Surrealism ..

.. är en riktning inom modernistisk konst, litteratur och filosofi som uppstod i Frankrike på 1920-talet och sedan snabbt spred sig över västvärlden.

                     

Riktningens grundare och främste teoretiker André Breton definierade 1924 surrealismen som .. "ren psykisk automatism genom vilken man i tal, skrift eller på annat sätt avser att uttrycka tankens verkliga funktion. En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning".

Surrealismen vill, i stället för att för att förhålla sig till verkligheten, låta slumpen inverka på skapandet, vilket tolkades så här av Comte de Lautréamont redan på 1800-talet ..

"Skönt är det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord" .. vilket osökt får mig att tänka på mötet mellan vårt lands statsminister och journalisten från Financial Times när vårt lands ledare öppet förklarade att han upplevde kontakten med sina medborgare som surrealistisk och overklig .. därför att landets befolkning gav uttryck för att de upplevde sin regering som surrealistisk och overklig?

Mötet mellan upplevd verklighet och levd verklighet verkar vara lika skönt surrealistiskt och slumpmässigt som det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord?

 

När en av landets största tidningar publicerade en hyllningskrönika över regeringens budget .. OM det blir som regeringen TROR så KAN det fungera, typ .. illustrerad med en surrealistisk bild av "den älskade finansministern" .. då upplevde jag det som både "En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning" .. och att det är fullt möjligt att slumpmässigt skapa vilka illusioner som helst av vad som helst om man låter förnuftet stå tillbaka för att tillåta en frigörelse av ett undermedvetet bildspråk.

Stefan Löfvens sätt att förhålla sig till sin bostadsministers ovilja att syssla med bostadspolitik för att i stället använda tiden till egna aktiviteter tillsammans med vänner som han inte känner igen, fick mig att känna en lätt overklighetskänsla, men när jag läser AliceTeodorecus ord om att "det paradoxalt nog, de konflikträdda som skapar flest konflikter som de sedan bekvämt överlämnar åt någon annan att hantera", så blev jag ungefär lika uppgiven som Fredrik Antonsson i blogginlägget "Den ljusnande framtid är vår".

För kan en konflikträdd ledare leda någonting överhuvudtaget?

Jag har alltid varit medveten om att livet kan förändras snabbare är förväntat och dessutom åt ett helt oförväntat håll. Jag har upplevt det, tappat taget och rest mig igen. Men om det handlar om ett helt land och hela dess befolkning? Då handlar det nästan om en katastrof i stil med Estonia, där de med sämst förutsättningar följde fartyget ner i djupet.

Det handlar inte om pengar som Stefan Löfven tror. Det handlar om tillit, förtroende, trygghet, frihet och den milda form av lycklig galenskap som är grunden för alla former av kreativitet, uppfinningsrikedom, utveckling och egen företagsamhet.

Just nu ligger det som en död hand över landet .. eller är det ett bakrus förorsakat av för mycket av den Svenska Modellen?

Var är humorn, skratten, toleransen, nyfikenheten och öppenheten? Det som finns är bara humor som förnedrar någon annan, hånskratt, intolerans och ett totalt ointresse för allt som händer utanför den egna lilla enögda gruppen som ses som den enda form av öppenhet som kan godkännas.

Och det värsta är att jag känner att det börjar växa någonting inom mig som jag instinktivt vet är fel, destruktivt och inte leder till någonting bra.

Det var länge sedan jag drack mig berusad .. men jag minns känslan dagen efter kvällen före som envisades med att bjuda på minnesglimtar av sådant som jag minst av allt ville komma ihåg.

Och när jag rensar i lådorna i min uråldriga sekretär som Maken hatar .. så hittar jag en kopia som jag tagit på en "dikt" som fanns i en personakt på det fängelse där jag arbetade för hundra år sedan.

Det är inget storverk men beskriver känslan av att ha varit på topp och hamnat på botten och ungefär så känner jag det nu. Förut kunde och ville jag göra ALLT, jag hade hopp, såg möjligheter, kände mig trygg och litade på det samhällskontrakt jag inbillade mig att jag hade. Nu känns det lite grand som ..

"Ett bakrus på yttersta dagen"

Jag var full i går .. jag var lössläppt och yster

- i dag är jag nykter, modfälld och dyster.

I går fick jag gästa lasternas brunn - i dag är jag härsken och torr i min mun.

Jag var lycklig i går .. jag stod mitt i ljuset.

En gloria fick jag kring pannan av ruset.

Jag var stor i går .. i dag är jag liten.

Jag blev jätte i går .. med tillhjälp av spriten.

Jag var kär i går .. det var stämning och vekhet

- i dag är det eftertankens kranka blekhet.

I går höll jag brandtal för sanning och rätt

- i dag vill jag spy i en vattenklosett.

Jag var kung i går .. i dag är jag slaven.

Med ångest i hjärtat jag tänker på graven.

Jag känner mig redan på tre alnars djup

- men ska världen förgås, vill jag först ha en sup.

Den näst sista da´n är nog människan dragen

- och kommer i bakrus på yttersta dagen.

Bubbavel, Motpol, Mårtenssons meningar,

Folkbladet, SvD/Vänta med champagnen, Nyheter i dag,