Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

onsdag 1 februari 2012

Halvfullt, halvtomt, möjligt eller omöjligt?


Jag läste Bengt Ohlssons artikel om kulturvänstern, "När ska det röda rinna av kulturens fana?", som ställde frågan, "Går det att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?", och jag tänkte .. det här kommer han att få fan för!

Mycket riktigt, den ena efter den andra debattartikeln strömmade in till DN och det hela urartade till den gamla vanliga sandlådedebatten om vem som visste bäst och hade fel eller rätt.

Själva frågan försvann som vanligt i det isolerade rummet där människor som vet hur det verkligen är och anser sig ha tolkningsföreträde före alla andra befinner sig. Alltså alla som värnar om yttrandefriheten och VET vad som är rätt eller fel i ett demokratiskt samhälle .. ofta med någon form försörjningsstöd från samma samhälle för att kunna sprida de rätta åsikterna och visionerna.

Suck .. det är alltid lika intressant för mig som vanlig, obetydlig medborgare att läsa om vad som gynnar mig bäst, vad jag inte förstår på grund av min egen obetydlighet och vilka som kämpar för mig i frågor som jag inte får ha en åsikt om utan att ses som ett hot, en oempatisk borgare eller en obildad idiot.

Men är det inte lite märkligt att de som skriker högst om den "vanliga lilla, enkla människan" .. ofta lever rätt isolerade från just den samhällsgruppen?

Bengt Ohlsson gör ett avslut i dag med debattartikeln, "Varför blev vänstern så arg?", och pekar på kampanjen med Gilla Olika-symbolen. En kampanj som blev väldigt skrattretande när AB:s egen chefredaktör gick ut i kommentarsfältet till sin egen blogg och Gillade Lika i sitt eget bostadsområde, och inte är mindre skrattretande nu, eftersom den var som mest gångbar inom de kretsar som spyr sin galla över Bengt Ohlssons olikhet.

Förmodligen är det likadant överallt, vi trivs bäst och känner oss tryggast tillsammans med människor som delar våra värderingar och talar på samma sätt .. oavsett utbildning eller ursprung för en del .. absolut beroende på status, ursprung eller utbildning för andra.

Men jag saknar möjligheten till ett öppet samtal.

När jag läser hela "kulturbråket" runt Bengt Ohlsson så saknar jag någon som säger .. Tänker du så?? Vad intressant, jag har en helt annan uppfattning .. men jag kan se att det finns någonting i det du säger, fast jag har aldrig sett det ur den synvinkeln förut? .. och kommer med följdfrågor, kanske ändrar sig på någon punkt och för samtalet framåt.

Det är ju ur det öppna samtalet som vi växer och hittar nya vägar, nya infallsvinklar och nya idéer? Det är ju ur det okända och nya som kreativiteten och skapandet hämtar sin näring?

Hur kommer det då sig att Kulturens förespråkare .. själva sinnebilden för kreativitet och skapande .. blir fullständigt förlamade när gamla invanda tankesätt ifrågasätts?

Varför kan vi inte tala med varandra utan att börja med att sätta ramarna för vem som har fel och vem som har rätt?

Är vi så rädda och ängsliga för att uttrycka en egen åsikt att vi måste gyttra ihop oss i trygga grupper för att våga ha en åsikt alls?

Ska samhället stifta lagar och författa omfångsrika regelverk om ALLT!

 På DN:s ledarsida skriver Erik Helmerson om "Den ängslige svensken" som inte törs tala om problemen med islam .. men samtidigt för ett ständigt pågående samtal om just problemen med islam.

Ett samtal som inte leder någonstans eftersom det innehåller så många förutfattade meningar, så mycket rädsla för att uppfattas som intolerant och främlingsfientlig att ingen egentligen törs säga något lösningsinriktat utan att ha en lag .. fattad av Någon Annan .. att hänvisa till.

Att vara fördomsfull är det värsta som finns .. så vi tiger, sopar åsikterna under mattan eller serverar dem innanför hemmets stängda dörr .. och hoppas att Någon Annan ska lyfta frågan och bli föremål för den allmänna smutskastningen.

Det öppna samtalet .. där du kan lyssna, ändra dig, ha rätt eller fel och våga erkänna det .. lyser med sin frånvaro?

Är vi ett ängsligt folk?

Är vi mer mot än för? Ogilla högljutt men håll inne gillandet .. om det inte gäller att gilla någon som uttalar en åsikt mot någonting, förstås.

Måste vi ha en överhet som pekar ut vägen vi ska gå på, för att över huvudtaget våga röra oss ur fläcken?

Är glaset alltid halvtomt och i behov av påfyllning och är det bara svårigheterna vi ser .. aldrig möjligheterna?

Var det verkligen bättre förr?

Det finns människor som ser möjligheterna bakom svårigheterna som tornar upp sig och som höjer sina halvfulla glas i triumf när de hittar nya och outforskade vägar.

I mitt kommentarsfält hittar jag dem ofta .. Cicki, Johan, Melmac, Granntanten och Henrico, bland många andra. Fullständigt vanliga människor som gör någonting av det de har i stället för att klamra sig fast i en liten ängslig, klagande grupp som söker ledare och tolk.

5 kommentarer:

  1. Kulturvänstern skriker högt om någon ifrågasätter deras överhöghet eller existensberättigande. Jag tycker som Johan Hakelius att vi bör få ett tack för försörjningsstödet.

    SvaraRadera
  2. Du har nämnt "Någon Annan" med versaler i några inlägg nu. Tror jag hittade roten till det namnet efter Juholt stack http://moderatmartin.blogspot.com/2012/01/nagon-annan-ismen.html

    (Förlåt om jag länkat det tidigare i kommentatorsfältet)

    Och en sak till jag mycket gärna flaggar för http://www.facebook.com/pages/Anybody-for-President/278215255577464

    Tror det finns flera personer som håller med mig.

    Tack för en fantastisk blogg och spot on angående den så kallade kultur "debatten", skulle hellre vilja kalla den kultur "sandlådan" för de håller den nivån.

    Martin

    SvaraRadera
  3. Martin .. du står för dagens .. årets? .. mest blodtryckshöjande kommentar!

    Jag finns inte på facebook själv men har nu fått en skämdump från en vän och är skakad .. lite rörd .. och en aning förvirrad .. :-D

    SvaraRadera
  4. Jag tackar för komplimangen. Det är som du säger att jag är en alldeles vanlig människa. Kanske med lite för mycket mundiarre som även tar sig fram på tangentbordet ibland....:-)

    På den tiden när jag var ute och pratade om hur det var att vara förälder till ett funktionshindrat barn, så brukade jag säga att det borde få födas ett handikappat barn i varje familj. Det är nämligen så berikande. Man växer som människa och man är tvungen att lära sig tänka på ett helt nytt, friare sätt. Man lär sig leva i nuet och ta vara på varje ögonblick. Oj, vad jag har lärt mig mycket, tack vare min son.

    Jag var en fruktansvärt inskränkt 20-åring som var helt övertygad om att jag visste bäst om det mesta. Idag vet jag att jag kanske vet lite grand om en del saker. Men jag vet väldigt lite om andra saker. Och jag är så glad åt just det öppna samtalet där jag hela tiden får lära mig något nytt.

    SvaraRadera
  5. anybody - Och nu är vi 2 som "likes" bara en till och vi har fler än de som röstade för Stefan som ny S-kapten. (2 röster räcker, så länge det är sekreteraren som gör den ena och LO-ordföranden den andra)

    Känns som att du börjar likna en kvinnlig Julie Bond, shaken and stirred :)

    SvaraRadera