Att skiljas är att dö en smula, ..

 

 

.. den här rubriken har väntat på text i flera månader nu, men jag har inte kunnat förmå mig att skriva ett enda ord.

För det gick inte bra för vår irländska Milly, vår älskade Rackarkott. Allt blev akut, smärtsamt, plågsamt och en oändlig väntan på den veterinär som kom för att avsluta ett liv som borde ha blivit längre.

Hon dog med huvudet i mina händer och jag var inte förberedd, varken på döden eller på min egen reaktion.

Jag har mött döden tidigare. Förlorat båda mina föräldrar, min bror, vänner och bekanta, elva hundar och nästan lika många katter och varje gång har det varit lika hemskt, men jag har gråtit, sörjt, saknat och gått vidare.

Men inte den här gången. Jag kraschade totalt, gick fullständigt sönder, fällde inte en tår medan sorgen, saknaden och smärtan gjorde att jag nästan inte kunde andas. Hon var ständigt med mig men ändå borta, det var och är nästan outhärdligt.

Vår Rackarkott fick en olycklig start i livet. De första två åren lärde henne två saker, att människor inte var att lita på men också att det gällde att låtsas vara tillgänglig för den som kunde förse henne med något att äta.

Ett koppel var en tvångströja och ett staket en fängelsevägg. Aldrig någonsin har jag fått kämpa så hårt för att förtjäna tillit och aldrig tidigare har jag helt förstått hur svårt det är att reparera ett raserat förtroende.

Det var många som dömde ut henne som ett omöjligt projekt under de första åren. Det fanns till och med de som såg henne som en livsfarlig hund och ville polisanmäla trots att hon varken skadade eller attackerade någon. Men, med all rätt, var hon rädd för det mesta.

När någon, som helt förlorat tron på allt och alla, kommer så nära så gör det något med dig själv när du ser hur tryggheten och tilliten sakta växer fram. Och jag önskar att hennes liv inte hade slutat i samma kaos som det började, för trots att jag satsade allt, gjorde allt och hoppades, hoppades så kunde jag inte ge henne det lugna, smärtfria slut som hon förtjänade.

Det plågar mig fortfarande.

Det finns värre saker i livet än förlusten av en hund, det är jag väl medveten om. Men just nu orkar jag inte förhålla mig till det. Tiden gör sitt och nu sover jag åtminstone om nätterna och vaknar inte längre av att jag tror mig höra henne vända sig om på sin sovplats. Den bråkdelen av en sekund när jag trodde att allt var en hemsk dröm har varit hemsk.

Så, livet går vidare och så småningom kommer jag kanske ha åsikter och kommentarer om vad som händer utanför min egen lilla, värld. Men det får ta den tid det tar.

Först ska jag ta reda på vem jag egentligen är, utan hund. För första gången sedan jag var 13 år.