet av en tillfällig förbindelse. Enda orsaken till att han inte blev en abort var att hans mamma hoppades att hans blotta existens skulle göra förbindelsen livslång och trygg. Det blev den inte .. men den informationen växte han upp med.

Några månader efter hans födelse mötte hans mamma en annan man och blev gravid igen. Den här gången fungerade det hela som det skulle och det enda smolket i glädjebägaren var pojken som borde ha blivit en abort.

Han fick bo hos mormor när hon orkade och hos mamma när hon orkade .. och när båda hade fått nog av honom så fick han bo hos sin moster, som inte heller ville ha honom.

Så fort han kunde sökte han sin hemhörighet hos andra, i andra familjer eller i kompisgäng som bildats av dem som hade likartade liv. Han var totalt gränslös i sin strävan att förtjäna sin plats i gruppen. Det han var bäst på var att stjäla och köra bilar redan innan han fyllt 13 år .. och det är ju en rätt bra inträdesbiljett till den sortens gemenskap.

Det blev fosterhem .. som inte stod ut med hans gränslöshet. Det blev, vad som på den tiden kallades ungdomsvårdskola och i det sammanhanget blev han allas slagpåse och irritationsmoment tack vare sin gränslösa önskan att "få höra till".

En storhelg ryktades det om att han skulle få storstryk när personalstyrkan var låg .. och därför träffades vi för första gången. Maken stod inte ut med att lämna kvar honom när arbetsdagen var slut och helgen stod för dörren .. utan tog med honom till oss som oavlönat hemarbete under helgdagarna.

Och där blev han kvar i några år. Vi kom varandra väldigt nära .. ja, man kan nog säga att jag älskade den grabben som om han hade varit min egen, även om jag då hade varit en väldigt ung mamma. Men alla sveken i hans liv gjorde att han oupphörligen var tvungen att testa hur mycket vi tyckte om honom, var gränsen gick för att vi skulle svika och kasta ut honom .. och den gränsen kom när han fyllt 15 år och blev tagen för stöld.

Innan dess kunde vi hämta honom, lämna tillbaka eller betala, hjälpa till med ursäkterna, leta, hitta och krama och förlåta.

Han straffades, rymde och kom "hem" igen .. men det går inte att backa tiden och börja om, när lagen säger något annat. Vi höll kontakten under många år .. livet gick inte bra, han kunde inte klara av relationer och hans förmåga till tillit var livslångt skadad. Egentligen fick han aldrig en chans att bli den människa han egentligen var.

Hur gick det för honom? Jag vet inte, han slutade höra av sig och jag kan inte hitta honom någonstans.

Vi blev en gång tillfrågade om vi ville ställa upp som sommarföräldrar. Det ville vi inte. Men eftersom fallet var akut och socialsekreteraren vältalig så gick vi med på att ta emot två barn under tre veckor.

Det var en pojke på 8 år och en flicka på 6 år. Flickan hade en resväska med flickiga, rosa, spetsförsedda kläder och pojken hade en plastkasse med en(?) strumpa förutom de två han hade på sig vid ankomsten, ett par extrajeans storlek 12 år där knappen flyttats så långt att de kunde knäppas omlott om man inte drog igen dragkedjan .. plus en urvuxen t-shirt.

Vi behövde inte fråga om båda barnen hade samma pappa. Det var rätt uppenbart vem som lindade sin alldeles egen pappa runt lillfingret och vem som mest var i vägen.

Eftersom vår egen dotter var i samma ålder som flickan, tog det hus i helvete när en diva flyttade in. Det gick så att säga inte smärtfritt.

När den unga damen satte i system att trampa sönder sniglar, kasta sten på hönsen och plåga katterna när ingen såg .. så sa vi naturligtvis ifrån, vilket medförde att de upprörda föräldrarna kom och hämtade älsklingen efter att ha talat med henne i telefonen .. och "glömde" pojken.

Han stannade hela sommarlovet och var en fantastisk kille. Mycket diskret erbjöd vi oss som familjehem .. om det någon gång skulle bli aktuellt.

Nästa sommar ville han tillbaka och det fick han naturligtvis. Vi fick hämta honom själva eftersom familjen inte ville se oss .. och naturligtvis var de inte var hemma när vi kom. I en lägenhet 3 trappor upp utan hiss, öppnade han dörren hängande på kryckor. Han hade brutit benet och ändå lyckats klara sig till skolan själv fram till sommarlovets början.

Benet var felläkt fick vi veta när vi besökte läkare på vår ort, men han fick klara sig ändå tills någon kunde ta hand om honom på hans hemort. Vi ville behålla honom, det sved i hjärtat att se honom halta iväg till socialsekreterarens bil när det var dags att skiljas.

Hur det gick sen? Jag har ingen aning .. tystnadsplikten ligger som ett lock över det, men han fick aldrig komma tillbaka. Familjen tyckte vi var för besvärliga.

Jag hade en gång en ungdomsvän som började med narkotika. Det fanns ingenting att skylla på, han kom från en bra familj,  hade goda förutsättningar, var begåvad och förutspåddes en lysande framtid .. som bara försvann i ett töcken av först hasch, sedan tabletter och slutligen sprutor.

På slutet var han mest inlåst på diverse avdelningar för avgiftning och psykvård. Jag hälsade på honom där och hoppades. När han då och då dök upp igen på fester eller andra träffpunkter var han sig lik första kvarten och sedan var cirkusen igång igen. Han är den enda människa jag sett som injicerat ren sprit .. det måste ha varit livsfarligt, men han överlevde och försvann ut i natten till sina tidigare leverantörer.

Hans föräldrar gjorde allt. Satsade allt de hade, både ekonomiskt och i tid .. men den hjälp han behövde fanns inte att få.

Sist jag såg honom var när han fick sova över hemma hos mig och min väninna och vaknade av att han försökte elda upp min säng. Sedan vågade jag inte vara ensam med honom mer.

Hur gick det för honom? Förmodligen väldigt illa.

Första året vi bodde där vi bor nu hittade vi en gammal tant på julaftonen. Det var nästan 20 grader kallt och hon vankade fram och tillbaka på vägen utanför vårt hus, klädd i kjol, kappa och hatt.

Efter en timme blev vi oroliga och gick ut och frågade om vi kunde hjälpa till. Det kunde vi inte, hon väntade på sin dotter och ville inte komma in och vänta. Efter ytterligare en timme gick vi ut och frågade om vi kunde ringa och höra efter om det blivit något missförstånd?

Jodå, det var ju önskvärt. Men hon visste bara förnamnet på dottern, kunde inte tala om vad hon själv hette, hade ingen handväska vi kunde bett henne titta i .. så det blev liksom lite svårt .. och hon ville inte komma in i värmen.

Vi tog henne i bilen och åkte runt till husen i närområdet och frågade om någon visste vem hon var. Ingen kände igen henne.

Till slut så hittade vi någon som trodde de kände någon som kanske visste och vi fick ett telefonnummer .. och hittade till slut en människa som trodde att det kanske var hennes mormor som borde ha varit i sin pensionärslägenhet flera mil bort.

Det var det också, tack och lov, och efter någon timme kunde vi överlämna ansvaret. Men hon kunde ha frusit ihjäl den julaftonskvällen om ingen hade lagt märke till henne.

Hur gick det sedan för henne?

Det påminde mig om den kvällen när de ringde från sjukhuset där min dementa mamma dagen innan opererats för ett brutet lårben. De kunde inte hitta henne någonstans och kläderna var kvar, med undantag för kappan.

En nyopererad gammal, förvirrad dam var totalt borttappad?

Det tog många ångestfyllda timmar innan vi slutligen kunde hitta henne .. i sitt eget hem. Men hur det är möjligt för en nyopererad gammal dam att barfota, i sjukhusskjorta och kappa och utan kontanter att ta sig fyra mil mitt i vintern .. det har jag fortfarande ingen aning om.

Hur det gick sen? Det var då hon hamnade på den vårdavdelning som hon aldrig mer kom ut från. Egentligen var det den dagen då hennes liv tog slut .. även om det tog ytterligare fem hemska år innan hon fysiskt fick slippa vårdas mer.

Jag känner en äldre kvinna som fick en liten knöl i bröstet. Den skulle lätt opereras bort och redan samma dag fick hon åka hem. Efter några dagar hade hon hög feber, värk och varet flödade ur operationssåret och hjälpsamma grannar hjälpte henne till vårdcentralen där hon fick värktabletter och rådet att vänta till återbesökstiden en vecka senare.

I dag kämpar hon för sitt liv på grund av den blodförgiftning som hon redan då led av.

Hur går det för henne? Ja, vi hoppas på det bästa.

I min bekantskapskrets finns en 40-årig funktionshindrad man som bor på ett gruppboende tillsammans med en annan boende som slår honom så fort h*n kommer åt. Dessutom forslas de i samma buss till samma dagverksamhet varje dag .. där misshandeln forsätter så fort personalen vänder ryggen till.

Ska det vara så? Ja, tydligen .. den som får en plats på ett gruppboende tillhör ju ändå dem som har tur. Och det är möjligt att en daglig misshandel är att föredra i stället för att hitta den vårdande föräldern död och sakna förmåga att påkalla hjälp?

Vi har också haft höns. Det är trevliga djur som har en egen social hierarki, precis som vi .. och om allt fungerar som det ska så lever de i frid och harmoni.

Men avviker någon i beteende eller blir svag, skadad eller sjuk, så blir de gruppens hackobjekt, får stå tillbaka när de andra äter .. jagas, mobbas och plågas. De som inte klarar sig själva ses som störande och icke önskvärda.

Varför sitter jag nu här och skriver om så deprimerande saker som egentligen ingen är intresserad av .. och dessutom höns?

Kanske beror det på att jag hoppas att vi och våra folkvalda politiker ska klara av den kommande tidens påfrestningar utan att bli alltför lika höns i vårt sätt att möta svårigheter!