Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

fredag 3 februari 2012

Wislawa Szymborska ..


Jag hade ingen aning om vem Wislawa Szymborska var när hon tilldelades Nobelpriset i
litteratur 1996, och jag har inte gjort några större försök att ta reda på det efteråt heller.

Men jag läste det som skrevs vid tillfället och kände att det handlade om någon som jag troligtvis skulle ha tyckt mycket om, och jag läste en dikt som berörde mig så djupt att den fortfarande finns kvar i min samling av urklipp av ord som jag vill komma ihåg.

Det är märkligt att det ibland kan dyka upp ord som verkligen gör skillnad och berör, från någon som du inte känner och aldrig kommer att träffa? Ord som kommer att leva kvar och beröra och påverka människor långt efter det att den som skrev dem är död?

I onsdags somnade Wislawa Symborska in i sitt hem, omgiven av släkt och vänner, men det hon tänkte och skrev lever kvar .. visst är det fantastiskt att tänka på?

Det här är den dikten som betytt mycket för mig. Jag tror att jag har haft den med i något annat sammanhang tidigare .. men jag hoppas att ni också tycker så mycket om den att ni vill läsa den igen.  



Vimmelkantig

Jag är den jag är.
En ofattbar slump,
liksom varje slump.

Andra anfäder kunde ju ha varit mina,
ja från ett annat bo kunde jag ju ha flugit ut,
under annan stubbe
krupit fram med mitt skal.

I naturens garderob,
hänger dräkterna på rad.
Spindelns, måsens, hasselmusens.
Varje dräkt sitter som gjuten,
och bärs snällt och lydigt,
tills den har slitits ut.

Inte heller jag har valt,
Men jag klagar inte.
Jag kunde ha varit någon
mycket mindre personlig.
Någon i ett stim, en myrstack, en surrande svärm,
en landskapens småsak som rister i vinden.

Någon mindre lyckligt lottad,
uppfödd att bli pälsverk,
att serveras på kalas,
något som simmar i mikroskop.

Ett träd som är fjättrat vid marken,
då skogsbranden närmar sig.
Ett strå som trampas ner
av ofattbara händelseförlopp.
En stackare vars stjärna har slocknat
och i stället sprider lycka åt andra.

Och tänk om jag väckte skräck hos folk,
eller bara avsmak,
eller bara medömkan?

Om jag hade fötts
i en annan stam än den rätta
och vägarna spärrades för mig?

Ödet har hittills varit mig tämligen bevåget.
jag kunde ha blivit utan
minnet av de goda stunderna.

Jag kunde ha berövats
lusten att jämföra.

Jag kunde ha varit mig själv – men utan häpnaden,
och det skulle ha betytt
att jag var någon helt annan.

Wislawa Szymborska 1923-2012


DN, SvD, SvD, SvD, Expr., AB

1 kommentar:

  1. Helt enkelt underbart (och igenkännande...)! /G

    SvaraRadera