fredag 18 januari 2013

Milda makaroner ..


.. vilket balanserat och intressant kommentarsfält jag fick i går!!

Och på ämnet "Barnfattigdom och uppdrag granskning" till på köpet? Det var mer än SVT lyckades med där jag måste erkänna att jag stundtals var tvungen att lämna rummet för att orka se det ens fragmentariskt.

Vad beror det på?

Varför kan vi som är så stolta över yttrandefriheten och åsiktsfriheten inte ens ha ett tv-sänt debattprogram värt namnet?

Ett värdefullt och givande samtal liknar ju ett pussel .. var och en ser mönster som andra kanske missar, bidrar med sin bit, får en bit av någon annan och så .. tillsammans bildar bitarna ett mönster.

Nu kommer förmodligen vän av ordning att upplysa mig om att DEBATT handlar om att flera människor med olika ställningstaganden kraftfullt och enögt framför dessa och därför inte behöver ta någon som helst hänsyn till om "motståndarens" eller de egna argumenten är riktiga eller ens sanna.

Och då kan man ju undra varför det ens sänds debatter som någon slags underhållning eller upplysningsprogram på statstelevisionen?

Men då får du ju höra båda sidor och själv bilda dig en egen uppfattning .. suckar vän av ordning irriterat.

Men jag VET ju redan var alla inblandade står. Vänster- kultur och åsiktsmänniskorna har så långt jag kan minnas haft samma argument och samma åsikter och "den andra sidan" stångar sin panna blodig mot den .. oavsett vad de hävdar för åsikter.

Kanske hittade jag förklaringen i mitt kommentarsfält i går?

Eftersom det finns en dröm om det kollektiva folket hos vänstersidan så kanske det är anledningen till de kollektiva åsikterna .. eller Åsikten, om man ska vara noga. Avviker någon från den kollektiva åsikten så betraktas vederbörande också som en svikare mot gruppen och hamnar utanför i kylan.

Ifrågasätter någon Åsikten är denne förmodligen fienden som måste oskadliggöras .. oavsett om ifrågasättandet är välmotiverat eller befogat?

I går var det rätt tydligt. Om man skalade bort den kollektiva ilskan mot att barnfattigdomsbegreppet ifrågasatts och att den friserade statistiken granskats/upptäckts, så fanns det inte mycket kvar?

Åsikten var tydligen att det var oviktigt att Rädda Barnen, Bris och Majblomman sammanställt statistik som inte överensstämde med verkligheten .. trots att det var den statistiken som låg till grund för makthavarnas insatser för att hjälpa barn som far illa.

Hur "räddar man barnen" genom att påstå att de behöver en annan hjälp än den de verkligen behöver?

Det talades faktiskt mer om Janne Josefsson än om de utsatta barnen som utnyttjats för att överensstämma med den kollektiva Åsikten - det stora problemet är att barn svälter och fryser!!

Barn far illa .. jag skrev det i går .. men det stora problemet är nog inte maten. Det stora problemet tror jag är otryggheten både i samhället, barnens egen miljö och i hemmiljön. Att försöka lösa barnproblem utan att se hela familjen är säkert mycket lättare om det på förhand finns en kollektiv åsikt om "Barnfattigdom" som går att lösa med riktade insatser till barnen utan att behöva se hela familjesituation.

Men hur skulle de insatserna se ut?

Det är märkligt. Ett bra samtal kan ge plötslig eller omärklig information som gör att jag inser att jag måste ompröva tidigare ställningstaganden, men det kan också vara jag som ger en pusselbit som gör att någon annan ser ett helt nytt mönster.

I ett bra och givande samtal, som kan resultera i en lösning av ett problem, kan deltagarna se problemet från flera håll, få aha-upplevelser eller helt förkasta omöjligheter eller plötsligt finna att det finns relaterade svårigheter eller faktorer som egentligen ligger som grund för det som ansågs vara huvudproblemet.

I ett bra samtal kan en vanlig .. nåja? .. "Ödmjuk och Gullig Näthattare" beskriva  hur det kanske såg ut vid utförsäljningen av kommunala bolag på ett fullständigt begripligt sätt .. vilket får mig att undra ..

Varför kan inte journalister och politiker åtminstone försöka .. någon enstaka gång i alla fall .. beskriva verkligheten som den ser ut från fler sidor än en?

För varje fråga har fler sidor .. inte bara en. Samhället ser helt olika ut beroende på var vi befinner oss i det eller i vilken fas i livet vi lever i. Ska det verkligen vara så svårt att försöka ge en nyanserad bild av det man skriver eller talar om? Eller ingår det i uppdraget som debattör, fri, politisk eller journalistisk, att stå för en kollektiv Åsikt .. oavsett om man tror på den eller inte och oavsett om den skadar föremålen för den eller inte?  

Men de som vill bilda opinion och stå för samhällsdebatten är kanske rekryterade för att vara endimensionella och kanske bara har rätt till var sin kollektiv Åsikt att gnugga in i ansiktet på varandra?

Det förlorar ju alla på .. den som inte vågar lämna den förutbestämda åsikten, den som kan bevisa att den är fel och den som det hela egentligen handlar om?

I går tyckte jag att SVT ägnade alldeles för mycket tid åt att visa det.

(Obs! .. Detta är inte en Åsikt, utan bara ett försök till ett simpelt samtal som kan leda precis vart som helst. Till exempel så vill jag slå ett slag för det nymyntade uttrycket "näthattare", som jag tycker väl beskriver sådana som mig själv. Näthattare - de som öppet och villigt vill delta i samhällsdebatten i motsats till näthatare som gör sitt bästa för att avsluta den så brutalt som möjligt .. är inte det genialiskt, så säg?)

DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, Expr., Expr.,

26 kommentarer:

  1. Jag gillar din nya disclaimer :-)

    SvaraRadera
  2. Debatt är inget debattprogram det är en ren medial cirkus där man pushar för ihop folk som man förväntar sig implodera eller explodera i/av varandras blotta närvaro. Ett seriöst ämnen dör i den allmänna pajkastningen. Så tycker jag det var i Almedalen då programmet sändes och likadant är det nu i vår statliga tvkanal.

    SvaraRadera
  3. Det var värre än vanligt,nästan outhärdligt att se.Inte konstigt att Janne J verkade helt uppgiven.Fick ju aldrig prata till punkt.Dåligt styrt av programledaren.

    SvaraRadera
  4. Förlåt, en modefråga till damerna.. var det någon särskild look, som visades?

    Var det avsiktligt att debattledarens kjol skulle vara genomskinlig, när man såg henne från ryggsidan - i kombination med stora klumpiga (närmast skogarabetar) stövlar?

    SvaraRadera
  5. Försökte hålla mig till åsikter och inte till utstyrsel - har därför inte en susning Johan.

    SvaraRadera
  6. Tänkte inte på det Johan.tycker programledare på tv ofta har märkliga kläder.

    SvaraRadera
  7. Peter Nicklasson19/1/13 02:34

    Angående åsikter...

    Tror det utgår ifrån det mänskliga flockbeteende, dvs behovet att tillhöra någon grupp är stark.
    Vi föds ju inte som färdiga flum-facistiska-nyliberaler, antirasistiska-med-tillåtet-våld-kommunister eller dödsknarkar-nazister precis.
    Vi är alla "papegojor" som upprepar (extremt få klarar av att formulera en unik tanke själva) de åsikter som passar in på den fas i livet och den miljö vi befinner oss i för tillfället. En del utvecklas/velar (läs in vad du själv anser) hela tiden, en del vet redan i tidig barndom vad de tycker för resten av livet.
    Jag tror ändå att vi som utvecklas/velar är i majoritet. Men för att tillhöra flocken måste du acceptera vissa åsikter, och orden fungerar som kodord också. Säger jag "massinvandring" anar folk att jag sympatiserar med SD, säger jag "massarbetslösheten" tror man att jag röstar på S, säger jag "klimathotet" kan jag vara MP t ex, därför dessa ord har blivit till synonyma ord med vissa partier. Ordens värdering och retoriken kring dem är kittet för flocken. Allt fungerar för individen om alla dessa värdeladdade ord någorlunda kan samlas innanför ens åsiktsbox. Nu händer ju saker i livet som gör att man kan börja tvivla på vissa av dessa, och när tillräckligt många av dem faller utanför boxen kommer man också att "utvecklas/vela" ännu en gång - man byter box.
    Som sagt jag tror de flesta "utvecklas/velar" hela tiden (jag hoppas det åtminstone) och det gäller även människor som lever på politiken - tro det eller ej :)
    Därför har vi många politiker som inte står för sina gamla ideal längre (innerst inne) men som ju inte kan byta åsikter officiellt utan att bli av med sina uppdrag, sitt levebröd.
    "Barnfattigdom" är ju ett ord som är värdeladdat. Det inrymmer åsikter på höger-vänster skalan, det har dimensioner av moral-omoral, solidaritet-egoism, motsättningar i definitioner av fattigdomen och inte fungerar teoretiska modeller/rapporter med praktiska fältstudier/reportage heller alltid.
    Men, det säger väl sig självt att ingen som ger sig in i debatten (vare sig han heter Suhonen eller Josefsson) försvarar/kritiserar enbart barnfattigdomen/kampanjerna - det handlar om att försvara sin flocktillhörighet och vad som finns mer i den där åsiktsboxen.
    Dold agenda kan man kalla det kanske om man är konspiratoriskt lagd, ärlig övertygelse om man tror på åsiktsleverantören - välj själv vad sin passar in i just DIN åsiktsbox :)

    Du och jag kanske kan vara lite friare i tanken än politiker/debattörer eftersom vi står där i periferin. Men att tro att de som diskuterar/skriker åt varandra med sina inlärda papegojefraser skulle vara beredda att lyssna på varandra är nog lite naivt önsketänkande tror jag.
    Önskar jag var mindre cynisk...

    SvaraRadera
  8. Peter Nicklasson, det var ett mycket insiktsfullt inlägg.

    Jag skulle vilja göra två kompletteringar.

    Någons "åsikter" betr. om något är försvarbart eller oförsvarligt bör inte vara oberoende av fakta betr. hur omvärlden ser ut.

    Man kan ha åsikten att X är ett bra ändamål - men när X implementeras på bred front och får alltmer obehagliga konsekvenser, så blir det ytterst en moralisk fråga:

    Vilka konsekvenser och vilka medel är acceptabla för att nå ett (iofs behjärtansvärt) mål?

    Anser man - eller anser man inte - att ändamålet helgar medlen?

    Uppdrag granskning och det efterförljande debattprogrammet handlar om just den frågan.

    Om man har ett gott ändamål - är det då försvarbart att ge en falsk bild och påstå, att en kvarts miljon barn saknar mat och kläder i Sverige?

    ----

    Min andra komplettering rör Janne Josefsson. Josefsson gjorde knappast detta program i syfte att tillhöra någon flock. Vilken flock skulle det vara?

    Janne Josefsson vill vara den STORA, lysande stjärnan: Allt ljus på Janne!

    (Du kanske skulle vilja invända, att det vill nog alla... men det finns en skillnad mellan de individer, som har "allt ljus på mig" som stark och ibland primär drivkraft och de, som tycker, att det skulle iofs vara trevligt om de hamnade i rampljuset... men som inte är beredda att satsa beslutsamt för att åstadkomma det.)

    SvaraRadera
  9. Johan. Jag uppfattar inte Janne J på det sättet.Skulle önska det fanns fler journalister som han.Måhända han får mycket ljus på sig men vad gör väl det så länge han granskar vettiga saker.

    SvaraRadera
  10. Såna där program handlar mer om att övertyga åskådare än att faktiskt diskutera och komma fram till en lösning. Dessutom väljer de som organiserar "debatten" ofta deltagare för att få största möjliga konflikt snarare än diskussion. Public service my ass.

    I det här fallet kan jag tänka mig att det var många som:

    1. Blandade sakfråga och sakfråga. De har helt sålt budskapet att barn i familjer med inkomst under 60% av medianen far illa på grund av pengar oavsett om de går hungriga eller ej. Sen ser det nog inte skillnad på om de går hungriga eller om de har missbrukande föräldrar utan vill bara att "någon" ska fokusera på barnen och göra dem gott. För dem är det likvärdigt att säga att de faktiskt inte går hungriga som att säga att de inte far illa.

    2. De som har förfasats över att inkomstspridningen ökat med jobbskatteavdraget. Barnfattigdomen är ett så mycket bättre argument än "det är fördjävligt att du har fått mer pengar i plånboken"

    SvaraRadera
  11. *köpt - inte sålt budskapet

    SvaraRadera
  12. Men för att debattera måste man vara överens om vad man debatterar. Hur ser definitionen på ordet barnfattigdom ut i Sverige? Det har i alla fall inte jag fått reda på. Är det relativ fattigdom eller är det fattigdom såsom den ser ut i utlandet i fattiga länder, mycket fattiga länder? Och om det är relativ fattigdom i Sverige, hur definieras då den i vårt land?

    Så länge detta inte kan definieras någorlunda korrekt anser i alla fall jag att hela denna debatt är ren politisk retorik och demagogi från vänstern. /G.

    SvaraRadera
  13. @ Mona, jag invände mot, att Janne Josefsson emdast (eller främst) skulle vilja "försvara sin flocktillhörighet".

    Josefsson vill vara den lysande stjärnjounalisten - det är en observation och inte (i sig) någon negativ kritik.

    SvaraRadera
  14. Barnfattigdom är familjer som ligger under 60% av medianinkomsten eller har någon förälder som får socialbidrag.

    Vad det egentligen betyder för dessa familjer brydde sig ingen att ta reda på utan Bris tog fram en kampanj om att alla de barnen gick hungriga och med trasiga skor, och underförstått att det var inkomsten som var orsak till det ...därav kritiken

    Ivrigt påhejad av oppositionen förstås som har som huvudsyfte att smutskasta regeringen snarare än att lösa problem

    Vem som egentligen försöker förstå och åtgärda de faktiska problemen är väldigt oklart.

    SvaraRadera
  15. De faktiska problemen inom välfärden är det nog ingen som vill engagera sig i .. annat än som debattämnen. Skulle någon vilja lösa dem så finns det ju ett ovälkommet, vidhängande krav på fakta och ekonomisk redovisning/planering.

    Och en sak kan vi nog vara övertygade om .. det finns inget parti som kan/vill hamna i den situationen. En kraftfull Åsikt däremot ... den är ju alldeles gratis!!

    De svagaste grupperna i samhället är ju så besvärande "tärande", eller hur? Men det är trevligt att föra deras talan och tolka deras behov offentligt, har jag förstått?

    SvaraRadera
  16. Igår råkade jag läsa ett par artiklar i DN t.ex

    "Staden blåste skattebetalarna" - f.ö. en märklig rubrik. Rubriken bör lyda:

    Politikerna blåste skattebetalarna.

    http://www.dn.se/ekonomi/utforsaljningar--med-miljonrabatt

    "Ägare plockar ut miljonvinster".

    http://www.dn.se/ekonomi/de-har-gjort-miljonvinster-pa-stockholms-avknoppningar

    Det är inte acceptabelt att politiker blåser skattebetalarna.

    T.o.m. DNs ledarredaktion inser det.

    http://www.dn.se/ledare/ett-ideologiskt-haveri

    SvaraRadera
  17. Anonym 19/1/13 14:34 skriver:

    "Barnfattigdom är familjer som ligger under 60% av medianinkomsten eller har någon förälder som får socialbidrag."

    Man måste ställa frågan, VEM som isf har stipulerat, att "barnfattigdom" ska definieras på det sättet i Sverige.

    Och såvitt jag minns, så var det Rädda Barnen som lanserade den definitionen.

    Har Rädda Bernen någon befogenhet att fastslå, hur olika begrepp ska uttydas??

    SvaraRadera
  18. @ Johan,

    Relativ Barnfattigdom, som jag förstått det, är ett begrepp som förekommer inom EU sedan en tid. Men då är det bara ett akademiskt, teoretiskt begrepp. Och en parameter i olika statistiska sammanhang. En parameter bland många andra. Den kan ju vara intressant ur vissa aspekter. För att överblicka olika länders ekonomiska strukturer osv. Och hur de utvecklas.

    Att däremot tolka den retoriskt politiskt smalt anpassat efter en önskad medie effekt däremot. Det är ju närmast bedrägeri.

    Vill man leta efter samhällsproblem så borde man väl istället titta på olika former av ekonomiska beroenden som inte härrör från eget arbete. Hur stort är detta. Vilka får det, på vilka premisser och varför. Kan man göra åtgärder för dessa grupper på annat sätt. Så att de utvecklas mer produktivt. Och liknande. (Alltså i klartext lyfta dem ur ett beroende av skattepengar). Men då blir det ju mer sakligt och mindre löpsedels utformat.

    -L-E B

    SvaraRadera
  19. ´Det känns många gånger som det är ´´Mycket snack och lite verkstad´Det är egentligen inget nytt att det finns fattiga,hemlösa som sover ute(tänk det nu i vinter)Barn som inte har råd följa med på utflyckter,familjer som blir vräkta e.tc Men det borde tas upp mera vad kan vi och samhället göra.

    SvaraRadera
  20. Det är förmodligen ett rätt bra mätetal för länder med dåligt socialt skyddsnät.

    Svårt att definiera ett sådant begrepp som ska vara relevant för en grupp länder med vitt skilda förutsättningar

    SvaraRadera
  21. Näthat är ett intressant begrepp. Varför benämns inte subversiva journalister och bloggare i diverse auktoritära länder som näthatare? Revolutionens fiender och klassfiender var vanliga epitet på folk som gillade olika i Östeuropa, innan Sovjets fall. En annan sak som jag reflekterat över är att många näthatare verkar vara bättre bemedlade att beskriva världen i gråskalor istället för svart eller vitt.

    Hellre en fri och levande debatt med näthat än en chimär till åsiktsfrihet under elitens sanningsregimer.

    SvaraRadera
  22. Ja, det är nog väldigt svårt att jämföra olika länders situationer för de mest utsatta. Och överhuvudtaget ekonomiska status.

    Man måste ju ändå försöka, så att man kan leta fram brister. Både sådana som syns och de som inte syns. Då kan det behövas alla möjliga parametrar förstås. På ett akademiskt, forskaraktigt plan

    Men har man inte ett uppriktigt uppsåt så gör man nog mest skada i debatterna. Verkligheten borde egentligen vara tillräckligt dramatisk.

    -L-E B

    SvaraRadera
  23. Jag har funderat....och kommit på ett par förslag som borde vara långt mer pragmatiska och genomförbara än det vanliga gnället.

    Barn går hungriga:
    Ta inspiration av alla nya matkasselösningar för barnfamiljer. Ta fram en veckas recept och ge en familj kuponger för de matvarorna, alternativt gör in ordning en matkasse som kan hämtas upp/köras ut.
    + Föräldrarna kan inte spendera matpengar på något annat
    + Föräldrarna kan inte köpa för dyr mat i början av månaden
    + Föräldrarna får vägledning i att göra billig och näringsriktig mat
    + Konceptet är bekvämt
    + Väldigt få barn kommer gå hungriga om inte föräldrarna missköter sig enormt, men då behövs förmodligen andra åtgärder.
    - Föräldrarna förlorar självbestämmande över hushållsekonomin
    - Föräldrarna kan inte bestämma vilken typ av mat som ska tillaga

    Statusprylar:
    Här måste man förmodligen jobba mer med attityder som knyter materiella prylar till status och välmående. Det är svårt att åtgärda problem med att barn inte har samma märkeskläder och elektroniska prylar som sina vänner genom att öka bidrag. Det kommer bli väldigt kostsamt och det är väldigt svårt att uppnå en nivå där de utan medel känner sig jämnbördiga med de som är rika.

    En sak man skulle kunna göra är att återinföra skoluniform och förbjuda elektroniska prylar i skolan.
    + skolan blir en fristad från statusprylar
    + det blir mindre stökigt på skolan när inga mobiler stör
    - Svårt med uttrycka sin personliga stil när alla har uniformer?
    - Problem med statusprylar är fortfarande kvar för fritiden

    Om jag kan komma på några praktiska förslag så borde väl de som är insatta och sitter inne med all information om barnen som far illa kunna komma på många fler istället för att prata om medianinkomst?

    /T

    SvaraRadera
  24. Just det, ett billigt matkassekoncept kan säkert vara något som fler än de som är på socialbidrag skulle vara intresserade av. Kan man sälja konceptet till fler så går kostnaden per individ ner.

    /T

    SvaraRadera
  25. @ /T

    Egentligen rätt bra förslag. Invändningen är ju förstås den uppenbara. Stigmatiserings-jämförelse-utpekandet. Och för sveriges del oerhört känsligt. Men ungefär det som du skissar upp finns i New Orleans bl a. Åtminstone förr. Och jag tror på andra ställen också.

    Om det verkligen är katastrof dåligt med mat och prioriteringar, vad gäller ekonomi, då vore ju förstås matkassar och matkuponger egentligen väldigt bra. (Jag kan känna nu, när jag skriver detta, att "för sjutton gubbar, vad skönt det vore om det gick att få hem en färdig vecko-matkasse då och då, så man slipper engagera sig. Åtminstone de veckorna".) Så visst är tanken realistisk egentligen.

    Problemet är bara att vi inte har en "matkupongs-kultur" i sverige. Jag vet inte om det är så långt borta ändå. Och om det behöver symbolisera så mycket dåligt. Förmodligen så är det bara en kultur-fråga, och att det snabbt kan ändras. Men man behöver nog lansera tanken bland "vanliga människor" först. Så att begreppet inte är liktydigt med "omdömeslös individualiserat offer". Utan är mer bekant. Som en rätt normal metod för att slippa tänka ut egna vecko-recept.

    Om vi skall vara ärliga. Den moderne svensken har väl en rätt usel mat-ekonomi. Och likaledes uppfattning om effektiv mathushållning. Tror att den italienska medborgaren ägnar två till tre timmar per dag åt maten, ungefär. Medan en svensk ägnar 15-20 minuter eller något sådant. Alltså en otrolig skillnad. Att då kunna prenumerera eller enkelt beställa hem en matkasse i veckan, det känns ju nästan som en naturlig förlängning av den svenska matkulturen (alltså den moderna varianten).

    Om vanligt folk börjar acceptera det sättet att tänka, ja då är det förstås fullt möjligt att implementera det också för utsatta människor som har det svårt med prioriteringarna (gubben kanske kräver mer sprit för pengarna eller mer röka eller mer dataspel, det finns ju allt möjligt. Eller också, det kan ju vara frugan som kräver detta).

    Om man har ett eller fler barn som gnäller över allt i matväg, så kan det ju vara skönt att kunna skylla på "matkassen". "Ja, visst är det här rätt äckligt, men nu råkar det ju vara det som finns i matkassen, så vi får bita ihop. Nästa vecka kanske det blir betydligt godare".

    En rätt lockande tanke. Och den ligger också i linje med bekvämlighets doktrinen som allmänt härskar överallt i samhället. Minsta motståndets lag. Och vissa livsmedelshandlare, jag tror främst Hemköp, försöker ju lansera det begreppet. "Vecko-Matkasse". (Eller är det City-Gross).

    När det gäller statusprylar så är ju läget lite knepigare. Att skattebetalarna skall finansiera pryl-konsumismen, alltså något som många av oss ogillar rent allmänt, för att föräldrarna inte orkar ta en pedagogisk fajt, det kan nog vara mer svårsålt.

    Men annars tycker jag att både skol-"uniform" och elektroniskt pryl-förbud låter rätt lockande.

    Det allra bästa är nog att inte alls utmåla stora grupper av människor som någon speciell typ av offer, eller fattigdoms-kategorisera vanliga familjeproblem. Utan mest bara vara lyhörd för alla möjliga typer av sociala avvikelser.

    -L-E B

    SvaraRadera
  26. @ L-E B

    Du skriver: "Relativ Barnfattigdom, som jag förstått det, är ett begrepp som förekommer inom EU sedan en tid."

    Riktigt så förhåller det sig inte. Man kan säga, att EU har definierat relativ fattigdom som 60% av medianinkomsten i ett land.

    "The main poverty line used in the OECD and the European Union is based on "economic distance", a level of income set at 60% of the median household income".

    http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty

    Rädda Barnen utgick från denna definition och stipulerade själva ett innehåll i ett betydligt mer känslosamt begrepp: Barnfattigdom.

    Relativ fattigdom eller "economic distance" låter ju lite torrt och teoretiskt... barnfattigdom kan däremot manipulativt slita i folks hjärtesträngar.

    Svenska Rädda Barnen har dessutom lagt till, att ett barn är fattigt, om någon förälder får socialbidrag.

    Det finns alltså (enl svenska Rädda Barnen) per definition "barnfattigdom" i Sverige, så länge som någon förälder uppbär socialbidrag.

    -----

    Här är en läsvärd - och mycket kritisk - artikel om Rädda Barnens internationella biståndsverksamhet.

    http://www.gp.se/kulturnoje/1.224139-radda-barnens-pengar-gar-till-lyx

    SvaraRadera