Livet blir inte alltid som man tänkt sig.

I fredags gick årets stora julbord av stapeln och jag och Dottern fick vräka i oss för tre .. så snabbt som det överhuvudtaget var möjligt .. eftersom Maken låg nyopererad och eländig hemma tillsammans med katten som i sin tur var fullt och fast övertygad om att den bästa boten mot smärta är ett kattskinn .. med nästan fem kilo katt inuti.

Och inte nog med det, den Makalöse jägaren Maurice visade sig vara full med mask och var minst lika hängig och stackars som den stackare han envisades med att söka tröst hos.

Det enda som saknas nu är att den Illamående Maurice kräks på de delarna av Maken som vi försöker hålla så rena som möjligt.

Så nu stänger jag dörren för den Lidande Maurice när den utmattade Maken intar viloläge. Eftersom de båda är minst sagt tighta är det värre än vad det låter. Den Övergivne Maurice GRÅTER utanför den stängda dörren och Maken envisas med att vandra omkring som en osalig ande hellre än att göra katten ledsen genom att sätta sig eller lägga sig för att få den vila han måste ha för att hämta sig. Något som gör mig, som verkligen tycker om att vara ensam, stressad upp till ögonbrynen.

Jag är alltså den Onda Häxan i sammanhanget. Den som tvingar, bestämmer över livet utanför, stänger dörrar, hämtar och hjälper till med eftervården, samtidigt som jag också, motvilligt, måste sätta en spruta i låret på min spruträdde man en gång per dag.

Så även om Maken är den som har störst anledning att klaga så måste jag erkänna att jag har haft roligare. Men jag lär mig massor av nya saker, om jag försöker se det hela positivt.

Måndagens tillkännagivande av sossarnas och miljöpartiets luddiga, ansvarslösa och obegripliga överenskommelse gjorde inte heller att stressnivån var på lägsta nivå från början.

Varje gång jag ser Gustav Fridolin eller den ständigt frånvarande Stefan Löfven i text eller på bild får jag ett starkt behov av att andas i en påse för att överhuvudtaget orka ta mig igenom dagen.

Och så får Staffan Heimersson sparken från Aftonbladet efter över mer än 50 års trogen tjänst, bara för att han hade en åsikt som inte stämde med tidningens ”Värdegrund”?

Värdegrund? Är det någon tidning som fullständigt saknar värdegrund så är det väl Aftonbladet som utan att darra på manschetten ödelägger människors liv för pengar och höga läsarsiffror. Det mest sorgliga är kanske att det inte verkar finnas en enda människa kvar på tidningen som kunde ha genmält .. och det fanns ju verkligen en hel del att sätta tänderna i .. och startat en frisk debatt som, kanske, kunde ha bidragit till en värdegrund som hela metoo-rörelsen kunde ha bottnat i.

Men i stället för utrymme för flera åsikter än en, blev det bara ett skräckslaget primalskrik från tidningens handlingsförlamade chefredaktör Sofia Olson Olsén.

Jag mår nästan lika illa som katten.

Helst skulle jag nog vilja göra som Rackarkotten som tar avstånd från hela cirkusen genom att tillbringa större delen av tiden i min säng på övervåningen.