Jag har checkat ut från samtiden ..

.. eftersom jag tydligt känner att jag inte längre passar in.

Så i stället för att använda värdefull tid till att suga i mig negativa, enögda nyheter, humörsänkande offerberättelser från över- och medelklassen, rapporter om sönderfallet inom våra myndigheter, orealistiska visionära drömmar, smutskastning och rena lögner från politikerskrået och motbjudande insikter från influenservärlden, har jag koncentrerat mig på mitt alldeles eget närområde.

Att avstå från kommunikation där den andra parten befinner sig bakom en skärm - även om jag väger in den ökande smittspridningen av corona - har varit svårare än jag trodde.

Vi har bott här i över 20 år och har inte så många grannar. En del har bott här hela tiden, andra har flyttat och nya har flyttat in. Det är mest odlad mark och skog mellan alla bostäder och vi har noterat vilka som försvunnit och vilka som flyttat in, men mer än så har det inte varit. Men i tre mindre hyresfastigheter och 6-8 hus bor det drygt 30 vuxna och ca 11-12 barn och trots att vi känner till namnen på de flesta och regelbundet hälsar på och byter några ord med alla vi möter ute, kan jag inte påstå att vi ”kände” varandra.

Det är ju egentligen inte klokt!

Om vi överhuvudtaget har kommunicerat har vi gjort det med sms!

Hur galet är det? Jag passerar det hus som sms:et kommer ifrån och svarar mindre än 50-100 meter från personen jag kommunicerar med?

I våras ledsnade jag på sms, mail, skype och alla andra kommunikationsvägar som finns till för att underlätta för att slippa att fysiskt möta andra människor. Jag hade då ingen aning om hur besvärande det numera är för människor att faktiskt knacka på dörren, ringa eller tala direkt med någon överhuvudtaget.

De direkta, oplanerade, personliga samtalen är nästan som att betrakta som något pinsamt och jag VILL verkligen se den jag talar med. Jag skulle nästan vilja påstå att jag törstar efter personlig kontakt med fler än dem jag alltid möter regelbundet.

Men skam den som ger sig och efter att ihärdigt ha stretat mot strömmen så är det nu en stor del av dem som jag känner och de omkringboende som har insett att – om de vill mig något så måste de tala direkt med mig. Antingen öga mot öga eller i telefon.

Det har inte varit lätt.

Men det går om du anstränger dig, så jag har stått till tjänst när det har krisat, behövts en hjälpande hand eller goda råd. Jag har odlat stockrosor och hemsökt så många som möjligt och delat ut frodiga plantor och som tack har jag inbjudits till en fikastund eller fått rapporter om hur plantorna har tagit sig, vuxit sig stora och i ett fall till och med blommat.

Vi har tillsammans räddat livet på en kattmamma och 4 ungar – det tog minst två månader av daglig stödmatning och list - och befriat den förmodade fadern från ytterligare lidande när den veterinärvård som vi gemensamt ville erbjuda var förgäves.

Vi har lånat ut saker, skjutsat barn, blivit bjudna på födelsedagsfiranden och fika och nu vet jag vad många av mina grannar sysslar med bakom de stängda dörrarna och det är fascinerande att få se vilken kreativitet som blomstrar i det fördolda.

Vi har bjudit på kaffe i tid och otid, fått nybakade småfrallor levererade vid dörren på morgonen, bistått med ägg och andra livsmedel som fattats vid en impulsivt bak, hjälpt till att gräva rabatter, fått hjälp med annat som för tillfället känts ogenomförbart och fått uppskattad hjälp med fönsterputs. Jag har målat nya skyltar till den enda lilla affärsverksamhet som finns i området och fått rabatt på det jag upptäckt att jag inte kunde leva utan och av andra har vi fått buketter med eterneller och bärkassar fulla med hemodlade grönsaker som jag inte ens visste fanns.

Vår senaste vakthund, den speedade Knasfibblan, Gnällfisen, Lilla Fjanten, Ängsliga, ömhetstörstande Tindra – kär hund har många namn - har i sin tur samlat barn på vår gårdsplan och fått 7 barn som bott vid samma vägsnutt i ca 2-3 år att lära känna varandra och bli vänner, trots att de inte bor mer än 500 meter från varandra.

Men framför allt, vi har lärt känna varandra mer än som bara förbipasserande personer och det finns inte en katt eller hund i området som jag inte vet var den bor.

Det känns bra. Även trots att en hel del av dem som jag annars bara hittar som sms eller mail mer eller mindre har försvunnit.

Men det tar tid. Tid som jag tagit från sociala medier.

Det lilla livet är underskattat.

Gruppkänslan i ett bostadsområde är ovärderlig, när den är ömsesidig och på lika villkor.

Jag skulle vilja skriva om den djupa saknad jag fortfarande lever med efter att ha förlorat min bästa vän Rackarkotten, om vår senaste familjemedlem som fortfarande försöker låtsas att den Makalöse Maurice inte finns och om alla dråpligheter som uppstått när vi försökt förstå varandra och långsamt vuxit samman, men internet känns inte som en bra plats för varken mig eller henne just nu.

Ibland vill jag visa upp allt jag gör eller syr av återvunnet material, men det känns säkrare att visa upp det för ”verkliga människor” i det verkliga livet.

Att ha åsikter om dagsaktuella frågor, kulturarbetarnas ”ovärderliga” bidrag till mänskligheten eller politiska beslut känns meningslöst eftersom den ”rätta åsikten” redan är fastslagen och jag oftast befinner mig utanför den gemenskapen.

Men jag saknar tiden då internetmöten fortfarande var nyfikna och vänliga. Då, när en ironisk eller skämtsam mening roade i stället för kränkte. Då, när oliktänkande för det mesta kunde mötas, kommentera och respektera varandras åsikter, trots kraftfulla och djupt kända argument MOT varandras ”sanningar”.

För det finns faktiskt fler sanningar än en, beroende på vem du är, var och hur du lever, även om många har svårt att acceptera det.

Jag tror aldrig jag har haft så roligt som när jag blev inbjuden på Nobelmiddag tillsammans med pristagaren för Dålig Humor 2009. Enligt Maken skrattade jag till och med när jag sov? Eller när vi var några galningar som hade en gemensam blogg som kallades för Choggen. Jag undrar vart de tog vägen, alla roliga, frispråkiga och inspirerade bloggvänner som var så viktiga för mig då? Hade de kommentarsfälten publicerats i dag hade vi förmodligen blivit åtalade.

Men det är väl det som är grunden för demokratin? Respekt för andras åsikter och förtroendet för rätten att uttrycka en annan?

Eller?

Hur som helst, den här bloggen vilar just nu och om andan faller på eller tidsandan förändras så kanske den vaknar till liv igen. Men just nu mår jag bra, har roligt, bakar pepparkakor, plockar fram allt nött men högt värderat julpynt och ser fram emot ett julfirande som förhoppningsvis är exakt likt alla andra med de urgamla tomtarna på spiselkransen, Werner i krubban, Rudolfarna och Tomten Sven placerad vid granen tillsammans med Julbocken och nykomlingen Julflamingon.

Och jag önskar verkligen att alla, som mot all förmodan fortfarande läser det jag skriver nu, får en bra, lugn och lycklig jul – och en anständig elräkning - och att vi tillsammans kan se fram emot nya år som blir bättre än de vi lämnar bakom oss.

För hoppas kan vi ju alltid, eller hur?

Så, bjud grannen på en pepparkaka, gör någon glad och njut av livet.