Om och om och om igen ..

.. har jag ställt frågan; varför vill inga politiker tala för dem som saknar egna röster??

Alla dementa, äldre som befinner sig i gränslandet, psykiskt funktionshindrade, psykiskt sjuka, missbrukare och människor som saknar egna ord för att kunna göra sig hörda?

Och om och om och om igen, under 4 års tid, så har jag upptäckt att ingen egentligen är intresserad av de här grupperna, annat än månaderna före val .. och då som socialpornografiska exempel på vad motståndaren gör eller inte gör. Själv har man aldrig någon lösning eller något löfte om förändring.

Sjuka och handikappade tuggas i media, spottas ut när den sista vallokalen stängs och återförvisas till de myndigheter vars största behov är att befria sig från det ansvar som politikerna talat så varmt om.

I dag läser jag ett blogginlägg som kanske formulerar den här frågan bättre?

Gör den lite tydligare?

Begripligare?

För ett samhälle där politikernas, myndigheternas och myndighetsutövarnas behov och maktambitioner går före behoven hos de allra svagaste och mest utsatta är inget bra samhälle för någon av oss.

I morgon kan det vara du eller någon i din familj som har de behov som av politiska skäl inte kan uppfyllas, trots att de är livsviktiga för dig och helt rimliga, har du tänkt så långt?

Läs Anders Nilssons blogginlägg "Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar" och tänk lite på hur du själv skulle vilja bli behandlad om du hamnar i demensens dimmor, drabbas av en hjärnskada/sjukdom eller handikappas efter en olyckshändelse.


DN, SvD, SvD,