Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

söndag 12 februari 2012

Resan är nog viktigare än målet?


I går var det ytterligare ett steg i riktningen mot Melodifestivalens final i Globen .. håhåjaja, det ska bli skönt när vi väl hamnar där.

Vi tittar pliktskyldigast här hemma. Maken för att han älskar musikprogram och aldrig ger upp hoppet om att bli överraskad av en riktigt kanonlåt .. och jag för att jag älskar min man och ägnar mig åt det medan jag väntar på Sherlock Holmes.

Fast i går var det tråååååkigt. Jag hann med att sprätta upp en klänning som varit för liten sedan jag köpte den för ca 20 år sedan och i dag .. jepp, nu passar den .. även om den nog får fortsätta sin tillvaro som ärmlöst fodral. Tyget är andlöst vackert och det var väl därför jag spenderade pengar på en 34:a trots att jag snarare är en 36:a på väg mot 38? Ärmarna kanske passar på något annat plagg???

Men finns det något så smittande som äkta glädje?

När David Lindström äntrade scenen och fick gensvar från publiken så lade till och med jag ner det jag hade för händer och njöt av kvällens innehållslösaste text. Det är så sällan vi får se äkta glädje över omedelbar bekräftelse .. åh, vad jag kände mig lycklig för hans skull.

Så är han ju också en showman som känner sig hemma på en scen, så det var inte oförtjänt att han gick vidare direkt till final .. vilket gav ännu mer glädje som nästan fick mig att bli rörd till tårar.

Vad var det jag sa!! .. sa jag till Maken, eftersom jag tippade rätt redan efter de första minutrarna.

Annars tyckte jag att det var seeeegt. Jag är för gammal för att njuta av den lille Munther som ögongodis, vilket gjorde att jag bara lyssnade .. vilket inte var till hans fördel, måste jag säga. Och när jag verkligen sa det hemma i soffan var vi förvånansvärt eniga .. trots att Maken verkligen är musikaliskt och jag är allt annat än det.

Men, nu på morgonen kan jag läsa att ännu en av musikens stora stjärnor har slocknat. Det börjar nästan bli för många nu.

Jag kan inte låta bli att tänka på att de alla drömt om framgången, bekräftelsen, berömmelsen och möjligheten att leva av sitt artisteri .. precis som alla debutanter i Idol, The Voice och Melodifestivalen.

Och så får de ALLT!!

Allt det som vi tror är synonymt med lycka?

Och blir av med privatliv och frihet .. blir älskade och beundrade till döds medan de letar efter det de förlorade på vägen mot toppen.

Det känns så obeskrivligt sorgligt att tänka på dem .. Whitney Houston, Amy Winehouse, Michael Jackson och alla andra som var som oss, hade samma behov som oss och hamnade i en bur av berömmelse, dyrkan, avtal, krav och kontrakt som isolerade dem från allt det som egentligen är viktigast i livet.

En del mål tror jag är bäst på långt avstånd ...

3 kommentarer:

  1. Det är tragiskt att de går bort så unga. Grejen är att när jag var yngre tyckte jag t.ex MJ bara var trallvänlig men ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått vilket otroligt budskap den mannen hade. Tycker nästa det vore obligatorisk för varenda en på jorklotet att lyssna på Man in the mirror, Heal the world och We are the world minst en gång om dagen. :-)

    För övrigt har jag lekt på youtube den här dagen och fastnade på en del låtar av Bruce the Boss och han får fan inte gå och kola av nu.

    /Henrico

    SvaraRadera
  2. Du har så rätt Henrico och om man sneglar på den s k 27klubben blev självförbrännande resenärer mot målet "ärdetnågotmerdärframme". Kanske fick de svaret om det finns något där i landet Efteråt. Man kan iof ha tappat både karta och kompass när man kommit så långt.

    SvaraRadera
  3. Tror du har rätt!
    Berömmelse är nog bäst i teorin, inte något att eftersträva i praktiken!

    SvaraRadera