Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

lördag 29 september 2012

Revirpinkande.


Nästan varje dag .. i ur och skur .. går Maken och jag samma långpromenad med hundarna. Så fort vi passerat vårt eget staket och grannhusets rosenhäck så märks det att vi har lämnad vårt eget revir bakom oss. Livet blir liksom lite farligare och mer otryggt.

Det är väldigt noga med inspekterandet av, och markerandet på, diverse nya meddelanden som andra hundar har lämnat efter sig. På något sätt så känns det som om vi kopplat upp oss på hundarnas internet, där de kommunicerar och utbyter erfarenheter.

Ett grässtrå kan innehålla hur mycket information som helst för två hundar som tillsammans står med pannan bekymrat rynkad  och nosen ihärdigt sniffande över någon nyordning i hundsamhället.

När vi kommer fram till antikhandlarens hus måste uppmärksamheten skärpas till det yttersta eftersom han har minst två katter som, till skillnad från prästgårdskatterna, inte begriper att katter är underlägsna och rädda för hundar? Vid ett minnesvärt tillfälle fick vi passera den STORA brunrandiga katten på en meters håll utan att han gjorde något annat än blängde lömskt och piskade med svansen. Det var en rysare .. aldrig tidigare har jag sett två hundar som var SÅÅÅ OMEDVETNA om att det fanns en katt i närheten, trots att de panikslaget sneglade i den riktningen långt efter det vi passerat.

Att passera det huset är förenat med sådan risker att till och med en svart hink kan kännas hotfull och behöva bevakning så till den milda grad att Rackarkotten backar sig ut på den trafikerade vägen som vi sedan går vidare på.

Efter ett tag genar vi över vägen och stallbacken utanför stallet och mellan beteshagarna .. och i absolut närhet av alldeles för mycket ystra hästar som ser oss som ett av dagens stora  underhållningsmoment.

Vi vet att flocken som kommer galopperande, lyckligt gnäggande, kommer att stanna vid staketet. Hundarna vet det inte och kan därför inte ta ställning till om de ska fly eller visa musklerna? Hittills har de valt att behandla dem som de behandlar antikhandlarens brunrandiga katt.

Så småningom kommer vi till bron över ån och det lilla vattenfallet som en gång för länge sedan drev en liten smedja och en liten kvarn som hörde till den stora herrgård som ligger på andra sidan. DÄR finns revirpinkandets plats nummer ett.

Precis där bron börjar pinkar ALLA hundar i området in SITT revir. Den som markerar högst och mest ÄGER andra sidan!!

Märkligt nog så gäller inte det här förfarandet när vi kommer från andra hållet på väg hem?

Men på "entrésidan" är marken så rikligt markerad att växtligheten gulnat på sina ställen och brostolparna har permanenta markeringar efter hundar som kanske inte längre finns.

Jag tänker på det nu när jag läser ytterligare en .. suck .. opinionsmätning. Det handlar om 1-2-3 % som förflyttar sig hit och dit och kommer att förflytta sig hit och dit under de närmaste två åren utan att det egentligen säger oss någonting alls om vilken revirpinkning som bedöms som mest effektiv när det verkligen gäller. Men precis som platsen före bron till den plats som alla vill se som sin så sker det en viss utnötningseffekt.

Där kommer Mastiffen Fredrik och hävdar sin rätt till herrgården, tätt följd av den ivrige Jack Russeln Göran, den irländska Settern Annie och den målmedvetne Schäfern Jan.  Utanför skäller Bullmastiffen Stefan, som är som en kopia av den tidigare Bullmastiffen Göran som var som en kopia av Bengtsson .. som Gösta Knutsson hittade på när han skrev om Pelle Svanslös .. fokuserad och målinriktad på ett enda mål, makten över området .. men med starkt begränsad rörelseförmåga på grund av kedjan som är fäst vid kojan.

Och talar vi om Pelle Svanslös så är steget inte långt till Bill och Bull som påminner om Bostonterriern Gustav och Tollaren Åsa som för säkerhets skull, och lite mer tystlåtet, traskar i Bullterrierspåren ivrigt sneglande mot köksingången till herrgården .. samtidigt som man anar den Elake Måns i skepnaden av Stafforshire Terriern Jonas, som lömskt morrar i rabatten.

Alla pinkar de in sina revir så gott de kan, och så högt de kan, vid stolparna som leder över bron. Resultatet verkar bli det samma som för våra och grannskapets hundar .. gräset blir gulare, marken dödare och det blir märken i stolpen .. och alla känner sig såååå duktiga och imponerande och ingenting förändras.

Det är konstigt .. när man rör sig i naturen och har närhet till djurlivet så inser man lätt att det inte är sååå himmelsvid skillnad mellan människor och djur.

Det finns ledare och följare, följare som vill bli ledare, individualister som nöjer sig med att leda sig själva och sådana som vill vara med men som blir utstötta. Det finns gamla som inte hänger med eller virrar bort sig, unga som går för långt och måste tas om hand eller blir offer för faror de inte hade en aning om, en del som förlorar vett och sans under brunstsäsongen och andra som ger fullständigt upp när det blåser kallt och födan tryter.

Och så finns det de som nöjer sig med att hålla ögonen på en svart hink och pinka högst på en stolpe ... 

DN, DN, DNAB, SvD, Expr.,

3 kommentarer:

  1. Kusinen från landet29/9/12 18:16

    Snälla, kan du inte skriva en egen Makalös Maurice! Jag svär att den blir minst lika underhållande som Terry Pratchetts version.

    SvaraRadera
  2. http://www.youtube.com/watch?v=DNeaZz9Vt6Q

    SvaraRadera
  3. Tyvärr inte relaterat men måste få dela med mig av brittisk stand-up humor på högsta nivå.

    http://www.youtube.com/watch?v=ACMyyB-lUmE

    Vänta. Terry Pratchett är britt, så lite koppling finns det :)

    SvaraRadera