Livspussel?

Maken tränade Juijutsu .. eller Budo, jag lärde mig aldrig vad det kallades .. under många år. Första halvåret var en smärtsam tid .. för mig.

Jag ska bara prova en sak, sa han. Det är inget farligt, stå bara där ..!

Och då VISSTE jag att det skulle göra ont .. och bli rejält förnedrande.

Hans tränare var gift med en kinesisk kvinna som föreläste om psykologin bakom själva sporten. Hon sa ungefär så här ..

Du måste träna dina tankar samtidigt som du tränar din kropp. Du måste vara så mentalt förberedd att du instinktivt ser möjligheterna i en akut eller trängd situation .. för om du för ett ögonblick kalkylerar med en förlust då har du redan förlorat oavsett hur fysiskt vältränad du än är.

Det är kloka ord. Om vi släpper fram tanken på att ”det är ingen idé” eller ”det kommer aldrig att fungera” .. ja, då ÄR det förmodligen ingen idé och kommer förmodligen aldrig att fungera.

Just nu känns de orden väldigt aktuella för mig. Som jag skrev till en vän i ett mail för några dagar sedan .. normalt sett så brukar jag vakna och se den nya dagen som ett oskrivet blad som kan fyllas med vad jag vill. Men det senaste året har jag hittat en växande hög konfetti bredvid sängen varje morgon som jag sedan ägnat hela dagen åt att försöka pussla ihop till en liten begriplig handlingslapp.

Men jag gör det ihärdigt .. varje morgon .. hela dagen .. och någon gång, någon dag så är jag helt övertygad om att det blir ett läsvärt och slutgiltigt resultat av allt mödosamt pusslande.