Je suis Nisse, I am Nisse, Ich bin Nisse .... en karikatyr av en vanlig människa.
"Nisse i Hökarängen" är en påhittad person som .. på 70-talet
.. ansågs representera SVT:s målgrupp och journalisternas bild av "folket". Något som han gjorde så
bra att han fortfarande ses som "den
enfaldige svensken" som gör alla fel .. obildad, rasistisk och ett
offer för irrlärorna från Sverigedemokraterna.
Nisse är en enkel människa utan
ambitioner, som snusar, dricker öl, ser på lättviktiga underhållningsprogram
och roas av meningslösa "klickmonster"
som höjer kvällstidningarnas annonsintäkter. Han har ingen högre utbildning,
arbetar som hantverkare, bilmekaniker, fabriksarbetare .. en "vanlig jobbare" som är nöjd och
tacksam över det han får. Han går till sitt arbete, betalar sina räkningar, älskar
sin familj och anses inte förstå de högre värdena i livet .. som kultur,
litteratur eller politik .. och bör helst hålla sig borta från samhällsdebatten
som han ändå saknar förmåga att förstå.
"Nisse i Hökarängen" är i övre medelåldern, trött, lågavlönad
eller besviken över hur liten den pension han fick var i förhållande till den
han förväntade sig .. och i värsta fall arbetslös.
Nisses hustru är en överviktig kvinna
som arbetar inom hemtjänsten där hon .. för låg lön .. sliter ut sin kropp och
belönas med titeln SVBK. (Sveda, värk och
brännkärring). Hon var hemma med barnen under uppväxtåren och förstår inte
sin underordnade roll i hemmet. Utan Nisses hustru hade feminismen stått sig
slätt eftersom dess största uppgift är att få henne att inse att hon förstört
inte bara sitt eget liv utan också sina döttrars.
Nisses döttrars karriärdrömmar begränsar
sig till Paradise Hotel och Idol .. och är sällan intressanta annat än som engångsligg
efter en kväll på Stureplan, för dem som behöver en stunds avkoppling från
högstatusjobben. Eller så arbetar de i vården för en lön som inte motsvarar
deras insats och ansvar .. något som så småningom kommer att belönas med såväl
låg pension som fysiska handikapp.
Nisses mamma fostrade sina barn, skötte familjens
gemensamma hem, städade andras hem för en handräckning när Nisses pappa kom hem
från fabriken och är i dag änka med garantipension. Idag tar hon plats på ett
äldreboende i en kommun där det är skriande brist på bostäder för vårdbehövande
äldre, bostadslösa och ensamkommande ungdomar och nyanlända flyktingar och
lokaltidningen har på ledarplats aktualiserat frågan om dödshjälp.
Nisse är inte politiskt aktiv, men
röstar plikttroget vart fjärde år. Han läser tidningarna och följer
nyhetsrapporteringen på tv:n i familjens hyresrätt, som nu helt plötsligt ska
renoveras och ombildas till bostadsrätt.
"Nisse i Hökarängen" .. den enfaldige stackaren som tror på
samhället, politiken, nyhetsrapporteringen och välfärden är stereotypen av
"den vanlige svensken" och
det är honom politikerna, journalisterna och nyhetsrapporteringen förhåller sig
till när de adresserar "folket".
De anser att det är deras uppgift att förenkla och översätta de svåra frågorna
i livet till något som "Nisse i
Hökarängen" kan förstå.
Typ enlig följande citat .. Ja, man ska inte underskatta Nisse, det tror
jag i och för sig... Men det är klart det kan var en del som är svårt för honom
att fatta, det är klart. [...] [Nisse i Hökarängen] är väl en vanlig jobbare. Han går upp tidigt, jobbar hela dagen, och
så kommer han hem på kvällen och slår på TV:n och vill veta vad som har hänt i
världen och då gäller det alltså att göra det begripligt för honom.
"Nisse i Hökarängen" föddes på 70-talet och var medelålders redan
då.
I dag belastar Nisse äldreomsorgen, om
han inte redan är död.
Kvar finns Nisse jr, som lever i ett samhälle där all information finns i en
dator i hemmet. Han lyssnar på medias 70-talsöversättningar av dagsaktuella
händelser, använder sig av Google eller utländsk press, samtalar med
likasinnade över hela världen, konstaterar att de svenska
"översättningarna" inte uppdaterats de sista 40-50 åren och söker
sedan sin samhällsinformation på andra platser som hans far inte hade tillgång
till.
Nisse junior inser att våra politiker,
journalister, debattörer och alla andra som har åsiktsföreträde och
åsiktsutrymme, vänder sig till en grupp som inte längre finns .. "den vanlige
jobbaren som behöver hjälp att fatta det som anses vara obegripligt för honom ".
Dagens "Nisse i Hökarängen" är mer samhällsanalytisk, nutidsorienterad
och lösningsinriktad än dem som envisas med att tala till honom som karikatyren
av den "vanlige jobbaren"
från 70-talet.
"Nisse i Hökarängen" och hans familj finns alltså inte och har
aldrig funnits, annat än som påhittade representanter för människor som lever i
en verklighet som en beslutsfattande elit skapat för att kunna se ner på, med överlägset,
illa dolt förakt eller till intet förpliktigande medlidande.
Jag är "Nisse i Hökarängen" .. en karikatyr av en vanlig människa som
skapades på 70-talet för att ge en liten elitistisk grupp en målbild som de kan
anpassa marknadsföringen av sitt politiska budskap till.
Det känns varken nutidsanpassat eller
särskilt effektivt .. sett från min gräsrotsnivå i mitt eget
"Hökarängen".
