.. och du behöver bara googla på hans namn för att inse att utan stödet från partibröderna i största
allmänhet och inrikesminister Anders Ygeman i synnerhet, hade han redan nu
varit en ex-rikspolischef.
Man blir naturligtvis förtvivlad för alla
inblandades vägnar. Naturligtvis
för de berörda inom polisen. Men
också för den enskilde mannen som på relativt kort tid lyckats skapa
osäkerhet och visat prov på dåligt omdöme och bristande kompetens inom tre av
landets största myndigheter.
Vad har den personen varit med om för
någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för
trauma han bär med sig? Var han mobbad, saknade han kompisar, var
han den olycklige "vännen" som aldrig fick till det utan tvingades köpa
kärlek i Bangkok?
Vad
var orsaken till den skadegörelse han dömdes för som sjuttonåring? Frustration,
ensamhet eller utanförskap i ett samhälle som upplevdes som orättvist av en ung
människa som aldrig riktigt passade in?
Vilka
ärr har han fått under sin resa genom livet? En längtan efter att vara någon ..
en populär och omtyckt person till vilket pris som helst? En längtan efter makt
för maktens egen skull? Den enskilde unge killen på skolgården som fortfarande vill visa alla andra att han lyckats bättre
än dem?
Är
krisen inom polisen ett bevis på hur orättvist livet kan vara för en
karismatisk men konflikträdd person som, trots en kommunikativ
och social talang samt en önskan att vara kompis med alla, inte ser att skiljelinjen mellan att vara personlig och privat är fin, men oerhört
tydlig när den överskrids.
Och
vem eller vilka bär ansvaret för att försöka
hjälpa till att lösa det här efter bästa förmåga?


