Jag finns nästan inte alls?

Johan Westerholm vill ha tillbaka rätten till sig själv i ett inlägg på sin blogg. Han skriver om att "Apple, Amazon, Google och Facebook vill kartlägga dina vanor, ditt sociala liv och dina innersta önskningar", och om de lagar som ger dem rättighet till det.

Det får mig att fundera över vad som finns om mig själv?

Och så googlar jag för första gången i livet på mitt eget namn och upptäcker att jag .. som ändå bemödat mig om att inte finnas .. faktiskt finns, om än väldigt blygsamt.

Om jag räknar bort alla ratsit, hitta, eniro och alla andra ställen där alla andra finns och de sidor som erbjuder sig att sälja personuppgifter .. så finns det 10 privatuppgifter om mig.

3 registrerade gåvor till ideella föreningar. Vad sjutton det nu ska vara nödvändigt för, kan man undra? I fortsättningen skickar jag anonymt om jag skickar alls!

3 uppgifter om min alldeles egna veteranbil som är av ett lite ovanligt märke och 3 uppgifter om att jag illustrerat en bok vid ett tillfälle i livet .. samt mitt namn tillsammans med Makens i ett yrkesrelaterat sammanhang.

Jag undrar vad alla som samlar uppgifter får ut av det?

Så har jag ju den här bloggen. Men så spretig som den är så är det nog svårt att kartlägga någon särskild bild av "mina vanor, mitt sociala liv eller mina innersta önskningar". Tror jag?

Fast man vet ju aldrig .. det är ju ändå Google som har mina personuppgifter?

Mobiltrafiken/användandet kan också avslöja en hel del om en människa, men där tror jag att vem som helst som försökte hitta något matnyttigt skulle bli besviken.

När jag använder min mobil, gör jag det för att få kontakt.. aldrig för att bli kontaktad. Det vill säga .. den är avstängd för det mesta och jag kan inte ens mitt eget nummer. Vill någon ha det måste jag ringa upp vederbörande så vi båda kan se hur det ser ut.

Jag lever efter regeln; är jag hemma så finns jag nåbar på telefon ... är jag inte hemma, så har jag annat för mig.

SMS .. det är det knappast någon idé att skicka till mig. En inbjudan till adventskaffe läste jag i maj året efter och meddelandet .. "ring mig snarast" .. visade sig vara 3 veckor gammalt. Hälsningar från Thailand och andra exotiska ställen hittar jag först efter det att avsändaren sagt till mig att de finns.

Så jag finns nästan inte alls .. och när jag läser vad Johan Westerholm skriver, så förstår jag att jag på det sättet har behållit en stor del av rättigheterna till mitt eget liv.

Det känns lite trevligt!