tisdag 20 december 2022

Jag har checkat ut från samtiden ..

.. eftersom jag tydligt känner att jag inte längre passar in.

Så i stället för att använda värdefull tid till att suga i mig negativa, enögda nyheter, humörsänkande offerberättelser från över- och medelklassen, rapporter om sönderfallet inom våra myndigheter, orealistiska visionära drömmar, smutskastning och rena lögner från politikerskrået och motbjudande insikter från influenservärlden, har jag koncentrerat mig på mitt alldeles eget närområde.

Att avstå från kommunikation där den andra parten befinner sig bakom en skärm - även om jag väger in den ökande smittspridningen av corona - har varit svårare än jag trodde.

Vi har bott här i över 20 år och har inte så många grannar. En del har bott här hela tiden, andra har flyttat och nya har flyttat in. Det är mest odlad mark och skog mellan alla bostäder och vi har noterat vilka som försvunnit och vilka som flyttat in, men mer än så har det inte varit. Men i tre mindre hyresfastigheter och 6-8 hus bor det drygt 30 vuxna och ca 11-12 barn och trots att vi känner till namnen på de flesta och regelbundet hälsar på och byter några ord med alla vi möter ute, kan jag inte påstå att vi ”kände” varandra.

Det är ju egentligen inte klokt!

Om vi överhuvudtaget har kommunicerat har vi gjort det med sms!

Hur galet är det? Jag passerar det hus som sms:et kommer ifrån och svarar mindre än 50-100 meter från personen jag kommunicerar med?

I våras ledsnade jag på sms, mail, skype och alla andra kommunikationsvägar som finns till för att underlätta för att slippa att fysiskt möta andra människor. Jag hade då ingen aning om hur besvärande det numera är för människor att faktiskt knacka på dörren, ringa eller tala direkt med någon överhuvudtaget.

De direkta, oplanerade, personliga samtalen är nästan som att betrakta som något pinsamt och jag VILL verkligen se den jag talar med. Jag skulle nästan vilja påstå att jag törstar efter personlig kontakt med fler än dem jag alltid möter regelbundet.

Men skam den som ger sig och efter att ihärdigt ha stretat mot strömmen så är det nu en stor del av dem som jag känner och de omkringboende som har insett att – om de vill mig något så måste de tala direkt med mig. Antingen öga mot öga eller i telefon.

Det har inte varit lätt.

Men det går om du anstränger dig, så jag har stått till tjänst när det har krisat, behövts en hjälpande hand eller goda råd. Jag har odlat stockrosor och hemsökt så många som möjligt och delat ut frodiga plantor och som tack har jag inbjudits till en fikastund eller fått rapporter om hur plantorna har tagit sig, vuxit sig stora och i ett fall till och med blommat.

Vi har tillsammans räddat livet på en kattmamma och 4 ungar – det tog minst två månader av daglig stödmatning och list - och befriat den förmodade fadern från ytterligare lidande när den veterinärvård som vi gemensamt ville erbjuda var förgäves.

Vi har lånat ut saker, skjutsat barn, blivit bjudna på födelsedagsfiranden och fika och nu vet jag vad många av mina grannar sysslar med bakom de stängda dörrarna och det är fascinerande att få se vilken kreativitet som blomstrar i det fördolda.

Vi har bjudit på kaffe i tid och otid, fått nybakade småfrallor levererade vid dörren på morgonen, bistått med ägg och andra livsmedel som fattats vid en impulsivt bak, hjälpt till att gräva rabatter, fått hjälp med annat som för tillfället känts ogenomförbart och fått uppskattad hjälp med fönsterputs. Jag har målat nya skyltar till den enda lilla affärsverksamhet som finns i området och fått rabatt på det jag upptäckt att jag inte kunde leva utan och av andra har vi fått buketter med eterneller och bärkassar fulla med hemodlade grönsaker som jag inte ens visste fanns.

Vår senaste vakthund, den speedade Knasfibblan, Gnällfisen, Lilla Fjanten, Ängsliga, ömhetstörstande Tindra – kär hund har många namn - har i sin tur samlat barn på vår gårdsplan och fått 7 barn som bott vid samma vägsnutt i ca 2-3 år att lära känna varandra och bli vänner, trots att de inte bor mer än 500 meter från varandra.

Men framför allt, vi har lärt känna varandra mer än som bara förbipasserande personer och det finns inte en katt eller hund i området som jag inte vet var den bor.

Det känns bra. Även trots att en hel del av dem som jag annars bara hittar som sms eller mail mer eller mindre har försvunnit.

Men det tar tid. Tid som jag tagit från sociala medier.

Det lilla livet är underskattat.

Gruppkänslan i ett bostadsområde är ovärderlig, när den är ömsesidig och på lika villkor.

Jag skulle vilja skriva om den djupa saknad jag fortfarande lever med efter att ha förlorat min bästa vän Rackarkotten, om vår senaste familjemedlem som fortfarande försöker låtsas att den Makalöse Maurice inte finns och om alla dråpligheter som uppstått när vi försökt förstå varandra och långsamt vuxit samman, men internet känns inte som en bra plats för varken mig eller henne just nu.

Ibland vill jag visa upp allt jag gör eller syr av återvunnet material, men det känns säkrare att visa upp det för ”verkliga människor” i det verkliga livet.

Att ha åsikter om dagsaktuella frågor, kulturarbetarnas ”ovärderliga” bidrag till mänskligheten eller politiska beslut känns meningslöst eftersom den ”rätta åsikten” redan är fastslagen och jag oftast befinner mig utanför den gemenskapen.

Men jag saknar tiden då internetmöten fortfarande var nyfikna och vänliga. Då, när en ironisk eller skämtsam mening roade i stället för kränkte. Då, när oliktänkande för det mesta kunde mötas, kommentera och respektera varandras åsikter, trots kraftfulla och djupt kända argument MOT varandras ”sanningar”.

För det finns faktiskt fler sanningar än en, beroende på vem du är, var och hur du lever, även om många har svårt att acceptera det.

Jag tror aldrig jag har haft så roligt som när jag blev inbjuden på Nobelmiddag tillsammans med pristagaren för Dålig Humor 2009. Enligt Maken skrattade jag till och med när jag sov? Eller när vi var några galningar som hade en gemensam blogg som kallades för Choggen. Jag undrar vart de tog vägen, alla roliga, frispråkiga och inspirerade bloggvänner som var så viktiga för mig då? Hade de kommentarsfälten publicerats i dag hade vi förmodligen blivit åtalade.

Men det är väl det som är grunden för demokratin? Respekt för andras åsikter och förtroendet för rätten att uttrycka en annan?

Eller?

Hur som helst, den här bloggen vilar just nu och om andan faller på eller tidsandan förändras så kanske den vaknar till liv igen. Men just nu mår jag bra, har roligt, bakar pepparkakor, plockar fram allt nött men högt värderat julpynt och ser fram emot ett julfirande som förhoppningsvis är exakt likt alla andra med de urgamla tomtarna på spiselkransen, Werner i krubban, Rudolfarna och Tomten Sven placerad vid granen tillsammans med Julbocken och nykomlingen Julflamingon.

Och jag önskar verkligen att alla, som mot all förmodan fortfarande läser det jag skriver nu, får en bra, lugn och lycklig jul – och en anständig elräkning - och att vi tillsammans kan se fram emot nya år som blir bättre än de vi lämnar bakom oss.

För hoppas kan vi ju alltid, eller hur?

Så, bjud grannen på en pepparkaka, gör någon glad och njut av livet.



17 kommentarer:

  1. Att få höra av dig igen var faktiskt en fin julklapp ! Det du beskriver verkar vara en typ av "rörelse" som vi på senare tid sett även här i vår del av landet , den så kallade obygden. . Den mer personliga omtanken och kontakten. I sig inga stora ord eller något märkvärdigt , men ack så viktigt att återinföra.
    God Jul och Gott Nytt År till Er alla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är kanske lättare att vara medmänsklig och "normala" utanför storstäderna? Att du dessutom tog dig tid att lämna en kommentar, det var en fin julklapp för mig.
      God Jul och Gott Nytt År önskar jag er också.

      Radera
  2. Gillar det du skriver och håller med om det. Men saknar din blogg! God jul.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. God Jul och Gott Nytt År till er också. Jag saknar ditt bloggande och hoppas att du kommer tillbaka.

      Radera
  4. Roligt att du/ni lever!
    God JUl till er i sverige även.
    Skall vara generös: ja, till alla 100% och inte enbart till 20%...
    Otroligt vilken skillnad här i "Sveriges Österland" mot mitt födelseland.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gör mitt bästa för att inte vara avundsjuk!! Det går sådär, måste jag erkänna.
      God Jul önskar jag i alla fall! :-)

      Radera
  5. Kanhända knasigt, men jag har fortsatt kika efter dina inlägg minst en gång per vecka sedan du drog in årorna här. Jag har haft stor behållning av dina texter under åren. Så glad jag blev nu! Tack för texten! Min strävan är i samma riktning som din, skydda mig från tokerierna vi tvingas sponsra, men boendes i en storstad går det sådär med det. Så jag blir istället tystare och tystare, allt mer ointresserad. Av allt. Det går inte att prata och resonera utan att etiketteras som något. Så. god jul, i allsin dar! Tack för fina spaningar!

    SvaraRadera
  6. Åh, vad jag känner igen mig i din kommentar. Precis så har jag också upplevt livet de senaste åren - jag har blivit "tystare och tystare, alltmer ointresserad" och mer och mer isolerad.

    Till slut insåg jag att den enda som kunde förändra mitt liv var jag själv och det har känts livsläskigt att försöka söka kontakter med helt okända/kända människor. Det verkar som om vi människor har blivit mer och mer rädda för varandra i takt med den tekniska utvecklingen?

    Men det har lönat sig så till vida att jag nu VET var det finns människor att tala med och att det finns väldigt många som känner som dig och mig. Det gäller bara att hitta dem.
    Ha en God Jul och tappa inte hoppet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppet är tappat enligt principen att det näppeligen går att pilla tillbaka tandkrämen i tuben igen. Jag höll emot länge. Dina rader var som HLR vissa veckor. Det är nog inte tekniken lika mycket som rädslan att sorteras efter termer som är mig främmande, som hämmar. Alltså bara för att de har ett undermåligt språk, så ska jag kategoriseras på ett så tillyxat sätt att jag inte ens ids bemöta.
      Må förmågan att tala med varandra igen återuppstå! Kanske med hjälp av dina rader.
      Allt gott!

      Radera
  7. God Jul!
    Visst är livet fri från Nätet härligare.

    SvaraRadera
  8. Hej Any

    Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge...och tydligen inte förgäves heller. :-)

    Skönt att läsa att du lever, utan även att du trivs med dina grannar på ett levande sätt!
    Skulle inte ha det minsta emot att ha dig som granne!

    Själv har jag av en slump? stött på din blogg för över ett decennium nu när jag fortfarande var till sjöss och det var tack vare dig som det öppnades dörren på glänt till en "annan värld of information."

    För mig har du haft och har förmågan att träffa spiken om och om igen på huvudet (vilket jag har skrivit till dig tidigare).

    Det var ett efterlängtad bidrag och jag vill tacka dig för det som varit, är och förhoppningsvis fortsätter.
    Jag kan vänta månader och längre om det är så.

    God jul på dig och alla levande varelser runtomkring dig.

    Kap Horn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle nog inte ha något emot att ha dig och alla andra som läser här, som grannar heller. Eller som förbipasserande besökare i verkliga livet.
      God jul på dig också.

      Radera
  9. Hej Any

    Lite vatten på ditt kvarn...sedan fem år tillbaka så skänkar jag, som biodlare, bivaxljus till mina närmaste grannar under jultiden.
    Så även ikväll...och för första gången hörde jag : "Kom in!...Tänkte på dig".

    Vissa förändringar tar tid.

    Du är på rätt väg tycker jag!

    Manfred alias Kap Horn

    SvaraRadera
  10. När tillvaron plötsligt känns osäker och orolig blir det ganska uppenbart att ensam inte alltid är stark och att klara sig själv kanske inte är ett fungerande alternativ.
    Men som du skriver, förändring tar tid och kräver äkta och envis engagemang.
    På många sett har det sista året varit ett av de mest givande när det gäller "nätverkande". Bara en sån sak som att en hel ungskock kommer rusande hem till oss när de hittat ett getingbo i stället för att splittras och rusa till respektive föräldrar var en enormt stor och varm upplevelse.
    Förtroende är nog bland den dyraste gåva du kan få.
    Hoppas du får en god jul :-)

    SvaraRadera
  11. Du är nåt på spåren! Det var bättre förr!
    Innan Swish,sms, bank ID och pekskärmar.

    SvaraRadera
  12. Hej Anybody, läste dig flitigt och med stort nöje för ett tag sedan, så hände saker i livet så tiden fanns inte..så underbart det du beskriver. Jag flyttade till min nuvarande bostad för snart 8 år sen. Maken o jag skaffade hund här och då upptäckte jag får man en lätt inång till andra människor, Vi bor i höghus i ett idylliskt område med vatten o skog helt nära. I huset har jag nu mina två bästa väninnor. Vi hjälper varann med ditt o datt hela tiden och messar ibland men ringer lika ofta....tror att många skulle vilja göra som du men vi är ett lite blygt och försagt folk, men skrapar man lite på ytan så....Hälsningar Tina

    SvaraRadera