Hallon-Ångest!

Jag är uppväxt med en mamma som bakade, saftade och syltade på ett sätt som jag aldrig kommer att kunna efterlikna. 

Tyvärr så hade vi aldrig några egna bärbuskar trots att vi flyttade vart och vartannat år hit och dit i vårt avlånga land, men vi utnyttjade allemansrätten, det gjorde vi. Vi ungar fick traska med ut i skogen och plocka bär tills det räckte för vinterbehoven och jag gjorde det gärna och med glädje och förväntan.

Min mamma gjorde nämligen den sötaste och mest onyttiga hallonsaft jag någonsin smakat. Mina kompisar avundades mig den på ett sätt som var minst sagt tillfredsställande. Ibland när det fanns en flaska öppnad i kylskåpet höll jag mig vaken tills det var riskfritt och smög mig ner i köket och missbrukade outspädd hallonsaft tills jag mådde illa.

Det kanske var därför som den räckte alldeles för kort tid?

Om någon är intresserad av sockerbomber och onyttigheter så är den lätt att åstadkomma:

1 liter nyplockade hallon mosas i en bunke, 1,5 liter kokande vatten hälls över och det hela får stå under lock i ca 12 timmar.

Sila bort bären och hiva i 2 kg socker .. (TVÅ KILO socker, det är inget skrivfel) .. och 20 gram vinsyra.

RÖR .. i en evighet, till sockret har löst upp sig.

Klart!

Vi plockade blåbär också. Min pappa var lika beroende av mammas blåbärskaka som jag var av hallonsaften och den var inte heller ett under av nyttighet trots sin enkelhet. Jag gör den själv när någon annan lyckats plocka ihop tillräckligt med blåbär.

En bit av en vanlig vetedeg kavlas ut till ett pajskal i en rund form. I med MYCKET blåbär och minst en REJÄL näve socker. Ytterligare en degklump kavlas ut till lock som nyps fast i kanterna och penslas med ett uppvispat ägg. Gör bullar utan blåbär av resten av vetedegen, grädda i ca 200 grader och njut av en kladdig och beroendeframkallande dröm.

I dag är min mammas paradgrenar inte något som jag visar upp för alla nyttiga, kostmedvetna människor som jag möter .. men det händer att jag gör en omgång saft som jag smygdricker outspädd i smyg när jag är ensam och som jag gör världens godaste saftkräm av någon gång vartannat år eller så. En gång i världen bjöd jag också besökande och oskyldiga, värnlösa barn på världens godaste och onyttigaste isglass också .. men det kan nog anses vara preskriberat vid det här laget!

Som allting som man upplever i barndomen så har det här satt sina spår. Jag har den mest plågsamma hallonångest man kan tänka sig när jag ser oplockade hallon och eftersom jag dessutom lyckats bosätta mig i ett hus som har en tomt med hur mycket hallonbuskar som helst så är det här en årstid som måste levas med skygglappar.

Jag vanvårdar mina hallonbuskar, kör brutalt över dem som ligger med gräsklipparen, hurrar när snön rasar ner från garagetaket och knäcker större delen av dem på vintern .. men de producerar fortfarande alldeles för mycket bär.

Men i år har något hänt? När jag släpar mig ut med ett litermått i handen hittar jag nästan bara halva bär?

Halva bär? Vad är det för slags parasit/insekt/fågel som gör så?

Men det kändes faktiskt inte särskilt ovälkommet.

Så går jag ut och hänger tvätt, i högerögat ser jag hur något rör sig i hallonlandet. Något svart som flaxar .. upp och ner, upp och ner, upp och ner?

När jag går närmare ser jag vad det är. En lycklig Rackarkott, invandrad från Irland, som har upptäckt ett ställe där det finns godis att hämta ... alldeles själv.

Och jag smyger försiktigt undan, för jag vet att om jag ger mig tillkänna så kommer hon att bli rädd och skämmas .. och då måste jag lära henne att det är tillåtet och då innebär det att jag måste plocka hallon åt henne och visa henne hur man gör .. genom att hoppa upp och ner, upp och ner ...

.. vilket hon redan gör så bra själv om jag håller mig undan.

Men nu börjar jag ana varför vi inte fick några trädgårdssmultron i år och så hoppas jag att hon hittar vägen till svartavinbärsbuskarna så småningom, för då blir det här en perfekt sensommar.