Tack, Bengt Ohlsson!!

Jag är så in till döden trött på Dagens Nyheter.

Det vanligaste trätoämnet mellan mig och Maken är hans ovilja att avsluta DN-prenumerationen som betalas av hans arbete .. och min brinnande önskan att den summan ska användas till något bättre.

De som växer upp nu har ingen aning om hur respekterade tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet en gång var. De stod för "sanningen" .. en för medborgarna och en annan för övre medelklass/överklass och det var mils avstånd mellan morgontidningarnas kvalitetsartiklar och kvällstidningarnas skvaller- och sensationsrapportering.

Nu är den gränsen nästan utsuddad .. med undantag för märkligt hopsnickrade politiska ekonomikrönikor undertecknade av nöjesjournalister, kändisar, kännigendisar och halvt bortglömda representanter från kultureliten som ändå gör att det finns kvar ett visst avstånd nedåt.

Totalt sett är det inget större nöje att läsa dagens tidningar. Är du inte deprimerad innan så blir du garanterat det innan du orkat igenom dagens pekpinnar i form av särskilt utvald nyhetsrapportering, ledare och krönikor.

Det var länge, länge sedan jag lade ifrån mig en tidning och kände mig inspirerad, hoppfull och engagerad .. kanske till och med road.

Så hur illa jag än tycker om Peter Wolodarski och det han gjort med Dagens Nyheter och hur motvilligt jag än låter Maken släpa in tidningen i vårt hem, så måste jag ändå tacka Bengt Ohlsson för mitt första spontana gapskratt i år.

Det kändes välgörande befriat.

Nu har jag ju kanske inte ett riktigt politiskt korrekt sinne för humor och såå märkvärdigt roligt var det kanske inte och kanske borde jag också veta min plats och låta Bengt Ohlssons skämtsamhet ligga kvar där den föll .. under största möjliga tyyyyystnad!

Jag borde tänka som Bengt Ohlsson själv .. Jag vet att jag inte är den sortens person som drar den här sortens skämt. Men jag är väl trött på att vara den sortens person som jag är.

Eller har blivit?

Så i stället tackar jag för att jag åtminstone en enda gång i år fick skratta, helt oväntat, överraskat och härligt befriande .. utan att behöva snegla ängsligt åt varken höger eller vänster.

.

Sååå elegant ...

.. han sågar en kollega jäms med fotknölarna, Bengt Ohlsson i DN. (Jag upptäcker att jag nästan börjar se fram emot Bengt Ohlssons blogg- och debattinlägg med stor förväntan .. något som Johan Hakelius hittills haft monopol på.)  


Han gör det dessutom utan att nämna vederbörande vid namn, men eftersom jag läst krönikan han skriver om så vet jag direkt vem det är.


Mannen som utan att blinka betalar över 10 mille för en lägenhet i innersta´n efter att ha sålt en betydligt billigare lägenhet i full panik för att slippa skulder när bostadsbubblan brister. 


Krönikören som nästan fick utomkroppsliga känslor .. eller var det upplevelser? .. när han mötte Håkan Juholt och på stående fot lät sig värvas i skattebetalarnas lovsångares förening.


Det vill säga .. det parti som anser att det är häftigt att andra betalar skatt, men som själva med intresse tar till sig alla möjligheter att skatteplanera lite för framtiden genom att till exempel bilda bolag där inkomsterna kan strömma in för att inte störa utbetalningarna av riksdagspensionerna eller säljer lönande företag inom ungdomsvården till stora riskkapitalbolag.


Jag håller med Bengt Ohlsson, det ÄR märkligt att de flesta av dem som höjer häftigheten i skattebetalandet till skyarna, så ofta har trevliga små bolag eller firmor som hjälper dem själva att reducera det egna häftiga skattebidragandet till det minsta möjliga.




DN, SvD, SvD,

Halvfullt, halvtomt, möjligt eller omöjligt?

Jag läste Bengt Ohlssons artikel om kulturvänstern, "När ska det röda rinna av kulturens fana?", som ställde frågan, "Går det att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?", och jag tänkte .. det här kommer han att få fan för!

Mycket riktigt, den ena efter den andra debattartikeln strömmade in till DN och det hela urartade till den gamla vanliga sandlådedebatten om vem som visste bäst och hade fel eller rätt.

Själva frågan försvann som vanligt i det isolerade rummet där människor som vet hur det verkligen är och anser sig ha tolkningsföreträde före alla andra befinner sig. Alltså alla som värnar om yttrandefriheten och VET vad som är rätt eller fel i ett demokratiskt samhälle .. ofta med någon form försörjningsstöd från samma samhälle för att kunna sprida de rätta åsikterna och visionerna.

Suck .. det är alltid lika intressant för mig som vanlig, obetydlig medborgare att läsa om vad som gynnar mig bäst, vad jag inte förstår på grund av min egen obetydlighet och vilka som kämpar för mig i frågor som jag inte får ha en åsikt om utan att ses som ett hot, en oempatisk borgare eller en obildad idiot.

Men är det inte lite märkligt att de som skriker högst om den "vanliga lilla, enkla människan" .. ofta lever rätt isolerade från just den samhällsgruppen?

Bengt Ohlsson gör ett avslut i dag med debattartikeln, "Varför blev vänstern så arg?", och pekar på kampanjen med Gilla Olika-symbolen. En kampanj som blev väldigt skrattretande när AB:s egen chefredaktör gick ut i kommentarsfältet till sin egen blogg och Gillade Lika i sitt eget bostadsområde, och inte är mindre skrattretande nu, eftersom den var som mest gångbar inom de kretsar som spyr sin galla över Bengt Ohlssons olikhet.

Förmodligen är det likadant överallt, vi trivs bäst och känner oss tryggast tillsammans med människor som delar våra värderingar och talar på samma sätt .. oavsett utbildning eller ursprung för en del .. absolut beroende på status, ursprung eller utbildning för andra.

Men jag saknar möjligheten till ett öppet samtal.

När jag läser hela "kulturbråket" runt Bengt Ohlsson så saknar jag någon som säger .. Tänker du så?? Vad intressant, jag har en helt annan uppfattning .. men jag kan se att det finns någonting i det du säger, fast jag har aldrig sett det ur den synvinkeln förut? .. och kommer med följdfrågor, kanske ändrar sig på någon punkt och för samtalet framåt.

Det är ju ur det öppna samtalet som vi växer och hittar nya vägar, nya infallsvinklar och nya idéer? Det är ju ur det okända och nya som kreativiteten och skapandet hämtar sin näring?

Hur kommer det då sig att Kulturens förespråkare .. själva sinnebilden för kreativitet och skapande .. blir fullständigt förlamade när gamla invanda tankesätt ifrågasätts?

Varför kan vi inte tala med varandra utan att börja med att sätta ramarna för vem som har fel och vem som har rätt?

Är vi så rädda och ängsliga för att uttrycka en egen åsikt att vi måste gyttra ihop oss i trygga grupper för att våga ha en åsikt alls?

Ska samhället stifta lagar och författa omfångsrika regelverk om ALLT!

 På DN:s ledarsida skriver Erik Helmerson om "Den ängslige svensken" som inte törs tala om problemen med islam .. men samtidigt för ett ständigt pågående samtal om just problemen med islam.

Ett samtal som inte leder någonstans eftersom det innehåller så många förutfattade meningar, så mycket rädsla för att uppfattas som intolerant och främlingsfientlig att ingen egentligen törs säga något lösningsinriktat utan att ha en lag .. fattad av Någon Annan .. att hänvisa till.

Att vara fördomsfull är det värsta som finns .. så vi tiger, sopar åsikterna under mattan eller serverar dem innanför hemmets stängda dörr .. och hoppas att Någon Annan ska lyfta frågan och bli föremål för den allmänna smutskastningen.

Det öppna samtalet .. där du kan lyssna, ändra dig, ha rätt eller fel och våga erkänna det .. lyser med sin frånvaro?

Är vi ett ängsligt folk?

Är vi mer mot än för? Ogilla högljutt men håll inne gillandet .. om det inte gäller att gilla någon som uttalar en åsikt mot någonting, förstås.

Måste vi ha en överhet som pekar ut vägen vi ska gå på, för att över huvudtaget våga röra oss ur fläcken?

Är glaset alltid halvtomt och i behov av påfyllning och är det bara svårigheterna vi ser .. aldrig möjligheterna?

Var det verkligen bättre förr?

Det finns människor som ser möjligheterna bakom svårigheterna som tornar upp sig och som höjer sina halvfulla glas i triumf när de hittar nya och outforskade vägar.

I mitt kommentarsfält hittar jag dem ofta .. Cicki, Johan, Melmac, Granntanten och Henrico, bland många andra. Fullständigt vanliga människor som gör någonting av det de har i stället för att klamra sig fast i en liten ängslig, klagande grupp som söker ledare och tolk.