Expressen intervjuar Per Holknekt ..

.. med anledning av hans och Lena Philipssons skilsmässa. Nu är det så att jag sällan bryr mig om kändisskilsmässor och inte köper några kvällstidningar längre så jag kan därför inte läsa hela intervjun som bara finns i papperstidningen, men det som publiceras på nätet känns så haltande att jag inte kan låta bli att reagera lite i det här fallet.

Per Holknekt "mår väldigt, väldigt dåligt över vad han har ställt till med" .. säger han ödmjukt och väljer därför att ge sin öppenhjärtliga syn på det som hänt och hur han(?) drabbats(?).

Den relation som nu är slut hade behövts göras något åt .. han tyckte inte att den var så bra alltså, inte tillräckligt kul? För lite sex och för många krav kanske? Har man hört det förut??  .. men han valde att ta ett glas i stället och så hände det som händer majoriteten(?) av svenska folket. Han letade efter det han saknade .. och fann det hos någon annan.

Någon som han tydligen inte ens vet vad hon heter .. enligt lockbetet i anslutning till nätuppgifterna.

Håhåjaja .. en ny variant av "min fru förstår mig inte", alltså.

Orsaken var alkoholen .. som han avstått från i 10 vita år. Men för två och ett halvt år sedan var han så lycklig att han trodde han kunde "leva som alla andra" och typiskt nog så var det tillsammans med Lena Philipsson som han "kände sig så odödlig" att han tog de första glasen .. så liiiiite var det ju hennes fel också, eller hur? Annars hade det väl inte varit så viktigt att poängtera det?

Men nu är han olycklig igen och därmed inte sårbar längre och då är det inga problem med nykterheten, en sån tur! Värre blir det när han träffar sin "nästa kärlek och alla bitarna faller på plats" igen .. då kommer lyckan, lusten att leva som alla andra igen och behovet att lösa ett skört läge igen, "då blir det farligt".

Med andra ord så grundar han redan nu för en omgång till av lyckobaserat alkoholmissbruk och sökande efter det han kommer att sakna hos nästa kärlek .. vem det nu blir?

Men nu vet han att han gjort fel och vad han har ställt till med och han hoppas att fler än han mår dåligt av sina egna otroheter?? För det är inte okej även om det händer majoriteten av svenska folket .. hur han nu kommit fram till det.

Men det är nog jag som lever ett väldigt, väldigt skyddat liv.

I alla fall så mår han väldigt, väldigt dåligt över det han gjort men just nu är han stabil, stark, nykter och rättrådig som ingen annan.

Per Holknekt känner sig hatad och förföljd av allmänheten och medier och det som finns att läsa i nätupplagan av Expressen känns väldigt sorgligt .. en berättelse om en sorglig man som vill tvätta rent sitt namn och lämna något obehagligt bakom sig.

Förmodligen blir det svårare för Lena Philipsson att tvätta av sig den här upplevelsen och börja tänka på nästa kärlek igen, än det blir för mannen som enligt sig själv har överlevnadsinstinkter "som en jävla kackerlacka" och redan nu talar om sin nästa kärlek.

Kanske bör Lena söka den nya kärleken hos en stabil man från Anticimex?

Expr., Expr., AB,

Det är konstigt ..

.. säger Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson om myndighetens låga förtroende hos allmänheten. Något som konstateras i den Sifo-undersökning som presenteras i Almedalen i dag och visar att Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är de myndigheter som svenska folket litar minst på.

Det är konstigt .. säger alltså Dan Eliasson. Över 97 procent får den ersättning de söker snabbt, lätt och enkelt?

Snabbt, lätt och enkelt?

Möjligen är det några fler än tre procent av försäkringskassans kunder som inte riktigt känner igen sig i den beskrivningen?

Och de som inte får sina fall snabbt, lätt och enkelt hanterad .. hur går det för dem? Hur påverkar det deras familjer?

Tre procent är bara 3 av hundra sökande, 30 av tusen och 300 av 30 000. Hur många människor söker någon form av ersättning från Försäkringskassan? Det skulle jag gärna vilja veta i sammanhanget.

Är det 300 000 som söker sjukersättning, bostadsbidrag, assistansersättning eller något annat som ingår i Försäkringskassans uppdrag, så handlar det om 3000 missnöjda kunder .. och det är ju några stycken .. och jag misstänker att det handlar om många, många fler.

Och så får man räkna med det skyddsnät av familjemedlemmar som får överta ansvaret när ärendet inte hanteras "snabbt, lätt och enkelt".

Men det roligaste i hela artikeln är nog konstaterandet, att människor som måste vända sig till Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är de som är mest negativa!

Visst är det konstigt! Varför är inte de lika nöjda och glada som alla andra som är friska, har jobb och svenskt medborgarskap.

Människor beter sig tydligen väldigt märkligt om man ser på dem från en plats på toppen av .. till exempel Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

SvD,

Offentlig tillställning .. men ingen inbjudan och inga biljetter till allmänheten?

Nu startar Almedalsveckan och jag kommer att följa Granntantens öden och äventyr i det myller av politiker, lobbyister, lycksökare och föredragshållare som hon tänker rapportera från.

Det blir förmodligen en helt annan vinkling på hennes bloggposter än på de vanliga politikerbloggarnas.

På tal om politikerbloggare .. det verkar som om Svenska Dagbladets artikel om kostnaderna träffade en öm tå? Inget annat år har jag läst högstämda inlägg som förklarar varför det är så livsviktigt och givande att åka till Almedalen. För att inte tala om att det är var och ens ensak om man väljer att åka dit eller inte.

(Men det är klart .. det finns en och annan klarsynt som anser att man kan tänka själv också .. utan att bli upplyst av andra som har för avsikt att påverka dem som vill höra på, att tänka på ett för föredragshållaren lönsamt sätt.)

Thomas Böhlmark går till och med så långt att han jämför sig själv med en 17-årig Boråstjej som åker till Peace & Love i Borlänge? Hon gör som hon vill .. och det gör han också, så det så!!

Nu tycker jag nog att det är liiiite skillnad i alla fall .. även om man bortser från könet och åldern. Peace & Love i Borlänge bekostas inte av skattepengar och vem som helst som har råd kan köpa en biljett som berättigar till inträde.

Till Almedalen kan den 17-åriga Boråstjejen aldrig någonsin välja att köpa en biljett .. men till Peace & Love i Borlänge kan Thomas Böhlmark däremot köpa sig tillträde.

Så det var ingen bra liknelse, tycker jag. För övrigt lägger jag mig inte i vad Thomas Böhlmark och hans kompisar gör.

Almedalsveckan är inte vad som helst har jag förstått. För att överhuvudtaget få delta så måste man få en INBJUDAN.

Vem som bjuder in har jag ingen aning om, vad som kvalificerar en person till utmärkelsen och vad som ingår i inbjudan mer än rosémingel och gratiskäk vet jag inte heller, men att hela spektaklet kostar ca 10 miljoner framgår av ovan nämnda artikel.

10 miljoner av skattebetalarnas pengar .. då borde man väl kunna kalla det en offentlig tillställning?

Men bara särskilt inbjudna får delta?

Jag är skattebetalare, väljare och väldigt politiskt intresserad .. men inte partibunden. Jag skulle väldigt gärna vilja veta mer och därför så skulle jag till och med kunna sträcka mig till att köpa en biljett, trots att jag på sätt och vis tillhör sponsorerna.

Men si det går inte! Vanliga väljare och skattebetalare, som förutsättningslöst och kritiskt vill få samma information och kunskap som roséminglarna och de förprogrammerade partianhängarna, är aldrig välkomna i politiska sammanhang annat än till vallokalerna vart 4:e år.

Under de andra tre åren får vi nöja oss med andrahandsrapporteringen från "våra folkvalda representanter" från de olika partierna. Och vi som inte hör hemma någonstans får nöja oss med vetskapen om att vi får vara med och betala trots att vi aldrig, aldrig någonsin kommer att få en inbjudan att delta i Almedalsveckan.

Men jag är INTE bitter ... tro aldrig det!

Jag har ju Granntanten på plats och därmed en alldeles egen rapportör både på bloggen och privat. 

DN, SvD, DN, Expr., Expr., AB

Högbergs tankar, Cornucopia, Peter Strobl

Fakta eller magkänsla??

Under större delen av mitt liv ansåg jag att stora, väldigt viktiga beslut måste baseras på fakta och befrias från sånt tjafs som känslor, onda aningar och hur det kändes i magen.

Men efter att ha skördat frukterna från beslut som fattats trots att magkänslan bara skrek att .. här är det något som känns fel .. och onda aningar som gav dålig sömn medan de arbetade på högtryck med ett problem de inte kunde formulera, så har jag lärt mig att det inte är helt fel att lyssna på hur det känns i stället för att lita på enbart fakta.

Nu samlas alla de stora elefanterna i Bryssel för att fatta beslut som förmodligen inte bara påverkar Europa utan också hela världen, och alla fakta som jag kan hitta tyder på att de inte har den blekaste aning om hur de ska lösa det ekonomiska kaos som uppstått. Trots att de brottats med frågan i minst fyra år och har haft hjälp av specialister inom alla områden och tillgång till fakta som de förmodligen aldrig i livet skulle vilja delge en vanlig liten medborgare i något land.

Panik måste undvikas till varje pris, eller hur?  

För .. rätt eller fel? .. så är jag personligen helt övertygad om att det jag inte har vetskap om, det skulle jag inte bli tryggare av att veta och att ju längre dessa "räddningsaktioner" pågår desto värre kommer det att blir.

Och min hjärna säger att .. det här kommer att gå åt helvete!! Det kommer att sluta riktigt, riktigt illa. Men när .. och hur??

Min magkänsla säger .. NEJ till eu-obligationer, NEJ till mer överstatlig makt till Bryssel, NEJ till ytterligare centralisering av den ekonomiska politiken, NEJ, nej, nej till en politisk union, NEJ till att avstå från nationell suveränitet, nej, nej, nej, nej till kortsiktiga, illa genomtänkta panikåtgärder .. och jag är väldigt glad över att Fredrik Reinfeldt åker ner till Bryssel med ett enhälligt nej från Sveriges Riksdag i de här frågorna.

Men mina onda aningar säger att ju förr hela bygget rasar, ju förr de inser att det är bättre att satsa på minimera förlusterna än att kasta in mer och mer bränsle i brasan som hotar att förtära hela fler och fler länder, desto mindre elände kommer att drabba den lilla människan som inte ens har tillgång till en liten vattenkanna för att släcka den eld som kommer för nära.

Magkänslan däremot är inte så eftertänksam, utan uppmanar .. FLY, se om ditt hus, rädda dig själv, leta reda på livbåtarna, ta ut det du har och satsa på något värdebeständigt.

Medan hjärnan hånler och säger .. Vad, hur .. och vart? 

Expr., AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD,

Är det sorgligt att bli äldre?

Det tycker Marcus Birro, som nyss fyllt 40, i sin krönika i Expressen i dag och jag som nästan glömt min 40-års dag tycker att det känns väldigt sorgligt att läsa den.

"Det är sorgligt att bli äldre. Det ligger tunn is på vägen framför" .. skriver Birro.

Tänk så olika man kan se på livet? För mig var ungdomen tiden då vägen bestod av tunn is. Det var då jag inte visste vem jag var, inte visste vart jag var på väg och då jag plågades av att inte passa in eller att bli ställd utanför.

Vad jag skulle passa in i och vad jag riskerade att bli ställd utanför, hade jag ingen aning om .. bara att det var livsviktigt att bli erkänd av alla i egenskap av någon jag försökte vara eller förödande att bli avslöjad som den jag var.

Marcus Birro minns, blir melankolisk och vemodig vid minnet av ungdomens trevande kärlek och drömmar. Han är ibland rädd för att sväljas av vemodet, saknar "den där tunna pojken av dimma och begär som strök genom dagarna för tjugo år sedan" och han ägnar mycket tid åt att fundera över hur hans tidigare jag skulle ha bedömt honom i dag.

Att inte längre leva i det som var, blir så sorgligt att det suger glädjen ur nuet. Det vill säga ur  den tid som Markus Birro kommer att uppleva som den tid som var, om ytterligare tjugo år.

Själv känner jag glädje i den tid jag lever i nu. Visst kan jag också fundera över hur ett möte mellan mitt unga jag och mig själv i dag skulle se ut .. men då har jag ett helt annat perspektiv. Skulle jag i dag ha tyckt om den person jag var då?

Svaret är nog givet. I dag skulle jag ha blivit väldigt irriterad över den ansvarslöshet, dumhet  och den hänsynslöshet jag visade prov på i jakten på lyckan, framtiden och den omedelbara behovstillfredsställelsen. Jag skulle ha känt medlidande med mitt osäkra unga jag som bakom en självsäker yta försökte vara någon som andra skulle tycka om, känna begär efter och respektera.

I dag vet jag vem jag är, var jag står och vart jag är på väg. Tiden är värdefull och det jag vill göra kan inte längre skjutas på framtiden utan måste göras nu .. eller läggas åt sidan. Jag respekterar mig själv med fel och brister och vet vad jag kan åstadkomma om jag verkligen, verkligen vill .. och jag vet också vad som är mina svaga sidor som gör att jag i många fall avstår från att anstränga mig eller att ens försöka.

Det ligger en trygghet i det. Allt som jag gjort, drömt, tänkt, valt, beslutat och alla strider som jag utkämpat .. det finns i min erfarenhetsbank och gör att marken jag står på är stabil och säker att vandra på.

Jag ångrar ingenting, minns med ömhet och glädje .. men jag känner ingen vilsenhet i att det ligger bakom mig .. snarare en lättnad över att det överståndet och klart.  Det är det som är framför mig som är spännande och skapar nyfikenheten, hoppet och äventyret. Det är där drömmarna, valen, besluten och de nya striderna och utmaningarna finns.

Marcus Birro skriver inte om döden, men på något sätt känns den närvarande i hans desperata, vilsna sorg över sitt eget åldrande. Men likaväl som att födelsen är förutsättningen för själva resan genom livet är döden den oundvikliga slutstationen. Vi tar för det mesta födelsen för given, visar sällan tacksamhet eller ånger över den .. och även om det känns trist att resan ska ta slut så kommer vi förhoppningsvis ha levt färdigt den dagen vi är framme.

Att gå sörjande genom livet och gråta över varje år som läggs till handlingarna och att skrämmas, sörja och gråta över att det så småningom ska ta slut .. det är som att lämna framtiden bakom sig. Ja, nästan som att dö levande, tycker jag.

Ett oerhört slöseri med det enda liv som vi får oss tilldelat.

Det är NU vi lever. I DAG skiner solen och jag kan se allt som växer och gror, jag kan se igelkottens strävan efter nya sniglar, utan en tanke på varken gårdagen eller morgondagen och duvhökens nedslag i veteåkern .. vilket betyder slutet på livet för en liten mus. Jag kan vandra runt i mitt eget närområde och se spåren av dem som levde före mig och de påbörjade byggnadsarbetena på platser där andra kommer att leva efter mig. Jag ser unga människor begå samma misstag som jag själv gjorde eller ta första steget in på den väg jag själv vandrat på .. och jag kan se hur den fysiska nedbrytningen gör att andra människor steg för steg saktar in och släpper taget om livet.

Jag kan saker nu som jag inte kunde då, för länge sedan .. och nu kan jag också sträcka mig bortom det och utforska nya områden, skapa nya mål och göra nya insättningar på mitt konto som jag öppnade i min erfarenhetsbank när hjärtat var helt, rött och längtande och livet bara innehöll möjligheter och hopp.

Visst har många val varit fel, många drömmar har jag drömt förgäves .. men det jag har i dag hade jag inte haft om jag handlat på annat sätt. Varför ska jag då rikta blicken bakåt? Och om jag fick möjligheten att leva om vissa destruktiva perioder .. då skulle mitt liv i dag se helt annorlunda ut.

Skulle jag vilja det? Vilka år skulle jag då välja bort? Vad skulle det innebära i förluster av vad jag har i dag?

Nej Marcus Birro .. det är inte sorgligt att bli äldre. Det är en utmaning, en styrkedemonstration och en glädje i att stå på fast, isfri mark.

Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt .. det är ett citat från Ingrid Bergman som jag tycker mycket om när jag andfådd, men rätt stolt, står och blickar ut över min framtid ..

.. samtidigt som Marcus Birro, vid 40 års ålder, försöker släppa taget om "det förflutnas träd och inte vågar lita på att vägen framför bär lika bra som den gjorde tidigare".

Ingen panik .. eller?

Det är väl knappast meningsfullt att påpeka att skeppet saknar livbåtar när man redan är till havs och fartygen runt omkring verkar ha gått på grund .. vem skulle bli gladare för det??

Men det är lite märkligt att inte fler talar om det. Framför allt är det märkligt att ingen ser .. eller vill se .. att det kan finnas risker för grundstötning även för oss om vi lockas längre ut på okända vatten?

Det frestas med livvästar som mest består av papper som kommer att lösas upp i samma ögonblick de får kontakt med den verklighet som de är avsedda att skydda oss från .. men ingen talar om det med samma engagemang som man lägger ner på det regniga vädret eller de brinnande bilarna som förbryllar polisen.

Jag talar alltså om det osänkbara EU-skeppet och ett valutasamarbete som mer och mer börjar likna ett isberg.

Cypern begär nödlån på 10 miljarder euro.

Spanien har lämnat en formell begäran på 100 miljarder euro.

Irland har .. med det senaste löftet om 1,4 miljarder euro .. fått nödlån på 18,2 miljarder euro.

Greklands nödlånecirkus har pågått så länge att jag tappat bort mig bland siffrorna över vad som utbetalats, vad som lovats och vad som de vill omförhandla ... men någonstans finns siffran 130 miljarder euro och uppgifter om nedskrivning av skulder till privata långivare med 100 miljarder euro.

Sammantaget handlar det om obegripligt, ofattbart mycket pengar!! Nästan sinnessjukt mycket pengar med tanke på att det inte verkar vara någon som vet vilket resultat dessa enorma utbetalningar kommer att ge?

Och all makt ligger i händerna hos en bunt politiker som inte har en aning om vad som hände, varför det hände och vad de ska göra åt det men som tror att allting löser sig om de bara får mer makt?

Om jag sedan tänker på att ..

.. Frankrike behöver 10 miljarder euro för att få ner sitt budgetunderskott, att Portugal och Italien förmodligen också kommer att begära nödlån för att hålla näsan över vattenytan och att USA och Kina också verkar kliva in i en verklighet som inte har någon likhet med den de planerat ..

.. så känner jag en lätt panik, sneglar efter byggmaterial till en egen livbåt och tar ut riktningen till närmaste ö, kobbe eller fast mark.

Varför skriver inte fler om det här? Hela vårt samhälle är ju direkt berört av vad som kommer att ske de närmaste åren.

Hur kan våra politiker sitta och lova bort miljarder hit och miljarder dit för att locka väljare utan att med ett ord nämna de risker som finns och som kan omintetgöra hela det vackra ideologiska bygget?

Och mitt i all dramatiken så cashar ett gäng EU-kommisionärer i en EU-kommision in sina feta arvoden i skapandet av en kampanj .. Science .. som syftar till att locka in fler kvinnor på forskarbanan. Resultatet .. som formodligen kostat mer än någon vill erkänna .. blev bland annat en liten film som påminner om ett inslag i Top Model, men kallas för "It´s a Girl Thing". En film som snarare får mig att känna mig både kränkt och förminskad som kvinna än att längta efter en framtid som forskare.

Man anar liksom vilka som ska servera kaffet i forskargruppen.

Men VARFÖR funderar så få över vad som sker?

Som Mattias Lundbäck, den hälsosamme ekonomisten, (..och en av de få som verkligen har något att säga) skriver .. "önskar att en del av den upprördhet som Facebookanvändarna känner kunde riktas mot de politiker som skapat eurokrisen i stället. En prokrustesvaluta, förfalskad bokföring, maktambitioner och räddningspaket. Allt uppsatt på en nota till skattebetalarna som uppgår till biljoners biljoner."

Är alla helt trygga och förvissade om att Någon Annan ska lösa alla eventuella svårigheter som kan drabba oss pga euro-krisen? 

Ska vi bara sitta här och låtsas som om Sverige är Titanic .. det osänkbara landet där du och alla andra har möjligheten att  göra en klassresan till Äppelviken eller Saltsjöbaden om du bara är villig att arbeta dygnet runt, satsa och belåna dig upp över öronen för att förverkliga en dröm . Platser dit de som inte nådde eller orkade fram kan resa till på överklass-safari för att spy ut sin galla över att det finns så giriga och äckliga människor som dig och dina likar.

Jag får nästan liiiite panik av det ointresse som råder .. VET alla något som jag inte vet??

DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, AB, Expr.,

Johan Westerholm,

Tick, tick, tick, tiiiiid!!!

En gång i världen önskade jag mig två tusen kronor mer i månaden bara till mig själv, i dag önskar jag mig åtminstone två timmar extra per dygn .. bara för mig själv.

Kan det vara ett ålderstecken?

Har jag blivit långsammare och ineffektivare med åren eller pågår det någon slags tidsförstöring jämsides med miljöförstöringen?? Oavsett vilket så är varken tiden eller vädret i synk med mig just nu.

Förutom plikter, löften och samarbeten med andra som vill ha del av min tid, har jag har massor av tvätt som jag sparat bara för att kunna hänga ute i solen. Gardiner, filtar, kuddar och täcken .. men som det ser ut nu så verkar det effektivare att ta ut alltihop, hälla tvättmedel direkt på det och låta vädret klara av tvätten och hänga eländet inne .. nån gång fram på höstkanten.

Mina sommarskor och min sommarklänning och min alldeles egna bil som jag bara tänkte köra på sommaren i vackert väder .. vad ska jag göra med dom? Jag kan i och för sig gå ut i garaget iklädd sommarklänning och klappa på bilen och sjunga en sommarsång .. när jag får den tid som jag inte har.

Det är märkligt .. varje år är det likadant. Fram i februari - mars verkar sommaren så lyckobringande med sol, milda vindar, ledighet, bad, lugn och ro. Och i juni - juli kommer ogräset, gräsklippningen, alla ordinarie måsten och alla sommarmåsten och regnet och åskan och huggormarna och fästingarna .. som en fullständig överraskning?

Solstolen och hängmattan kommer förmodligen att bli lika sparsamt utnyttjade i år som alla andra år och jag själv kommer förmodligen att sucka och pusta lika missnöjt över det .. som alla andra år.

Det är en gammal fin svensk tradition .. ALLT är vädrets fel!! Om solen bara skiner så skulle det vara ett rent nöje att rensa ogräs och klippa gräsmattor och alla skulle vara ute och ha så lite kläder på sig att det nästan inte blev någon tvätt eller städning alls. Om solen bara sken så var det ingen som bekymrade sig om att det som måste göras inte blev gjort förrän senare än beräknat och om solen bara sken så skulle jag både kunna skriva i här och ligga i hängmattan och sova samtidigt.

OM bara solen skiner så skulle mina två extra timmar bara finnas där.

Eller hur??

Men så kommer jag ihåg den sommaren då solen verkligen SKEN.

Dag ut och dag in .. det tog aldrig slut. Gräsmattan vissnade, blommorna slokade och kantarellerna växte upp som små förkrympta, torra stackare.

Jag minns hur varmt det var att åka till affären och handla och jag minns hur jag släpade in alla kassarna i köket, lämnade hela biddevitten på köksgolvet , slet av mig varenda trasa och galopperade ut genom bakdörren och kastade mig i poolen och hur det nästan ångade och fräste i vattnet när min svettiga kropp for genom vattenytan.

Och jag minns hur innerligt jag önskade att jag kunde ta av mig skinnet när jag försökte sova mellan två ihärdigt susande fläktar och med stängt fönster eftersom det var varmare ute än inne.

Men eftersom jag bor granne med huvudkontoret som bör ha direkt kontakt med den högste ansvarige så kan jag ju kvista över och be en liten bön om ett litet lagom soligt väder med inte mer regn än halva veckan som mest ... det är väl inte för mycket begärt?

Plus två timmar extra i sommartid som kompensation?

DN, DN, DN, Expr., AB,