I vår familj brukar vi bara titta på Skavlans program när vi har har tid.
Men då gör vi det för att programledaren har intressanta gäster, ett behagligt
sätt, ett intresserat tilltal och vett om att hålla sig inom ramarna för
vettigt uppträdande.
I går såg jag en helt annan person .. borta var den trevlige
svärmorsdrömmen och i stället möttes jag av en man som inte kunde dölja sitt
hat och sin avsky för den gäst han bjudit in?
Det var riktigt, riktigt obehagligt .. särskilt med tanke på att Jimmie
Åkesson mötte allmänheten för första gången efter en lång sjukskrivningsperiod.
Programledaren lyssnade, lätt ointresserat, på partiledarens sjukdomshistoria och
ägnade sedan resten av programtiden åt att visa sitt förakt för en person redan låg.
Fredrik Skavlan som alltid gett intryck av att verkligen se och bekräfta
sina gäster, behandlade en person .. som alla kunde se inte var fullt
återställd .. som något som katten släpat in.
Det var plågsamt att se. Det lade sig som ett skammens filter över hela
intervjusituationen och jag antar att det var fler än jag som slutade lyssna
och bara önskade att det skulle ta slut
Kanske reagerade jag mer, eftersom jag vet vad Jimmie Åkesson har gått
igenom. Inte som politiker .. där reaktionerna han fått möta ibland kan beskrivas som både medeltida och avhumaniserande .. men som människa.
Jag har själv varit där, för många år sedan. Satsade allt, ansträngde mig
bortom min förmåga och föll handlöst och ohjälpligt. Det tar tid att komma
tillbaka till den person du var innan .. om det överhuvudtaget går.
Innan du faller tror du att du är oövervinnerlig och osårbar .. efteråt
ska du leva med en helt annan självbild. Det är inte helt lätt.
Jag blev också erbjuden antidepressiva tabletter som förvandlade mig till en
person som jag inte kände igen. Men, till skillnad från Jimmie Åkesson, var det
ingen som hatade mig, ingen som ville mig illa och det fanns inget offentligt "frikort"
till alla att håna, hata och förfölja mig och min familj, så jag slängde
tabletterna och börja slåss med mina demoner på ett annat sätt.
Jag grävde upp halva tomten. Eller åtminstone ca 25-30 m2 och ca 30-40 cm
djupt. Jag grävde upp sten, många nästan omöjliga att förflytta och sedan
handrensade jag bort vartenda litet envist ogräs och varje liten ovälkommen
rot, vände ner torvmull och gödning och planterade buskar på hela ytan.
Det tog en hel sommar och metoden rekommenderas då den effektivt
motarbetar både sömnlöshet och tvångstankar .. eftersom hela kroppen brinner av
fysisk utmattning, träningsvärk och småsår.
Däremot så rekommenderar jag ingen som befinner sig i en djup depression
att bygga en grind utan förkunskaper. Jag grät floder när jag stolt reste upp
mitt verk från marken och det föll ihop i en värdelös hög av löst sammanfogade
brädor och hönsnät.
Tiden efteråt var skör och det tog säkert år innan jag landade i att ingen
någonsin ska få mig att hamna där igen. I dag förväntar jag mig alltid det
värsta från min omgivning, men blir glatt överraskad över varje händelse som
inte motsvarar mina förväntningar.
Det finns människor som jag skulle kunna hata .. om jag tillät mig själv
att sjunka så lågt.
Men bara tanken på att tillfoga andra så stor skada får mig att låta bli.
Du vet aldrig vilka demoner andra kämpar mot i sitt liv, du kan aldrig se hur
nära andra människor befinner sig den avgrund som är mellan liv och död.
Och även om du kan lätt häva ur dig .. jag
önskar du var död din jävel .. till någon som du varken ser eller känner, så
tror jag inte att du skulle känna dig bekväm med att veta att det var just du
som såg till att någon valde att avsluta sitt liv.
Det mest föraktliga och fega som finns är att sparka på någon som ligger,
slå undan kryckan för någon som försöker stå eller att avsiktligt krossa någon
som är svagare än du. Oavsett vem det är och oavsett hur fruktansvärt illa du
än tycker om den personen, dennes åsikter, bakgrund eller utseende.
Jag kommer inte att kunna se Fredrik Skavlan mer, utan att se översittaren
som avsiktligt sparkade på en man som försökte resa sig från liggande.
