Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

onsdag 20 december 2017

”Hej tompagubbar slå i glasen ..


.. och låt oss sluskiga vara”, sjöng Dottern när hon kom hem från förskolan veckan före jul.

Ja, vad säger man? Det var ju fint och ganska träffande, åtminstone för mig som är ett andragenerations offer för ”tompagubben”, de höjda glasen och den följande sluskigheten.

Min pappa var ett av många barn som inte var lyckligt på julaftonen. Han berättade om sina ensamma vandringar i snön och mörkret i den norrländska stad han växte upp i. Han beskrev rädslan för den person hans egen pappa förändrades till när spriten stod på bordet och hur han längtansfullt tittade in genom upplysta fönster och såg lyckliga människor äta i sorglös gemensamhet, skratta tillsammans och förväntansfullt samlas vid granen och julklapparna.

Hans bild av julaftonen var att alla andra levde i lycklig familjegemenskap och kärleksfull harmoni. Alla andra upplevde precis en sådan jul som skildras i Astrid Lindgrens böcker, en jul som det är få förunnat att få uppleva.

Min mamma däremot växte upp i en stor familj och vad jag kan se bland min pappas spridda anteckningar så firade de julen tillsammans med hennes föräldrar, syskon och deras barn under de första åren av äktenskapet och mina första småbarnsår. Själv minns jag det inte alls .. men min pappa har antecknat att han ”fick mycket julklappar” så jag antar att han där och då fick sina drömmar uppfyllda.

Sedan föddes min bror och var det något han inte var så var det ett perfekt julaftonsbarn. I dag hade han förmodligen fått någon slags bokstavsdiagnos men då betraktades han enbart som ett hyperaktivt och outhärdligt barn som tog mycket plats, klättrade och klängde på allt och titt som tätt måste tas till doktorn för att plåstras om eller sys ihop. ”Den ungen måste ha fötts med flugfötter” .. sa min mormor bistert, när han för andra gången på kort tid lyckats klättra upp på en omöjlig yta, ramlade ner och fick sys på ett nytt ställe i huvudet. Vilket hände bara en kort tid efter det att han lyckats låsa ute henne på balkongen i 15 minusgrader medan min mamma var ute och handlade.

Jag antar att det var ungefär då vi började fira jul själva och jag kom till insikt om att det fanns vissa krav som måste uppfyllas för att den speciella dagen skulle bli fullständig.

Förväntningarna på den perfekta julaftonen var skyhöga. Alla andra barn skickades ut för att leka innan julmiddagen för att deras föräldrar skulle få lite lugn och ro.

Inte vi.

Vi förväntades förvandla oss till väluppfostrade, kärleksfulla barn som tindrade med ögonen från vi slog upp dem på morgonen tills vi somnade med ett leende på läpparna på kvällen.

Stämningen var minst sagt förlamande. Minsta antydan till icke-tindrande var ett misslyckande .. och mest av alla misslyckades min bror. Vår mamma arbetade nästan livet ur sig för att, med små medel, åstadkomma en julafton av världsklass.

Vi misslyckades jämt.

Den sprit som min farfar hinkade i sig på julaftonen innan vi ens var födda, rann liksom över på oss. Den fanns inte i vårt hem, men minnet av kontrasten mellan ”alla andras” jul och den ensamme pojkens vandringar i mörkret satte avtryck i vår familj.

Vi ansträngde oss. Jag ansträngde mig nog mest av alla eftersom jag trodde att det var jag som en dag skulle kunna hitta just det som gjorde familjen precis så lycklig och glad som min pappa förväntade sig.

När Maken och jag bildade familj gav jag upp. Vi hämtade och lämnade våra julklappar dagarna innan, firade jul själva och gav bort juldagen och annandagen till våra respektive familjer.

Det togs inte väl upp, men blev på sätt och vis en ny tradition efter några år.

Men mitt hysteriska ansvarstagande för julen fanns kvar. Jag vet inte hur många jular jag fullständigt har kollapsat efter alla krav som jag ställt på mig själv för att kunna ge min familj en PERFEKT jul.

Priset tog nog det året när vi köpte en halv gris och jag hemsaltade skinkan, gjorde korvar, syltor, aladåber, köttbullar och griljerade revbensspjäll efter gamla tidsödande recept .. samt bakade mammas (mormors) sju sorters kakor, lussekatter, ”herrarnas förtjusning” och en överdådig marängdessert .. samt idiotstädade hela huset, tvättade och strök allt tvätt- och strykbart och pyntade varje pyntningsbar yta.

På eftermiddagen kvällen före dagen J fraktades jag med akut ryggskott, liggande i baksätet på bilen, till en bekant som var chiropraktor 10 mil hemifrån.

Det blev en ögonöppnare. För vems skull gjorde jag allt detta .. och varför?

Min familj är ju glad bara vi är tillsammans.

Så den sprit som förstörde julefriden och skapade ett längtanshål hos en ensam pojke för länge sedan, gav upphov till orealistiska förväntningar som spred sig till ytterligare en generation.

Det kanske kan vara något att tänka på så här i juletid när det förmodligen vandrar andra barn i ensamhet på julaftonskvällen, utanför den gemenskap de avundas oss som är lyckliga nog att ha varandra.

Och hur sorgligt var det inte att efter min pappas död hitta ett brev där han bland mycket annat skrev .. Jag vill inte påstå att julen har varit någon familjehögtid precis, även om Du gjort några vällovliga och tappra försök. Tack för de stunderna.


2 kommentarer:

  1. Julen kan verkligen se helt olika ut för olika människor. Lite sorgligt är det ju att så många upplever utanförskap.

    SvaraRadera
  2. Julen kan vara den värsta tiden på året. Men även den bästa. Jag hoppas ni alla får det bästa. Eller näst bästa. Eller i alla fall lite Jul.
    God jul!

    SvaraRadera