Om att måla in sig i ett hörn.

Johan Westerholm och Peter Högberg har skrivit en debattartikel i AB i dag och jag läser den med samma intresse som jag ägnar alla debattartiklar författade av alla sorters politiska bloggare som vill ta ett steg utanför bloggen och in i det rum där det går att påverka politiken.

Den enda som jag sett lyckas med det konststycket är Kent Persson .. och den verklighet han mötte var nog inte den han förväntade sig?

Jag ska inte ha några synpunkter på dagens debattartikel. För det första är jag inte politiker och för det andra är jag inte sosse och efter ihärdig läsning på s-bloggar så inser jag att jag aldrig kommer att bli det heller.

Skälen till det är de samma som herrarna Westerholm och Högberg anger som skäl till att "partiets kommunikativa förmåga stadigt försämrats sedan förlustvalet 2006", ... sossarnas brist på kompetens och lathet när det gäller att visa upp någon form av realistisk politisk färdriktning.

Men varje gång jag läser ett debattinlägg, en intervju eller följer en tv-sänd debatt med socialdemokratiska förtecken, så tänker jag på min barndoms serietidningar. Det fanns inte en enda seriefigur som inte någon gång målade om sitt golv för att förnya eller förbättra sin plats i tillvaron och det slog aldrig fel .. oavsett om det var Kalle Anka, Dagobert eller någon annan .. så blev den stackarn ömkligt övergiven i sitt hörn medan golvet torkade och alla andra susade iväg till något roligare och mer meningsfyllt.

Socialdemokraterna känns som en grupp människor som målat in sig i ett hörn. Golvet var ursprungligen bestruket med löften om bidrag, trygghet, säkerhetsbälten, livrem, hängslen och ett livslångt statligt föräldraskap och oavsett vilken nyans av blått man försöker måla över det tidigare givmilda rosenröda så susar alla iväg någon annanstans medan färgen torkar och någon sitter i ett hörn och väntar på att bli avlöst av en ny förmåga.

För de flesta svenskar är socialdemokrati synonymt med bidrag, avdrag, trygghet och försörjning och det s-väljaren förväntar sig är lättare regler i sjukförsäkringen, mänskligare och personaltätare omsorg och vård, lättare regler för förtidspensionering, återgång till de dagar då enklare kurser i teckenspråk gav nya dagar i a-kassan .. kort sagt, en lättillgänglig, generös välfärd med garanti för försörjning när livet inte blir som förväntat.

Att tala om näringslivet, om framtida arbeten som ska komma genom generösa anslag till forskning, höjt tak i sjukförsäkringen så att den som tjänar mer också kan få ut mer och om rena tvångsåtgärder för att föra tillbaka människor till skolbänken .. den är en färg som inte många blir tilltalade av.

Golvet ska målas i samma färg som det var INNAN .. när livet var ljust och glatt och ingen var tvungen att ta ett jobb som h*n inte ville ha eller flytta till en plats där h*n inte ville bo.

För mitt inre öga ser jag Mona Sahlin med sitt rödgröna golv, Håkan Juholt med sitt fantasifulla golv .. som klippt och skuret för kultursidorna .. med både pingviner och paraplyer och Stefan Löfven med sitt tysta, industrigrå fabriksgolv med fikabord för den som vill investera i firman .. alla sitter de i sitt hörn och ser färgen torka medan väljarna köar vid den stängda dörren som är  märkt "Högkonjunktur och generös välfärdspolitik".

Det är kanske därför den kommunikativa förmågan försämrats och det kanske inte är lathet som skapar tystnaden bland sosseledarna, utan det faktum att det innanför den dörren inte finns något att mata de köande med.

Tror jag .. men det grundar jag som sagt, på en överkonsumtion av serietidningar när jag var barn, så hur tillförlitligt är det?