.. vilket balanserat och intressant
kommentarsfält jag fick i går!!
Och på ämnet "Barnfattigdom och uppdrag
granskning" till på köpet? Det var mer än SVT lyckades med där jag
måste erkänna att jag stundtals var tvungen att lämna rummet för att orka se
det ens fragmentariskt.
Vad beror det på?
Varför kan vi som är så stolta över
yttrandefriheten och åsiktsfriheten inte ens ha ett tv-sänt debattprogram värt
namnet?
Ett värdefullt och givande samtal liknar ju
ett pussel .. var och en ser mönster som andra kanske missar, bidrar med sin
bit, får en bit av någon annan och så .. tillsammans bildar bitarna ett
mönster.
Nu kommer förmodligen vän av ordning att
upplysa mig om att DEBATT handlar om att flera människor med olika ställningstaganden
kraftfullt och enögt framför dessa och därför inte behöver ta någon som helst
hänsyn till om "motståndarens" eller de egna argumenten är riktiga
eller ens sanna.
Och då kan man ju undra varför det ens sänds
debatter som någon slags underhållning eller upplysningsprogram på
statstelevisionen?
Men då får du ju höra
båda sidor och själv bilda dig en egen uppfattning .. suckar vän av
ordning irriterat.
Men jag VET ju redan var alla inblandade
står. Vänster- kultur och åsiktsmänniskorna har så långt jag kan minnas haft
samma argument och samma åsikter och "den andra sidan" stångar sin
panna blodig mot den .. oavsett vad de hävdar för åsikter.
Kanske hittade jag förklaringen i mitt
kommentarsfält i går?
Eftersom det finns en dröm om det kollektiva
folket hos vänstersidan så kanske det är anledningen till de kollektiva
åsikterna .. eller Åsikten, om man ska vara noga. Avviker någon från den
kollektiva åsikten så betraktas vederbörande också som en svikare mot gruppen
och hamnar utanför i kylan.
Ifrågasätter någon Åsikten är denne
förmodligen fienden som måste oskadliggöras .. oavsett om ifrågasättandet är
välmotiverat eller befogat?
I går var det rätt tydligt. Om man skalade
bort den kollektiva ilskan mot att barnfattigdomsbegreppet ifrågasatts och att
den friserade statistiken granskats/upptäckts, så fanns det inte mycket kvar?
Åsikten var tydligen att det var oviktigt att
Rädda Barnen, Bris och Majblomman sammanställt statistik som inte överensstämde
med verkligheten .. trots att det var den statistiken som låg till grund för
makthavarnas insatser för att hjälpa barn som far illa.
Hur "räddar man barnen" genom att
påstå att de behöver en annan hjälp än den de verkligen behöver?
Det talades faktiskt mer om Janne Josefsson
än om de utsatta barnen som utnyttjats för att överensstämma med den kollektiva
Åsikten - det stora problemet är att barn svälter och fryser!!
Barn far illa .. jag skrev det i går .. men
det stora problemet är nog inte maten. Det stora problemet tror jag är
otryggheten både i samhället, barnens egen miljö och i hemmiljön. Att försöka
lösa barnproblem utan att se hela familjen är säkert mycket lättare om det på
förhand finns en kollektiv åsikt om "Barnfattigdom" som går att lösa
med riktade insatser till barnen utan att behöva se hela familjesituation.
Men hur skulle de insatserna se ut?
Det är märkligt. Ett bra samtal kan ge
plötslig eller omärklig information som gör att jag inser att jag måste ompröva
tidigare ställningstaganden, men det kan också vara jag som ger en pusselbit
som gör att någon annan ser ett helt nytt mönster.
I ett bra och givande samtal, som kan
resultera i en lösning av ett problem, kan deltagarna se problemet från flera
håll, få aha-upplevelser eller helt förkasta omöjligheter eller plötsligt finna
att det finns relaterade svårigheter eller faktorer som egentligen ligger som
grund för det som ansågs vara huvudproblemet.
I ett bra samtal kan en vanlig .. nåja? ..
"Ödmjuk och Gullig Näthattare"
beskriva hur det kanske såg ut vid
utförsäljningen av kommunala bolag på ett fullständigt begripligt sätt ..
vilket får mig att undra ..
Varför kan inte journalister och politiker
åtminstone försöka .. någon enstaka gång i alla fall .. beskriva verkligheten
som den ser ut från fler sidor än en?
För varje fråga har fler sidor .. inte bara
en. Samhället ser helt olika ut beroende på var vi befinner oss i det eller i vilken
fas i livet vi lever i. Ska det verkligen vara så svårt att försöka ge en
nyanserad bild av det man skriver eller talar om? Eller ingår det i uppdraget
som debattör, fri, politisk eller journalistisk, att stå för en kollektiv Åsikt
.. oavsett om man tror på den eller inte och oavsett om den skadar föremålen
för den eller inte?
Men de som vill bilda opinion och stå för
samhällsdebatten är kanske rekryterade för att vara endimensionella och kanske bara har rätt till var sin kollektiv Åsikt
att gnugga in i ansiktet på varandra?
Det förlorar ju alla på .. den som inte vågar
lämna den förutbestämda åsikten, den som kan bevisa att den är fel och den som
det hela egentligen handlar om?
I går tyckte jag att SVT ägnade alldeles för
mycket tid åt att visa det.
(Obs! .. Detta är inte en Åsikt,
utan bara ett försök till ett simpelt samtal som kan leda precis vart som
helst. Till exempel så vill jag slå ett slag för det nymyntade uttrycket
"näthattare", som jag tycker väl beskriver sådana som mig själv.
Näthattare - de som öppet och villigt vill delta i samhällsdebatten i motsats
till näthatare som gör sitt bästa för att avsluta den så brutalt som möjligt ..
är inte det genialiskt, så säg?)
