Mindre än fyra veckor kvar.

Det har väl aldrig någonsin slutat så många poliser, sjuksköterskor, barnmorskor och andra anställda inom välfärdssektorn som under Stefan Löfvens rödgröna regeringsperiod?

Men trots det lovar han fasta anställningar för 90 procent av dem som är anställda inom kommuner och landsting och att alla som utbildar sig till särskilt utvalda yrken inom välfärdssektorn ska garanteras heltidsjobb.

Han lovar också att hemtjänstpersonalen ska få rimliga arbetsvillkor eftersom han dessutom lovar att avskaffa de minutscheman som finns i kommunernas hemtjänstuppdrag.

I och för sig tycker väl jag att han borde ha vädjat och bett alla som flytt från välfärdsjobben att komma tillbaka. Men bortsett från det – vi har väl fortfarande kommunalt självstyre?

Staten – eller statsministern – har väl inte rätt att besluta vilka arbetsvillkor som kommunerna erbjuder sina anställda, eller vilka och hur många de anser sig ha råd att anställa?

Anställnings- och arbetsvillkor och löner förresten? Är inte det en fråga mellan facket och arbetsgivaren? Det har väl inte staten – eller statsministern – rätt att fatta beslut om?

Så låter det i alla fall när Stefan Löfven talar om polisernas löner och arbetsvillkor som staten inte har något som helst ansvar för.

Men nu när opinionssiffrorna pekar brant nedåt kanske Stefan Löfven satsar på kommunvalet för att vinna reträttplatser för kamraterna som förlorar sina riksdagsplatser?

Det låter konstigt när sossarna vill styra kommunernas ekonomi, men ännu konstigare var det när Socialdemokraterna kallade till presskonferens för att gå igenom Sverigedemokraternas(?) ekonomiska politik?

Alltså, Sveriges hittills största parti som under fyra år ansvarat för landets ekonomi går igenom den ekonomiska politiken hos det parti som har absolut MINST möjligheter att genomföra sin egen ekonomiska politik under de kommande fyra åren??

Varför?

Hade det inte varit mer logiskt att Socialdemokraterna granskade Miljöpartiets ekonomiska politik nu när de, under de kommande 4 åren, vill satsa 50 miljarder svenska kronor på att lösa den globala klimatkrisen? I alla fall lokalt över Sverige??

Eller om de förklarade Vänsterns ekonomiska politik som ingen annan än en övertygad vänsterpartist kan förstå?

Eller vad som hände med de egna löftena förra valet. Ni vet – när sossarna lovade att inte höja skatterna för vanligt folk, men i stället höjde dem med 60 miljarder.

(Skatter under Regeringen Löfven, 2014 - 2018)

Eller när de lovade att korta vårdköerna som trots det fördubblades.

Men det jag undrar över är väl helt oviktigt, antar jag.

Det allra, allra viktigaste för statsministern verkar vara att ingen, ingen någonsin, ska drabbas av något så fördärvligt som en skattesänkning.

Annie Lööf som statsminister!!!

Hahahaha!!

Eller??

Expressen har skickat ut en webbenkät till samtliga riksdagsledamöter och 82 stycken har svarat på vem de tror blir statsminister efter valet.

De flesta har naturligtvis namngett sin egen statsministerkandidat, men en S-riksdagsledamot tror att det blir Annie Lööf om det inte blir Stefan Löfven.

En M-riksdagsledamot tror rakt av på Annie Lööf.

Två svar av 82 är ju inte särskilt mycket att bygga rubriken - ”Moderaten: Annie Lööf blir nästa statsminister” – på, kan man tycka.

Men så läser jag några kommentarer på twitter:

Ja, det är ju så Bilderberggruppen* har bestämt. Ett år innan han blev statsminister var Reinfeldt inbjuden till deras möte. Ett år innan han blev statsminister blev Löfven inbjuden. Och vem bjöds in förra året om inte Annie Lööf .. och .. Bilderbergbesökare brukar som av en händelse slinka fram på poster de annars inte skulle fått, och börjar fundera.

Det Maken och jag är mest oense om när det gäller årets val är regeringsbildningen. Han är bergfast övertygad om att det blir en S+M-regering och jag är lika bergfast övertygad om att det blir det INTE.

Sossarna skulle hellre DÖ än bilda en regering med en moderat statsminister. De tar hellre stöd från SD än släpper fram Ulf Kristersson och moderaterna skulle utplåna sig själva om de kröp in i en regering ledd av Stefan Löfven. Så Är det .. säger jag.

Ha, du kommer att få se att jag har rätt .. säger han.

Men Annie Lööf?

Centern har visserligen inte mer än ca 7% av väljarnas stöd, men står stadigt med en fot hos sossarna och hävdar med bestämdhet att den andra foten är förankrad hos Alliansen. En Allians som inte längre finns, annat än som alternativ för Centern och Annie Lööf om allt annat misslyckas.

Men både Socialdemokraterna och Moderaterna vill gärna ha Centerns procent eftersom Annie Lööf verkar vara så omåttligt populär hos väljarna enligt opinionsmätningarna.

Så läser jag Lars Ströman på Hela Hälsningland och lyssnar på Tomas Ramberg i P1 och inser att välja Annie Lööf som statsminister skulle vara en gyllene kompromiss. Hälften rött och hälften blått och inget besvärande väljarstöd? 

Ja, jädrans .. säger jag. Det KAN bli så! Ingen blir förnedrad. Både Stefan Löfven och Ulf Kristersson kan utropa sig till vinnare och Annie Lööf får gå ner i spagat tillsammans med Jan Björklund (om L klarar 4%-spärren) fram till nästa val – eller nyval – och nästan alla blir glada.

Utom väljarna då, förstås.

För om de borgerliga väljarna kände sig lurade och bedragna av DÖ-överenskommelsen är det väl bara en sunnanfläkt jämfört med hur de skulle reagera på att få en statsminister som 93% av dem INTE har valt?

*Bilderberggruppen är ett årligt möte med 120–150 inbjudna deltagare som representerar den globala makteliten inom affärs- och industrivärld, media och politisk verksamhet. Mötet har hållits varje år sedan 1954. Mötena organiseras av 34 personer i styrkommittén. Ordförande för styrkommittén är Henri de Castries. I övrigt finns inga medlemmar, enbart inbjudna talare/deltagare.

Det sker ingen rapportering från de årliga mötena officiellt, genom intervjuer med deltagare eller genom bevakande journalister, även om också företrädare för mediebranschen deltar. Hemlighetsfullheten kring gruppen har lett till att olika konspirationsteorier om gruppens inflytande på politik och näringsliv fått spridning.

OM ..

.. 5 veckor vid den här tiden vet vi valresultatet och förmodligen är det kaos på nyhetsredaktionerna och journalisterna tävlar om de mest skrämmande krigsrubrikerna på ledarsidorna.

Men så här långt kan väl ingen påstå att det varit någon övertygande valrörelse. Det enda vi väljare har fått besked om är att sju riksdagspartier INTE kommer att samarbeta med det åttonde.

Det är faktiskt det enda vi faktiskt fått klara besked om. Men förmodligen är bästföredatumet på det löftet så kort som till 20180910.

För ingen av löftesgivarna har skuggan av en möjlighet att genomföra de fantastiska förbättringar de inte ens vågat föreslå under fyra år, men som de ,nu i elfte timmen, påstår att de är djupt engagerade i. OM de får makten de kommande fyra åren?

Under förutsättning att de får tillräcklig majoritet förstås. Vilket de är väl medvetna om att de inte kommer att få.

Så vad har vi, väljarna, att välja på?

OM Anna Kinberg Batra hade haft sitt parti bakom sig när hon hade modet att deklarera att hon tänkte förhålla sig till Sverigedemokraterna som ett parti som alla andra, eller åtminstone som sossar har förhållit sig till Mp och V – då kanske hon inte varit lika rädd för vänsterns ogillande som Ulf Kristersson, utan lämnat den scen där han ängsligt viftade med en regnbågsflagga kommenderades fram och tillbaka mellan en kaktus och en enhörning.

Då hade jag kanske röstat på Moderaterna?

Eller OM Ebba Busch-Thor hade haft stöd i Anna Kinberg Batra, då hade hon lämnat plastelefanten bakom sig med hedern i behåll, trots risken för vänsterpublikens buanden, och då hade jag förmodligen röstat på Kristdemokraterna.

Och OM inte Annie Lööf hade varit så förblindad och bländad av sin egen förträffliga självbild hade jag i alla fall inte röstat på Centern, men bönderna där jag bor kanske inte hade lämnat det parti som de och deras föräldrar nästan fötts in i.

I dag är de Sverigedemokrater allihop.

OM Jan Björklund hade haft något som helst övertygande intresse för något annat än katederundervisning, EU och euromedlemskap, så kanske Liberalerna hade varit samma urvattnade alliansnödval som förra året? Men i dag finns ingen Allians och det är nästan svårt att komma ihåg att det forna folkpartiet ens existerar – än mindre kan vara ett alternativ.

Det finns egentligen bara TVÅ partier som inte stått med ett vått finger i luften under den gångna mandatperioden. Bara två partier med starka ledare som inte vänt kappan efter vinden – en, två, tre gånger om året – utan envist bildat opposition med samma frågor och samma envishet.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Längst till vänster och längst till höger.

Så där står vi. Vi som vet att det är ett väldigt viktigt val i år.

Hur i helsike ska vi förhålla oss till ryggradslösa, enögda eller oprövade politiker som inte ens törs förhålla sig till varandra – eller några andra?

Ska vi – för att inte pekas ut som extremister - välja mellan 2 handlingsförlamade regeringspartier eller fyra partier – som Carl Rubeck så träffande beskriver i Sydsvenskan, med orden; Modet att själva ta makten med det ansvar det för med sig tycks aldrig ha föresvävat dem - och riskera en ny DÖ-överenskommelse med våra röster i potten?

Eller ska vi tvinga de rädda och försiktiga att strida för sin överlevnad genom att välja ett okänt, oprövat parti eller det parti som de sju andra till varje pris INTE tänker samarbeta med?

Är det viktigt för oss att bli hyllade av Aftonbladet, DN och Expressen? Eller klarar vi av att bli betraktade som gårdagens sopor i en rännsten utanför redaktionen?

Måndagen den 10 september – om 5 veckor – vet vi hur det blev och jag längtar verkligen efter att eländet ska vara över, även om det är först då som det hela egentligen börjar.

VI kommer ALDRIG, aldrig, aldrig, aaaaaldrig att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det är nästan plågsamt pinsamt att se den sk 7-klöverns partiledare stå på Kulturhusets scen, viftandes med regnbågsflaggor och mässa – VI kommer ALDRIG, aldrig, aldrig, aaaaaldrig att samarbeta med Sverigedemokraterna – samtidigt som opinionsmätningarna visar att tre av dessa sju partier balanserar farligt nära fyra procentsspärren och att det inte alls är otroligt att väljarna utser SD till Sveriges största parti.

Publiken jublade förmodligen. Publiken som dras till en partiledardebatt i Kulturhuset, arrangerad av RFSL under Prideveckan ÄLSKAR dem som i högljudda ordalag tar avstånd från de lågutbildade idioterna som röstar på Sverigedemokraterna.

Det är därför de blåser upp en plastelefant och placerar den på scenen i stället för SD:s partiledare.

VI kommer ALDRIG, aldrig, aldrig, aaaaaldrig att samarbeta med Sverigedemokraterna .. klingade som ljuv musik i det sammanhanget, men vad hör väljarna? Hur reagerar de som ännu inte bestämt sig?

Det de sju partierna säger, och väljarna hör, är att de hellre tar ytterligare fyra år med passivitet, handlingsförlamning och ogiltigförklarande av de röster som inte passar in i deras världsbild, än anpassar sig till valresultatet.

Som bortskämda barn står de där och envisas .. om vi inte får som vi vill så får ni skylla er själva. Vi offrar hellre er än arbetar efter de förutsättningar vi påstår att ni har rätt att ge oss i ett demokratiskt val.

Men jag är övertygad om att mer än hälften av väljarna har högre intelligens, högre utbildning, större arbetslivserfarenhet och bättre verklighetsuppfattning än samtliga partiledare och nuvarande ministrar.

Väljarna VET att 25 procent är mer än 4,6 eller 6,7. Om sossarna landar på 23 procent och Moderaterna på 20 procent är det nog ingen väljare som inte förstår att de tillsammans inte ens blir lika stora som det parti som valts av en fjärdedel av väljarna – dvs 25 procent.

HUR ska detta patetiska gäng kunna bilda en ”handlingskraftig” regering? När den dagen kommer räcker det faktiskt inte med en uppblåsbar plastelefant för att dra ner applåder från väljarna.

Svaret på den frågan lär vi nog inte få varken före eller efter valet, för det finns ingen med de ledaregenskaper som krävs för att ena och regera landet i dagsläget.

Men en sak är säker – Sverigedemokraternas framgångar beror inte på deras politiska program.

När den sk-klövern ser SD som en sjukdom som ”går över om de låtsas den inte finns” misstar de sig grovt.

Sverigedemokraterna kanske är symptomet, men sjukdomen är de sju partier som så länge hållit sig bort från det som irriterar, ifrågasätter och stör. Som enbart umgåtts med likasinnade för att slippa umgås med ”vanligt folk” som tycker fel, blivit mer och mer inskränkta och okunniga och därmed ökat avståndet till de människor de är valda att representera.

Dessutom har internet för evigt tagit bort möjligheten att dölja lögner och tomhet bakom politiska klyschor och floskler.

Väljarna har förlorat förtroendet. De har ledsnat på svaga ”ledare”, okunniga ”ministrar”, politiskt tillsatta myndighetsdirektörer och lismande medlöpare.

Sverigedemokraterna är inte målet för väljarna, utan medlet för att bli av med ”de andra” - de som står på Kulturhusets scen tillsammans med en plastelefant och viftar med regnbågsflaggor och mässar … VI kommer ALDRIG, aldrig, aldrig, aaaaaldrig att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Eller några andra än varandra?

Värdegrund och rötter ..

.. är Stefan Löfvens favorittema när han talar om Socialdemokraternas förträfflighet.

Alltså Socialdemokraternas Värdegrund och Sverigedemokraternas rötter.

Särskilt mycket rötter var det i valrörelsen 2014 när socialdemokraterna beskrev sig själva som ett under av godhet med rötter i den bördiga svenska myllan och SD som ett giftigt ogräs som rotat sig i brun, nazistisk gyttja.

Jag tänkte .. är han inte riktigt klok? För eller senare kommer han att behöva stå till svars för Socialdemokraternas egna rötter och handlingar i verklighetens 30-tal .. för till skillnad från väldigt många har jag hela tiden varit fullt medveten om Socialdemokraternas historia.

Men med den valrörelsens samtalsklimat kändes det inte riktigt hälsosamt att ifrågasätta den fastslagna, godkända historieskrivningen.

När rösterna var räknade efter valet 2014 utropade sig Stefan Löfven till vinnare och hade den ofattbara turen att få Alliansen att godta den seger han egentligen inte hade vunnit. När det ändå höll på att gå åt skogen för sossarna fick han DÖ-överenskommelsen som frälsarkrans att hålla sig flytande på de kommande fyra åren.

Och .. vips .. så fick vi känna på den s-märkta värdegrunden. Regeringen hann knappt landa vid makten förrän de gav sig på de svagaste i samhället, bl.a de funktionshindrade, som beskrevs som tärande, fuskande och rent kriminella.

NU då .. tänkte jag, nu måste väl ändå 30-talet s-märkta syn på funktionshindrade/sinnessvaga komma upp till ytan?

Men ingen reagerade? Ingen såg heller regeringens åtstramningar när det gällde psykisk ohälsa, som något som kanske bottnade i en gammal värdegrund med rötter i en tid som alla helst vill glömma eller klistra på någon annan.

När de äldre kommer närmre och närmre forna tider fattigstuga när äldrevården ”slimmas” och ”effektiviseras” så till den milda grad att det påminner om den tid då de ”tärande” auktionerades ut till lägstbjudande.

Men NU kom den, filmen om ETT FOLK, ETT PARTI som skildrar den tid då Socialdemokraterna utvecklade sina rötter och sin värdegrund och oavsett politisk hemhörighet så måste vi väl erkänna att det var ett genialiskt drag i en valrörelse som sossarna försökt få att handla om välfärd, solidaritet och lika värde.

Majoriteten av de kommentarer jag läst uttrycker den djupaste förvåning och överraskning trots att t.ex tvångssteriliseringarna inte upphörde förrän 1976?

”De socialdemokratiska "hjältarna" Gunnar och Alva Myrdal var ivriga förespråkare av tillämpad rashygien, och vad värre är, att deras motbjudande rashygieniska idéer hade en enorm genomslagskraft i samhället.

I sin bok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934 förordade paret Myrdal bland annat tvångssterilisering av människor, för "utsovring av höggradigt livsodugliga individer". Mellan 1934 och 1941 tvångssteriliserades tusentals svenskar av rashygieniska skäl. De flesta var lågutbildade kvinnor ur arbetarklassen. Även många zigenare och "tattare" steriliserades.

Steriliseringslagarna sammanfaller tidsmässigt nästan exakt med socialdemokraternas 44 år långa obrutna regeringsperiod, åren 1932-1976.

Gunnar och Alva Myrdal - de två svenska rashygieniker som har orsakat absolut störst skada - hyllas dock fortfarande som arbetarrörelsens hjältar, och detta av exakt samma svenska arbetarrörelse som så gärna framställer sig själva som frontsoldater i kampen mot ondskan och mot fascismen”.

1934 skärptes steriliseringslagen 1941. Dåvarande justitieministern presenterade regeringens förslag till förändring med följande motivering:

”Ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den från fortplantning av arvsanlag, som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Det ledde till en avsevärd ökning av antalet tvångssteriliseringar och totalt steriliserades ca 63000 personer.

Jag vet inte hur många funktionshindrade som förlorat sin rätt till ”ett liv som alla andra” och hur många utbrända, utslitna anställda inom skola/vård/omsorg som nekats sjukskrivning efter att ha drabbats av psykisk ohälsa, under den senaste mandatperioden, men det går inte att bortse från att den ”gamla värdegrunden” fortfarande är fullt synlig. Svaga, utslitna och psykiskt sjuka är inte mycket värda .. särskilt inte om de är kvinnor.

Men än finns det hopp för Socialdemokraterna!

SSU har presenterat en egen hemsnickrad lite rörande kampsång där de bestämt hävdar att:

Sossarna skall göra allting bra!! För vi är starkare tillsammans. Från mörkret, vi stiger, vi stiger, vi stiger. Mot ljuset, vi stiger, vi stiger, vi stiger .. Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen! Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen! Aahaahaahaahahahhahahh Ahhha! Aahaahaahaahahahhahahh Ahhha!”

Något som jag tolkar som att sossarna nu har insett att de under fyra års tid fört ner landet i djupaste mörker och nu tänker föra det mot ljuset igen genom att dumpa Miljöpartiet och Vänstern och bilda en ren socialdemokratisk majoritetsregering.

Hur det nu är tänkt att gå till?

Maciej Zarembas uppmärksammade artiklar i Dagens Nyheter 1997:

Rasren i välfärden. Folkhemmets förträngda arv

De olönsamma skars bort.

Regn, regn, REGN!!

Det har regnat!!

Tack, tack, tack -  jag hade nästan glömt hur det kunde se ut. På drygt en timme fick vi över 30 mm och jag stod på verandan och välkomnade varje millimeter.

Det har varit några hemska veckor för oss som bor omgivna av snustorr skog, torra ängar och knastertorra sädesodlingar. En vanlig sommar skulle jag ha njutit av färgerna, grönskan och skogen, men i år har allt jag sett runt omkring mig bara varit brännbart material till den brasa som skulle kunna förtära allt vi äger och har.

Sommarglädjen förtas lite av vetskapen om att det förmodligen är lättare att få hem ett gäng genuspedagoger än en brandbekämpning som kräver insatser från MSB eller regeringens kriskansli, om det utbryter skogsbränder som vår egen kommuns brandmän inte klarar av.

Men nu vet jag i alla fall vad som ska räddas först och vad som ska offras om det värsta skulle inträffa och om jag ska vara riktigt ärlig så finns det ett och annat som redan är packat och står lättillgängligt fram till höstregnen.

Men mitt förtroende för landets beredskap när det gäller samhällsskydd är nog för evigt förbrukat.

MSB – Myndigheten för genuskodat Samhällsskydd med en viss Beredskap ..

.. saknade beredskap på flera punkter inför sommaren, visar en granskning av Dagens Nyheter.       

Det handlar om brist på personal, sakkunniga och materiel. MSB:s internrapporter visar bland annat att slangarna började ta slut redan i juni, att papperskartor inte fanns tillgängliga och att det saknas experter på skogsbrandrisk, enligt granskningen.

– Vi kunde nog haft ännu mer slang när vi såg att den här värmesäsongen kan komma att fortsätta, säger MSB:s generaldirektör Dan Eliasson till DN.

Slangarna började ta slut i JUNI!? Vi kunde NOG ha haft???

Det kanske är dags för media i största allmänhet och SVT i synnerhet att ifrågasätta vad MSB sysslat med i stället för Samhällsskydd och Beredskap. Men i stället sänder statstelevisionen ett reportage från Sveriges enda brandslangsfabrik, där personalen frivilligt avbrutit sina semestrar för att tillverka nya brandslangar, och frågar - hur det känns att tjäna pengar på bränderna!

Slangfabriken hade nog fått sina pengar i alla fall om MSB beställt i tid, men om vi ska se det så kanske vän av ordning undrar hur landets medieföretag känner det när de tjänar pengar på sina reportage om bränderna?

I min värld gör slangfabriken större nytta och förtjänar sina pengar mer än pappersvändarna på MSB och jag vill hellre ställa frågan varför MSB ”glömmer” förutsättningarna för samhällsskyddet och beredskapen och i stället lägger ner så mycket energi och pengar på sådant som ..

 ”Den genuskodade räddningstjänsten – Jämställdhetens förutsättningar” och ”Genus och räddningstjänst: teknik, organisation och jämställdhetsintegrering” = 16 miljoner kronor.

.. ”Genus, risk och sårbarhet: en populärvetenskaplig sammanfattning av resultat från ett postdoktoralt forskningsprojekt. Rapporten beskriver hur ett genusperspektiv kan bidra till kunskap om hur begreppen risk och sårbarhet används inom krisberedskap. Studien undersöker hur genusbaserade normer och maktordningar befästs i arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser, men även hur genusordningar utmanas och perspektiven kan breddas på vad som är en kris, vem som agerar och vad som är skyddsvärt”.

.. ”Genusmedvetenhet i MSB:s insatsverksamhet”, där räddningspersonalen bl.a får lära sig att - ”Räkna huvuden”. En viktig fråga är kvinnors och mäns lika deltagande i olika sammanhang, det vill säga könsbalans. MSB strävar efter att 40 procent av den utsända personalen ska vara kvinnor”.

.. ”Könskonstruktioner, föreställningar om kön och riskupplevelse. En reflektion kring betydelsen av kön gällandeattityder till ett slutförvar för använt kärnbränsle”.

.. osv, osv, osv, det finns hur mycket som helst att fördjupa sig i, under rubrikerna Jämställdhet & mångfald och Genusmedvetenhet, på MSB:s hemsida som egentligen borde döpas om till Myndigheten för genuskodat Samhällskydd med en viss Beredskap.

Den som vill veta mer kan med fördel vända sig till bloggen Toklandet och läsa mer om MSB:s jämlikhetsengagemang HÄR och HÄR.

Jag för min del undrar varför vi betalar för en kostsam Jämställdhetsmyndighet när Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap verkar prioritera och finansiera de jämställdhetsfrågor och räkna de huvuden som det förmodligen är avsett att Jämställdhetsmyndigheten ska syssla med på heltid?

Eller har ALLA våra myndigheter förvandlats till någon form av återvinningsstationer för genuskodade partibröder och systrar som det inte går att placera och försörja någon annanstans?