Men nu vet jag inte vad de håller på med?

Mitt i ett pågående ekonomiskt vanvett som rör sig som en kallfront mot Sverige med ökande arbetslöshet och täta skurar av varsel från företag med 100-tals anställda .. så har landets största oppositionsparti inga andra idéer än att anlita riksdagens utredningstjänst, RUT, för att utreda hur många gånger Sd har röstat på Alliansens förslag?

Och har Björn Söder rätt så blev resultatet att sossarna och Sd har ungefär samma resultat i den här frågan?

Det här betalar vi för!

Så in i helsike dumt.

Det är inte utan att jag känner mig sviken när jag upptäcker att våra politiker satsar mer krut på att hitta sätt att misskreditera varandra än på att lösa de problem som väljarna oroar sig över och som får dem att desperat titta åt alla håll för att hitta andra alternativ än de som erbjuds.

Jag kan nästan se dem .. "Usch, här har de kommit på ett riktigt bra förslag .. så kan vi ju inte ha det. Är det någon som kan komma med något negativt som vi kan förstärka eller någon mening som vi kan ifrågasätta på ett sätt så att det krossar hela förslaget?"

"Hmm .. är det ingen som läst något skamligt på flashback på sistone?"

"Jag kan forska i det och skriva en debattartikel, med lite statistik som motsäger de siffror som de presenterar!"

"Schyst .. då ber jag RUT skaka fram lite siffror som visar att de samarbetar med Sd i den här frågan, så kommer ingen att våga ifrågasätta dina argument!"

Aldrig någonsin skulle någon komma på tanken att de egna förslagen kanske inte hade hållit måtten även utan Sd. Inte för ett ögonblick ägnar de en tanke åt VAD förslagen handlade om .. eller hur de själva röstade i samma fråga.

Det här betalar vi alltså för!

Jag känner mig rånad!!

AB-politikerkollen, DN, SvD,

Högbergs Tankar

Nej, jag har inte gått och hängt mig ..

.. i förtvivlan och sårad självkänsla.

Men däremot så har vi haft ett geni här för att dra in trådlös telefoni i de byggnader vi har på tomten. Det låter lite storslaget men handlar om ett hus med Makens kontor, vårt bostadshus och garaget. Det sistnämnda är den plats där Maken allt som oftast landar när han påstår att han är någon annanstans.

Det lät så bra. Enkelt och lättfattligt skulle vi kunna koppla om inkommande samtal till de här 3 telefonerna och lätt kunna nå varandra

.

Det vill säga, jag skulle slippa springa ut i snö eller hällregn och skrikande leta efter Maken i pannrummet, garaget eller på kontoret .. som fallet är nu eftersom vi har så dålig mobiltäckning där vi bor.

För att kunna ta emot eller ringa mobilt måste vi gå ut på verandan eller ner på gården och det är ju inte alltid det känns så angeläget. Speciellt inte de senaste dagarna.

Så var det klart!

Jag är väl kanske inte världens roligaste person, men jag kan väl tycka att en själsdöd telefon inte ska några som helst problem med det? Så verkade inte vara fallet .. mitt i ett samtal ledsnade telefonen på mitt samtal och ringde upp Maken i stället, möjligen för att få en annan vinkling på samtalsämnet?

Det samma hände med Makens telefonsamtal. Rätt som det var ringde det inne hos mig och i andra änden fanns en förvirrad och förvånad person som jag inte hade en aning om vem det var eller vad h*n ville?

Ja, ja .. det fixar sig nog, tänkte vi och ringde och klagade.

Och så plötsligt visar det sig att Geniet har sagt upp vårt internetabonnemang??

Men .. hallå!!!

Då tog det hus i helsike och Maken gick i taket! "Kom genast hit och plocka ihop ert f********* s*** och se till att telefonih******* och internet fungerar innan klockan tolv i morgon annars ****** *** *** *** **!!!

Och nu fungerar det igen!

Men det är nyttigt att vara avkopplad och urkopplad ibland. Då och då känner jag att jag behöver tänka över vad jag gör och håller på med .. lite självrannsakan är aldrig fel.

Så tack snälla alla som skrivit så snälla och fina saker, det värmer, det gör det.

Men det ska vara roligt att skriva, det här är ju en slags hobby. Problemet är ju inte kommentarerna utan att det har blivit så trångt i vissa frågor .. feminism, kultur, integrationspolitik .. ja, all politik i stort sett.

När det är svåra tider och det som mest behövs ett positivt och framåtblickande perspektiv verkar det som vi mest fokuserar på det negativa och skuldbeläggande. Förmodligen har det alltid varit så??

Särskilt deprimerande är det när de som faktiskt har bra betalt för att reda ut frågetecken och lösa trassliga knutar, hukar och gömmer sig i tystnad eller bara dyker upp och kastar lite skit på varandra då och då.

Jag önskar att jag kunde förmedla lite kreativitet, skaparglädje, livsglädje och framtidstro .. lite av det som gör att det går att skapa vackra, roliga och gemensamma situationer eller saker utan större kostnad eller ansträngning.

Tänk om vi kunde tävla om vem som har de bästa, originellaste och roligaste idéerna i stället för vem som har dyrast och finast grejor eller de mest korrekta åsikterna?

Vi borde få tycka fel ibland .. det går ju alltid att ändra sig om det visar sig vara fel. Huvudsaken är väl ändå att vi engagerar oss, tänker och lyssnar på den som tycker annorlunda? Och tilltalar varandra som likvärdiga människor?

Det går att åka pulka med två familjer på en gammal motorhuv eller själv, inrullad i en sopsäck. Det är fullt möjligt att göra det gamla köksbordet vackert genom att låta barnen måla sina egna fantastiska figurer på det eller genom att göra ett gemensamt kollage av tidningsklipp och/eller fotografier. En nött, ful köksstol blir som ny och helt unik om du målar den prickig eller randig i dina favoritfärger. Det fungerar alldeles utmärkt att äta tillsammans av ren tillfällighet .. tre fläskkotletter som var planerade till middag kan lätt bli en köttsoppa med morötter, potatis, purjolök och grädde eller crème fraiche, som räcker till 7-8 personer.

Huvudsaken är ju att det är roligt. Skratt och gemenskap föder dessutom nya idéer och ger ny energi.

Lägg ett pussel, spela ett spel .. men gör det gemensamt och utan särskilt "mys". Jag rekommenderar varmt Kalle Anka-  eller Bamse-Yatzy som ALLA kan vara med och spela. En yatzy på Björnligan eller Farbror Joakim kan få vem som helst att gå till sängs med ett leende på läpparna om partnern enbart lyckats skrapa ihop par eller triss i Kajsa eller Musse.

Det är bara fantasin som sätter gränser, brukar man säga .. men det är inte sant. Det är vi själva som begränsar varandra om allt vi läser, hör eller ser ska värderas efter sitt negativa värde.

Debatten om Sverigedemokraterna begränsar oss, tystar oss och bidrar till en negativ och hopplös politik där det i stället skulle behövas en politik som skapade sammanhållning och framtidsvisioner. Det går att göra bra saker i politiken också .. precis som med köttsoppan, men då måste man ha en positiv grundsyn och fokusera på målet i stället för maktkampen.

Så sitter jag och tänker just nu. Jag kommer fram till att jag nog är precis så naiv och aningslös som jag kanske uppfattas, men att jag föredrar det framför att vara arg och negativ i mitt förhållningssätt till omvärlden.

Jag vill att det här bloggandet ska vara roligt och skapa kontakt med andra .. lika naiva och aningslösa drömmare som jag själv. 

SvD,

Heta känslor?

Så har SCB släppt ännu en opinionsundersökning och känslorna svallar i tidningarnas kommentarsfält .. i den mån de törs ha några. Men bland bloggarna är det förvånansvärt tyst.

Eller förvånansvärt och förvånansvärt?

Jag har bloggat sedan 2008 och många gånger har jag fått kommentarer som kritiserat det jag har skrivit. Ibland har det varit motiverat, ibland har det gått att reda ut och ibland så är det bara att acceptera att alla människor har rätt till sin egen åsikt.

Men aldrig tidigare har jag fått kritik för vilka som läser min blogg?

Aldrig tidigare har jag blivit sågad på grund av vilka som kommenterar mina inlägg?

Det är en helt ny upplevelse och jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mig. Vad kan jag skriva, vad får jag tycka, hur ska jag hantera dem som "kommer och stör" i kommentarsfälten? Ska jag .. som tycker att alla människor förtjänar ett respektfullt bemötande .. radera kommentarer som kan störa andra? Vara hatisk och otrevlig för att skydda mig själv?

Om jag hela tiden måste förhålla mig till om det jag skriver kanske kan tilltala någon som har en annan politisk uppfattning än jag, är det inte möjligt att känna frihet att skriva något alls.

Så vad gör jag?

Skriver om min vardag?

Men det blir ju som att leva den en gång till .. och ärligt talat, så roligt har jag inte om dagarna.

Åsikts- och yttrandefrihet ska gälla alla .. även dem vi inte tycker om eller inte sympatiserar med. Men hur ska vi någonsin kunna förstå och kunna bemöta dem som har avvikande, och i våra ögon rätt farliga, åsikter om vi aldrig talar med varandra?

Jag kanske är naiv eller som Anonym sa, aningslös, men jag kan bara vara mig själv. Skulle jag anpassa mig och mina tankar efter hur en grupp människor kanske kan tänkas reagera, skulle jag bli någon annan.

Jag vet inte hur jag ska göra, hur jag ska förhålla mig till det nya samtalsklimat som råder. Förmodligen är det bästa alternativet att göra som våra ledande politiker .. lägga ner och hålla tyst?

Men det verkar ju inte heller leda någonstans? 

Expr., Expr., AB, AB, AB, DN, SvD, SvD, SvD,

Den sjätte mannen, Högbergs tankar

Vilken tur att det inte var val i går!

Jag är en väldigt vanlig människa. Jag ser till och med vanlig ut, tror jag, eftersom människor ofta inleder sina samtal med .. har inte vi träffats förut?

Dessutom så tillhör jag den stora grupp som politikerna gärna vill ha som väljare .. medelklass med stabil ekonomi i en åldersgrupp med stor väljarandel.

Egentligen så borde jag ta mitt samhällsansvar och erbjuda mina tjänster som referensperson till alla utredningstjänster och opinionsbolag .. för när jag verkligen, verkligen brinner för något .. så upptäcker jag allt som oftast att jag bara är en liten låga i en stor brasa.

Det hör nästan till vanligheten att det finns en eller annan kommentar till just de inläggen som säger .. precis så har jag också tänkt! Och det är väl tack vare dem som jag fortsätter att sitta här och skriva rätt ut i ingenting?

I större delen av mitt liv har jag rört mig bland dem som är minst, osynligast och mest hjälpbehövande i samhället. När Maken arbetade i ungdomsvården tog han med sig särskilt sårbara unga, kriminella killar hem över storhelger och i en del fall så blev de kvar hos oss några år. En del vinglade sedan iväg till hyfsat anpassade liv, andra vinglade rakt ner i diket så fort de började leva på egen hand och ytterligare några blev kriminalvårdens problem.

Vi har hållit kontakten. Om förhållandena och samhället hade varit annorlunda så hade de haft en annan framtid .. felet ligger inte hos dem som personer utan i det sammanhang de föddes in i.

Vi har båda, Maken och jag, kämpat i det helvete som uppstår när en förälder förvandlas och går in i demensens dimmor. Vi har sett äldrevården inifrån och känt oss frustrerade över begränsningarna och stelbentheten i systemet, men också reagerat över den enorma arbetsbörda som vilar på vårdpersonal som tänjer sig till det yttersta.

Vi har varit på flera äldreboende tidigt på morgonen .. vilket fler borde ha varit, innan de diskuterar kvalitet i välfärden. Att äta frukost samtidigt som morgonblöjorna på vuxna människor byts .. ibland i sängen bredvid .. verkar inte vara någon höjdare.

Jag ljuger inte när jag säger att jag helst vill ha möjlighet att ta mitt eget liv som alternativ till dagens äldrevård.

Vi har sett hur hemtjänsten fungerar .. eller vad man ska kalla det. Bland annat när Makens 100-åriga mormor ständigt fick nya ansikten som skulle hjälpa henne med det mest intima. Hon var fullständigt klar i huvudet men kroppen var utsliten av arbete. Många gånger var hon fullständigt skräckslagen för de människor som kom in i hennes hem med egen nyckel. Ofta fick hon "hjälp" hon inte vill ha och nekades hjälp som hon behövde .. på grund av ett stelbent regelverk. Den mat som hon fick insatt i kylskåpet i veckoransoner skulle jag inte ha serverat mina hundar på 4:e dagen.

Den dag hon dog fanns dessutom ingenting av värde kvar av det som hon med darrande hand testamenterat till sin dotter.

Vi har arbetat i missbruksvården båda två, Maken har suttit på sängkanten hos ensamma människor som skakat av rädsla och alkoholabstinens och besökt psykiatriska avdelningar där de olåsta dörrarna på natten möjliggjorde övergrepp och misshandel när personalen var på ett annat våningsplan. Den som var ångestriden, förvirrad och sjuk vid inskrivningen kände sig inte direkt tryggare trots generositeten med lugnande små tabletter.

Vi vet båda två hur ensamhet och utanförskap luktar, har sett den skam människor känner i sin utsatthet och hur respektlöst de som fallit igenom samhällets skyddsnät behandlas.

Jag har sett människor med alla möjligheter i världen framför sig, falla ner i narkotikaberoendets svarta hål utan att någon utanför den närmaste kretsen egentligen reagerat .. i varje fall inte i tid.

På senare år hamnade vi i en värld vi inte trodde var möjlig. Det ser så fint ut på pappret .. personlig assistans, gruppboenden, dagverksamheter .. omsorg .. men bakom de vackra orden finns det gamla tänkandet; de som har funktionshinder som gör att de inte kan delta i samhällslivet på lika villkor har inte riktigt samma rättigheter eller värde som andra.

Människor behövde hjälp i en värld de inte begrep språket i och vi var tillräckligt naiva för att tro att det fanns hjälp att få om vi bara hjälpte till med att tolka, formulera behovet och navigera bland myndigheterna.

Nu har jag lärt mig att det inte fungerar så.

Den handlar mycket om vem du är, vilka du känner och vilken position du har i samhället.

Alla dessa grupper kostar för mycket! Pengar som finns, men som försvinner i ett oöverskådligt system eller kan användas till annat. Kraven på handlingskraft gör också  att politikerna i många fall beslutar om förändringar som de inte kan överblicka eller förstår och som därmed blir mycket dyrare än det som de förändrade i sin besparingsiver.

Ingen tar sig tid att sätta sig in i vad kostnaderna beror på .. de kostar bara för mycket!! Och om allt det jag har hört svenska myndighets- och mediapersoner säga om funktionshindrade, hade sagts om invandrare så hade det varit grovt rasistiskt och hets mot folkgrupp.

Maria Larssons uttalande .. vi får se och utvärdera hur det går .. är anmärkningsvärt kallt i förhållande till det hon kommenterade .. hur ska människor som levt med personlig assistans i hela sitt vuxna liv klara sig när den tas ifrån dem och inga bra alternativ finns att tillgå?

Den inställningen finns inte på ledarsidorna eller bland politikerna när det gäller andra befolkningsgrupper.

Jag ger upp.

När de som verkligen kan göra skillnad och bilda en opinion, är mer intresserade av att diskutera om barnen ska kalla varandra hen på förskolan än att diskutera om gamla mormor har ett människovärde och rätt till att vistas utomhus eller i samhället när hon hamnat på ett äldreboende, så känns det meningslöst att satsa så mycket tid för så lite resultat.

Jag orkar inte mer.

När kultureliten hellre förfasar sig över att "lilla Hjärtat" är svart bland "alla brokiga" än ser att diskriminering inte bara har med färg eller ursprung att göra.

Vi särbehandlar många olika grupper i vårt samhälle. "Konspirerande, rädda och anonyma människor i grupp" anses ligga bakom Sd:s framgångar, trots medias alla avslöjanden. Underförstått så finns orden "obildade, dumma och bidragsberoende" .. men så dum är inte krönikören att han skriver det direkt.

Gunnar Wetterberg uttryckte vad många tänker i sin ledarspalt på Expressen i går, utan att ha satt sig in vad som kostade och hur mycket det kostade  .. öppna institutionerna igen och se till att skära ner kostnaderna för människor som inte har rätt till några krav eller förväntningar på livet alls.

Stäng in dem .. i motsats till Sd:s släng ut dem. Utom synhåll bör de i vilket fall som helst .. alla som kostar pengar.

Om det hade varit val i går, så hade kanske Gunnar Wetterberg alldeles ensam fått mig att välja ett alternativ som jag skulle ha ångrat i dag. För så glödhet var min ilska, så nattsvart var min besvikelse över fegheten och maktlystnaden hos ALLA politiska partier .. att det varit fullständig möjligt att slänga in en Sd-röst som hämnd.

Jag förstår de som gör det.

Jag kan ana varför de gör det.

Ett samhälle som offrar, blundar för, gömmer och inte tar ansvar för dem som är mest utsatta, har störst hjälpbehov och sämst förutsättningar att klara sig själva är inget bra samhälle.

Jag  är en väldig vanlig människa och påstår mig inte sitta inne med några sanningar eller lösningar. Bara en i en stor grupp av väldigt vanliga människor som har det gemensamt att vi är attraktiva som väljare 2014. Nästan var och en av oss har någon som är beroende av hjälp för att klara livet, i vår närhet .. kanske till och med i vår egen familj.

En hjälplös äldre släkting, ett funktionshindrat barn, en psykiskt sjuk sonhustru, en narkotikaberoende son, ett mobbat barnbarn eller en alkoholiserad förälder .. alla med problem som kräver ett 100% engagemang och möts av ett svalt intresse av dem som är avlönade för att fungera som stöd och hjälp.

Jag brinner verkligen, verkligen för grunden i det som förr kallades vård och omsorg om de mest utsatta i samhället .. men som nu bara är tomma ord på ett papper eller retoriska finesser i ett valtal.

Men jag är bara en liten, liten låga i en stor brasa som kanske kommer att förtära hela det politiska systemet, om ingen inser att det inte går att dela upp människovärdet i olika  grupper.

Funktionshindrade/Normala.

Gamla hjälplösa/Medelålders lönearbetare

Bidragsberoende/Självförsörjande

Socialt utslagna/Välanpassade

Psykiskt sjuka/Fullt friska

Invandrare/Svenska

Obildade/Välutbildade

I bara ett fall av de här 7 motsägelserna kallas det rasism, men det är samma inställning, samma bemötande och samma behandling .. Ni är inte lika mycket värda som VI.

Johan Croneman snuddar vid sanningen i DN i dag;

"Jimmie Åkesson säger egentligen bara en sak: Han förstår att folk är oroliga. Och undrar. Det räcker. Retoriken är urbillig! Han tycker att alla andra politiska företrädare ger fan i att lyssna. Och han får rätt."

Det är fler än jag som känner uppgivenhet inför den politiska förnekelsen när det handlar om vad som sker på individnivå inom välfärden och om jag ändå ska rösta för diskriminering på ett eller annat sätt .. ja då kan jag lika gärna rösta på det alternativ som svider mest i skinnet på etablissemanget.

Så kände jag i går .. där gick uppenbarligen en gräns .. så det var tur att det inte var val just då.

Jag är en helt vanlig människa, men det finns hundratusentals som mig och det är knappt två år till nästa val.

AB, AB, AB, SvD

Nämenvaf ..?

Jag klickar mig in på Expressen och på Gunnar Wetterbergs ledare "Passning dygnet runt blir för dyrt" .. och får nästan blodstörtning, hjärnblödning och akut hjärtstillestånd av ren upprördhet.

Här sitter Gunnar Wetterberg och förordar att alla med olika funktionshinder som i dag kan leva i sina egna hem ska .. för sitt eget bästa .. förvisas till ett eget rum på ett gruppboende. Alltså .. tillbaka till gamla tiders institutioner för idioter och lytta.

Varför inte backa till den "gamla goda tiden" då psykiskt funktionshindrade gömdes i ett bås i ladugården?

Jag förmodar att Gunnar Wetterberg själv tycker att det räcker med att få bo tillsammans med andra handikappade människor, som han inte valt själv att leva tillsammans med, och ett eget rum där "den bästa och mest omtänksamma personal vi kan erbjuda" ger honom möjlighet till ett "liv" som han kan fylla med sina egna intressen .. om olyckan skulle vara framme och ge honom ett livslångt funktionshinder?

ALLA funktionshindrade vill ju inget hellre än att vara TILLSAMMANS, precis som vi andra NORMALA .. eller hur?

Det behövs bara en isfläck i trafiken eller ett lägre djup än beräknat vid ett simhopp för att Gunnar Wetterberg ska få denna enastående möjlighet till ett rikt liv utan egen valfrihet eller självvald ensamhet. I vissa fall fylls livet på en gruppbostad med innehåll och spänning, genom att de boende är livrädda för någon som är aggressivt utagerande i ren frustration över en tillvaro där självbestämmandet är något som rationaliserats bort.

Ska man skriva om något så bör man ha läst på!

Kolumnisten drar ett likhetstecken mellan äldrevården och vården och omsorgen om dem som föds med eller drabbas av funktionshinder i unga år. Men äldre funktionshindrade med ålderskrämpor som ytterligare begränsar livet får samma .. eller lika lite .. äldrevård som alla andra.

Människor över 65 kan inte få personlig assistans och bör inte dras in i den diskussionen överhuvudtaget. Äldrevården är en fråga för sig och tillräckligt dålig för att orden "gruppboenden som öppnar sig mot omvärlden, som har den bästa och mest omtänksamma personal vi kan önska oss", låter som rena hånet. Vad får Gunnar Wetterberg att tro att gruppboenden är, eller kan bli, rena paradiset i jämförelse??

De flesta av oss som har oturen att hamna på ett äldreboende får aldrig mer gå ut, aldrig mer flanera i staden eller önskeshoppa i galleriorna .. än mindre gå ut och ta en fika, om inte de anhöriga har tid.

I somras läste jag en insändare av en rullstolsburen, ms-sjuk, 22-årig tjej i innerstaden som blivit av med sin personliga assistans. Samtidigt blev hon av med all utomhusvistelse, alla möjligheter att välja sina egna matvaror, rätten att själv styra över när hon ville duscha/bada eller tvätta håret .. eller gå och lägga sig.

Innan hade hon suttit på gatuserveringarna med jämnåriga, varit med på utflykter till badstränder och bjudit på middag som hon med hjälp av sin assistent hade valt varorna till och tillagat själv. Hon hade gått på bio, föreläsningar och teater och blivit hembjuden till vänner på fest.

Det är lite skillnad mot ett eget rum på ett gruppboende, eller hur Gunnar Wetterberg?

Man bjuder liksom inte gärna på fest där.

Särskilt när man är 22 år och det handlar om resten av livet.

Men det kostar för mycket, skriver Gunnar Wetterberg. Det är inte "ekonomiskt rimligt"!! Och jag förstår att han menar de psykiskt funktionshindrade .. de som förr kallades idioter och sattes i kalvkätten.

DOM kan väl vara nöjda med ett litet eget rum tillsammans med andra brukare som har andra handikapp och som inte heller kan ta sig ut själva? DOM lider väl inte av att mista sin valfrihet och möjligheterna att bestämma över vad de vill eller inte vill. DERAS intressen är väl inte större än att de ryms i det egna lilla rummet tillsammans med de få personliga ägodelar som får plats?

DOM har väl inga drömmar, intressen och behov som VI!!

Eller hur?

Och då har han uppenbarligen inte en susning om vad han talar om.

En jämförelse av insatserna personlig assistans och gruppbostad visar att kostnaderna för en  plats i gruppbostad för en person med omfattande funktionsnedsättningar ofta överstiger kostnaden för personlig assistans större delen av dygnet. Detta trots att personlig assistans ofta innebär högre flexibilitet och valfrihet för den enskilde.

Dessutom så är kraven lite högre på gruppboenden än vad Gunnar Wetterberg tror .. i dag handlar det om en egen, om än väldigt liten, lägenhet.

Men det har väl ingen betydelse för Gunnar Wetterberg, han TROR att det är för dyrt och att det räcker med ett rum och då är det så. "Bunt ihop dem" .. som Lars Ekborg sa i en monolog en gång .. men slå inte ihjäl dem, utan lås in allihop så vi slipper se dem.

Så kan vi göra samma sak med alla andra "tärande" i samhället .. arbetslösa, förtidspensionärer, missbrukare och psykiskt sjuka .. ge dem ett eget litet rum i gruppboenden som öppnar sig mot omvärlden där var och en som flyttar dit erbjuds ett liv som de kan fylla med egna intressen på liten yta tillsammans med människor som de kanske inte har något som helst gemensamt med.

Då kan vi spara in på sjukersättning, försörjningsstöd och vårdkostnader så att det räcker till att bygga alla dessa gruppboenden. Helst då så långt från storstaden som möjligt så att vi NORMALA slipper se dem.

Fri mat, ett eget rum och så lite tillsyn .. vad kan man väl mer begära under ett långt "liv"?

Välja själv .. är en lyx för oss som bidrar till samhället, eller hur?

kl. 22:18, reaktion från twitter : Allan Sundberg ‏@AllanSundberg

Gunnar W nämner "de goda institutionerna" en motsägelse som "de toleranta nynazisterna" el "de barnvänliga pedofilerna"

SvD,

Carolas ilska mot Runar ..

.. var rubriken på löpsedeln utanför Statoil när jag stannade och tankade i går. På nätet hittar jag ingen ilska bland Expressens rubriker och på Carolas egen blogg poängterar hon att hon skyr media som pesten för att slippa blir feltolkad.

Blir jag nyfiken? Tar jag första möjliga chans att gratisbläddra i ett tidningsexemplar när tillfälle bjuds?

Tyvärr så måste jag erkänna att det gör jag.

Och som vanligt är det en tunn soppa som kokats på andrahands-ilska från "personer nära stjärnan". Någon direktilska har Expressen inte lyckats locka fram.

Gissa om jag är trött på den här sortens "nyhetsrapportering" och då är väl min trötthet bara en västanfläkt jämfört med hur måltavlan för alla påståenden, löpsedlar, rubriker och spekulationer måste känna sig.

Göran Greider skriver om behovet av "kritisk folkbildning kring medialandskapet" och presenterar 6 punkter som dagspressen ska uppfylla "för att åtnjuta ett slags demokratiskt driftsstöd", Jan Helin på Aftonbladet, av alla människor, skriver om "vikten av att respektera pressetiken och aktivt verka för att utveckla den i ett nytt medielandskap" och jag har tappat förtroendet så till den milda grad att jag nätt och jämt orkar läsa deras ansträngningar.

Framför allt störs jag av Jan Helins avståndstagande från  det sämsta hos engelsk press och de exempel på förakt för pressetiska regler som de visat upp under de sista åren .. samtidigt som jag minns bilderna på hans egen tidnings journalister som stod i skogen och drägglade över photoshopade fejkbilder föreställande kungen för 30 år sedan, som såldes till högstbjudande av en yrkeskriminell "nattklubbskung".

Jag begär så lite när jag köper en tidning.

Först och främst vill jag att det jag läser ska vara sant och faktabaserat. Att journalisten ska ha besvärat sig med att fördjupa sig i ämnet och helst ha lämnat sin bekväma stol framför datorn för ett besök i verkligheten.

Jag vill inte ha gissningar, som grundar sig på uppgifter från anonyma källor i någons närhet, som uttrycker de känslor som personen i fråga .. kanske .. har, och jag vill inte upptäcka att jag ofrivilligt medverkar till att sprida något som journalisten hoppas ska bli en sanning om läsarna .. dvs jag .. reagerar som det är tänkt.

Det vore också trevligt om det gick att skilja på sak och person .. men det känns som en orimlig begäran.

Jag tror att det är omöjligt .. men tänk ändå om det som är bra tänkt i politiken, kunde debatteras efter förtjänst och inte dissas bara för att det kommer från "fel" parti/partier och om ekonomiska åtstramningar, som följd av en global ekonomiskt kris, kunde förklaras på ett sakligt och tydligt sätt, i stället för att framställas som illvilliga påhopp från "fel" politiker.

 Det känns lika pinsamt varje gång som jag reagerar, letar efter egna uppgifter och upptäcker att jag blivit förd bakom ljuset.

Jag vill helst slippa krönikörer som skriver plågsamt tillrättalagda krönikor där de skildrar sina egna putslustiga tillkortakommanden för att visa att de är "precis som alla andra" .. när de i verkligheten lever priviligerade liv som inte har den minsta anknytning till medelsvenskens vardag. Debattartiklar författade av en elit, som kommer från samma verklighet som ovanstående, som har som mål att tala om hur jag ska leva, tänka och tycka .. klarar jag mig också bra utan.

Jag skulle också känna mig hemskt tacksam om någon såg på mig som en tänkande varelse som inte lever för att klicka på Klickmonster eller vill ha rubriker .. som enbart är rubriker utan innehåll .. avsedda för att få mig att lätta på plånboken.

Om jag köper en kvällstidning känner jag mig alltid lurad. 

När jag prenumererar på de två största morgontidningarna gör jag det inte för att jag känner förtroende för det jag läser utan för att ha något att läsa till kaffet som kanske är aktuellt och eventuellt är något så när med sanningen överensstämmande

.

Om jag däremot vill bilda mig en uppfattning om något som jag är okunnig om eller vill fördjupa mig i, så läser jag bloggar och debattinlägg författade av vanliga människor .. det Göran Greider kallar "medborgarjournalistiken". Fördelen med det är att jag kan ställa frågor, kommentera och väga samman alla olika uppfattningar till något som jag kan acceptera som en rimlig sanning".

Lite ärlighet, lite verklighetsförankring, lite fakta, lite respekt, lite självinsikt och ett mycket bredare perspektiv .. det skulle göra stor skillnad.

Som det är nu är tidningarna för det mesta bara ett otroligt dyrt underlag för kattlådor, djurvattenskålar och som tändmaterial när jag vill tända en brasa att sitta framför och tänka själv.

SvD,

Så mycket hat??

Jag vilar mig från snön genom att titta på AB:s nätrubriker och hajar till inför rubriken "Sylvia Vrethammar retar upp svenska folket."

Svenska folket? 

Det är ju jag?

Och även om jag vet vad som väntar så klickar jag mig nyfiket in på ett litet hemsnickrat tv-inslag från tidningen.

Tre AB-medarbetare sitter och kommenterar "nyheten" att Sylvia Vrethammar "väcker så mycket hat" hos tv-tittarna i programmet "Så mycket bättre" och alla är rörande eniga om att denna icke-nyhet är rent förskräcklig, beror på avund och att det är rent förfärligt som människor bär sig åt .. och så är det slut.

Men är det sant?

Jag letar men kan inte hitta svenska folkets raseri mot Sylvia Vrethammar hos någon annan tidning och inte hittar jag några hatiska blogginlägg heller vid en snabb sökning. Då återstår bara flashback. Där ska väl de otroligt grova och hatiska angreppen, som aftonbladet-trion talar om, uppenbara sig.

Men även på flashback är man rätt ointresserad av sångerskan? Visst är tonen rå och kroppsnära .. men i jämförelse med hur det ser ut i andra artisttrådar så är det inte mycket att skriva rubriker om.

Men kanske är det så att själva rubriken hos Aftonbladet kommer att bli en självuppfyllande profetia? Kanske det går att väcka lite hat den vägen så att nästa veckas nyhetspanel får förfasa sig vidare .. eller så är det i Aftonbladets egna kommentarsfält som "svenska folket" känner sig uppretade?

Och när jag ändå sitter och tänker på uppvigling till mobbning och önskan att hitta någon att hänga upp rubriker på så tycker jag mig ana tidningens kommande strategi som lite grand kom av sig när de tvingades surfa på svallvågorna efter Expressens avslöjanden av Sd-politikernas eskapader.

Anders Borg!! 

Han är .. eller ska i alla fall framställas som .. mannen som är orsaken till och bär skulden för arbetslöshet, miljöförstöring och den globala ekonomiska krisen. Utan Anders Borg så skulle ungdomsarbetslösheten försvinna i ett nafs, lönerna stabiliseras, varslen upphöra och kraftfulla miljösatsningar sättas in .. i alla fall i Sverige! I resten av världen skulle de naturligtvis fortsätta eftersom de bor utanför våra gränser och deras problem beror .. till skillnad från våra .. på eurokrisen.

För vi är så mycket bättre och dessutom inte med i eurosamarbetet, så det kan ju inte röra oss .. utan allt beror på Anders Borg.

Jag hoppas ni hänger med i logiken, för det gör inte jag.

Anders Borg ska knuffas från sin plats som en av Sveriges mest betrodda politiker, kläs av, hängas ut och helst "reta upp svenska folket" så att sossarna äntligen får lite flyt och Aftonbladet får lite upplagehöjningar.

Det ska bli spännande att se hur det går. En del i kommentarsfältet hatar föredömligt .. men tyvärr inte Anders Borg personligen utan kostnaderna för invandring (i största allmänhet) och Alliansregeringen (som vanligt och i synnerhet).

Jag tror att det blir svårt att piska upp ett drev mot Anders Borg? För helt bortsett från att jag tycker att han är en av landets sexigaste män, är han också respekterad överallt utom av oppositionen och vill man sänka honom så behöver man nog visa upp ett trovärdigt alternativ som kontrast eller alternativ.

Och ni kan tycka vad ni vill .. men det kan ingen i dagsläget.

Det måste vara trist att sitta med fingrarna darrande över tangentbordet i väntan på att få störta en politiker, krossa en artist eller avsätta/avslöja någon ..vem som helst .. och så kan man inte komma på någon bra!

Så då är det nog med en lättnadens suck som en journalist lägger märke till en otrevlig kommentar om Sylvia Vrethammar som går att blåsa upp till en tilltalande rubrik och ett intetsägande tv-inslag?