Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

onsdag 16 januari 2013

Investeringar i välfärden?


Det talas så mycket om vinster i välfärden. Vänsterpartiets ledare tuggar nästan fradga när ämnet kommer upp, sossarnas vänsterfalang KRÄVER att partiledaren ska FÖRBJUDA vinster och den rosenkindade pastor Fridolin verkar tro att det finns en uppsjö av privata aktörer som köar upp för bara nöjet att få bidra till samhället .. helt utan vinstintresse.

LO, som nästan agerar som landets 9:e parti, har till och med lyckats skramla fram en idé .. samhällsbolag .. som bygger på en bolagsform som redan finns i aktiebolagslagen, som har särskilda vinstbegränsningar.

Men ingen talar om investeringarna i välfärden?

Vad beror det på?

Ser de inte sambanden? Eller kan de bara tillgodogöra sig information som stöder ett redan fattat ställningstagande?

För hur man än ser på saken så har de som driver landets privata vårdinrättningar eller skolor, investerat ett betydande kapital i fastigheter, lokaler, utrustning och personalrekrytering.

Jättemycket egna pengar .. om man vill utrycka sig så.

Om LO:s idé om ett vinsttak, som motsvarar den högsta sparräntan hos en svensk Sparbank, skulle gå igenom så tror jag inte att något av dessa företag skulle fortsätta sin verksamhet om det finns minsta misstanke om att så skulle ske.

Det är ju en orimlig tanke. Vem gör riskfyllda kapitalinvesteringar i något som bara ger arbete och ingen vinst? Jag har svårt att se att ens LO hanterar medlemmarnas pengar så ovarsamt?

Men fastigheter går att sälja, lokaler kan överlåtas på andra verksamheter, personal kan sägas upp och utrustning för vårdcentraler, hemtjänst, dagis, sjukhus eller skolor kan förmodligen vara attraktivt att sälja i andra länder eller till den kommun som vill ta över verksamheten .. det går förmodligen att göra på kortare tid än det tar för landets kommuner att bygga upp motsvarande verksamheter

Men var ska kommunerna ta pengarna från, om de dessutom tvingas överta ansvaret för alla som får sparken, ansvaret för alla som förlorar sin gruppbostad/vårdplats/dagisplats/hemtjänst eller måste söka sig till en ny skola?

Vart ska de ta vägen?

Och då är det ju tur att LO förutsett det lilla problemet och lagt in ett kryphål i form av en valfrihet för kommunerna  att göra undantag och godkänna samma typ av samarbetsavtal  som finns i dag.

På så sätt flyttas "valfriheten" inom välfärden över från medborgarna till kommunerna .. där de boende snällt får finna sig i att betala för och välja mellan kommunala alternativ om de råkar bo i en kommun som följer LO:s direktiv eller tillåts välja fritt om de bor i en borgerligt styrd kommun?

Där satte de minsann ner foten när det gäller vinster i välfärden .. eller hur det nu blev?

Och som vanligt så visar ingen något större intresse för kvaliteten i välfärdsverksamheterna eller lägger någon större glöd på att syna de kontrakt som möjliggör övervinster för oseriösa aktörer?

Det är tydligen lättare att lagstifta än att få kommunerna att skriva kvalitetssäkra vårdavtal?

GP, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, Expr., AB,

8 kommentarer:

  1. Härlig ironi,log stort när jag
    läste,och så sant.
    Sen tycker jag att det där med valfrihet är något överreklamerat.Finns inte mycket att välja på många orter och vad gäller äldre ska dom bo hemma så länge som möjligt.När det inte går längre är det inte säkert dom klarar att överhuvudtaget göra något val.Och det är en hel del som inte har anhöriga som kan välja åt dom.Men jag tycker ochså att det borde ses över kvaliten både vad gäller privata och kommunala boenden.Egentligen självklart, Nu verkar det mest vara en klappjakt för att jaga och hitta fel hos privata boenden. Fast betala skatt tycker jag dom ska göra i Sverige.

    SvaraRadera
  2. Jag är förbluffad över att ingen ställer frågan "varför skulle politikerna i kommunerna garantera bättre kvalitet"?

    Jag har ju min teori, det handlar om att vissa sett vilken klassresa Jan Emanuel och andra gjort och kan man upprepa privatiseringen återigen vid ett senare tillfälle får man själv chansen att vara med.

    Kanske är det så enkelt att de är rädda för att tåget redan gått, att de missat chansen till en enkel rikedom och därför vill de ta tillbaka driften till kommunerna.

    :-)

    /Henrico

    SvaraRadera
  3. Peter Nicklasson16/1/13 18:10

    Det är en evig fixering vid privatiseringen/avregleringen från samtliga partier (inte bara från vänstern).
    En avregelering BORDE ses ur i allmänhetens intresse, det ska löna sig samhällsekonomiskt. Kanske intentionen iofs är, men det blir fel gång på gång ändå. Politiker är inte affärsmän, de blir rippade helt enkelt av sk entreprenörer som ser en FÖRETAGsekonomisk lönsam syssla. Det är heller inte fel - för vem driver företag utan målsättningen att få det lönsamt - däremot är de samhällsekonomiska analyserna aldrig färdigtänkta när man sjösätter avregleringarna.
    Vore jag företagare inom t ex vårdsektorn skulle jag fokusera på de lönsamma patienterna. De som jag tjänar på mest, och rata kostnadsintensiva. Självklart, eller hur? Det sker nu också.

    De enda teoretiska vinsterna med privatiseringen av t ex vården är ökad valfrihet/tillgänglighet och effektivisering av kostnaderna.
    Men, valfriheten koncenteras till den lättarbetade områdena med välbärgade invånare, och när väl kostnaderna har rationaliserats ned till en rimlig nivå kommer de inte att avstanna. Det innebär att kvalitén kommer att få stryka på foten. Kvar står vi konsumenter och får betala springnotan....

    Politikerna är annars pigga på kvoteringar av olika slag.
    Som en ren amatör på vård/omsorg skulle jag föreslå att patienter fördelas ut jämnare, kvoteras ut. Någon som har synpunkter på det, om det håller?

    SvaraRadera
  4. Kvoteras ut? kan du förklara dig närmare

    SvaraRadera
  5. Peter Nicklasson16/1/13 18:39

    En annan sag som jag hoppas du kommer att ta upp Any, är barnfattigdomen som använts som politiskt slagträ nu några år.
    Uppdrag Granskning kommer att klä av kläderna på de organisationer som livnär sig på deras och vissa politikers vilseledning.
    Klart att vi har fattiga människor, men inga behöver svälta, det är del relativa fattigdomen som kan diskuteras. Men den relativa är ett grumligt begrepp därför om befolkningen generellt får det bättre men en grupp (läs arbetslösa) halkar efter ökar skillnaden. Men den fattige har inte blivit fattigare i kronor och ören, endast fattigare i förhållande till de andra (med arbete).

    Barnfattigdom finns inte, det finns barn till fattiga föräldrar och hur man vill lösa det är en ren fördelningspolitisk fråga. Då man populistiskt hittar på sådana här missledande begrepp förfalskar man verkligheten och skjuter bredvid målet. Det enda målet man tycks ha i sikte är billiga kortsiktiga politiska poäng.
    Ville man verkligen utrota fattigdomen vore det ju bara att ta från de rika till de fattiga tills ingen var fattig längre... Men det kan man givetvis inte. Därför har vi en relativ inkomstskillnad också. Tyck vad du vill om det, men Life Is A Bitch...

    Barnfattigdom som begrepp påminner mig om programmet Lyxfällan.
    Personer som det trots allt inte lider någon verklig nöd egentligen men som överkonsumerar i förhållande till sin inkomst. Att köpa sig Iphones istället för mat är idioti, en del barn lever med sådana föräldrar. Det är djäkligt beklagligt, men det skulle antagligen inte hjälpa att ge dessa föräldrar mer bidrag heller.
    Alla kan hamna i fattigdom, det är ingen skam men det är heller ingen livslång sjukdom man inte kan påverka. Även med en låg inkomst klarar man sig om man anpassar sina utgifter till den i Sverige.
    I grunden handlar det om att ta ansvar. Ta ansvar för sig själv, ta ansvar för sina barn, ta ansvar för att ge sig själv ett gott liv. En del struntar i det (och låter samhället ta det för sig) - så enkelt är det.

    SvaraRadera
  6. Håller faktiskt med Peter N här...med förbehållet att jag kan mycket väl tänka mig att det finns en hel del familjer där barnen går hungriga...

    Men det borde väl gå att ta fram siffror på i såna fall? Och det borde väl också gå att se över vad de bakomliggande orsakerna är i de fallen så att man vet vad man ska åtgärda och hur?

    Vad är det egentligen för relativ levnadstandard vi siktar på med vårt sociala skyddsnät. Ska det inkludera "normala statusprylar" (märkeskläder, mobiltelefon, utlandsresor e.t.c) eller ska det bara handla om det grundläggande kraven? Hur mycket vill vi åtgärda "känslan" av fattigdom?

    I uppdrags granskning exempel hade de en mamma som inte tyckte sig ha råd med 200kr (0,54kr om dagen) till barnets skolresa, men rökte upp 50kr om dagen. Tror att det är rätt vanligt, att familjer har en osund privatekonomi och lägger pengar på fel saker. Se bara lyxfällan för ytterligheter eller hur många av de välbetalda saabanställda som hade gjort slut på sin lön innan månadens slut.

    Lite gammal hederlig utbildning i hushållstekonomi skulle nog inte skada.

    T

    SvaraRadera
  7. Förlåt, frågan du lyfte fram var ju företag inom välfärden.

    Näe, vi borde bannlysa yrkespolitiker från att driva någon form av verksamhet tills de bevisat att de är uppggiften mogen.

    Det går säkert att driva kvalitetsmässig vård i offentlig regi, men politikerna har haft lång tid på sig att visa att de kan prestera och de blir ändå omsprungna av de privata. Det är dags för alla offentlighetsvurmare att börja tänka på hur de faktiskt kan leverera den kvalitet och låga kostnad som bevisligen är möjligt. Ju snabbare de gör det, desto mindre verksamheter blir privata och färre kommer erbjuda sig starta upp privat verksamhet på grund av den hårda konkurrensen.

    T

    SvaraRadera
  8. Okej,
    Igen...är inte på topp idag.
    Håller inte med Peter N om det första inlägget om kvotering och något motsatsförhållande mellan kvalitet och kostnad.

    En organisation som kontinuerligt jobbar med att höja kvaliteten sänker också kontinuerligt sina kostnader...samtidigt

    Kvotering förstår jag inte vad du menar

    T

    SvaraRadera