lördag 5 januari 2013

Politiken .. angår den väljarna?


Det är många som skriver om den politiska bloggsfären just nu. Statistiken ser uppenbarligen inte så kul ut hos de politiska bloggarna och kommentarerna, som redan innan var rätt sparsmakade, tycks ha sinat ytterligare?

Den politiska bloggsfären dödförklaras, debatten sägs har tystnat, bloggandet anses ha spelat ut sin roll och .. det som mest sysselsätter debattörerna är att det är svårt att bli känd som politisk bloggare och få genomslag för det personliga, politiska bloggengagemanget som kan ge framtida fördelar i karriären.

De har väl både rätt och fel. Det politiska bloggandet har väl aldrig spelat så stor roll .. annat än som debattarena för de närmast sörjande?

Det politiska samtal som de vanliga människorna .. väljarna .. fick möjlighet att föra i och med våra nya kommunikationsvägar, har väl aldrig tidigare varit så levande som det är nu .. även om det i många fall begränsar sig till sakfrågor?

Problemet är väl snarast att de två grupperna sällan möts?

Jag började blogga av en ren tillfällighet våren 2008. Efter ett halvår insåg jag vilken fantastisk möjlighet internet erbjöd mig som väljare .. jag kunde få vara med och göra min röst hörd, berätta hur det såg ut på min gräsrotsnivå och få kontakt med dem som var politiskt engagerade och levde i en helt annan verklighet .. eller overklighet, om man ser det från min synvinkel.

Kanske till och med hitta en tillhörighet inom politiken?

Det var ju en möjlighet som aldrig tidigare funnits för människor som jag .. sådana som upplever att de inte passar in någonstans eller i något politiskt parti. Så otroligt fantastiskt .. HURRA för den nya tiden!

Tänk vilken förmån också för makthavarna .. nu fanns ju möjlighet att se hur besluten påverkade dem det verkligen handlade om. Kanske de till och med kunde ompröva gamla vanföreställningar genom att direktkommunicera med sina väljare!!

Tänkte jag.

Så dumt och naivt!

Nu har det snart gått 5 år. EN, säger EN, politiskt partiansluten, engagerad människa har bemött mig som en tänkande, likvärdig människa?

Och det säger väl en hel del om utrymmet för den vanliga väljaren i den politiska debatten .. att just den personen ledsnade så på den milda grad på taktikspelet, klyschorna och flosklerna att h*n lämnade politiken helt och hållet.

Jag har lärt mig mycket. Blivit rejält desillusionerad. Framför allt har jag förstått att den vanliga människan .. väljaren .. inte betyder särskilt mycket i det politiska hantverket.

Inget alls egentligen .. mer än vart fjärde år, då de tilltalas som om de inte har en aaaaning om vad som händer varken inom eller utanför landets gränser. Information som nu för tiden finns tillgänglig i varje hem och i en majoritet av väljarnas mobiltelefoner?

Om väljarna uppmärksammas alls mellan valrörelserna .. så är det när de visar intresse för att välja "fel" .. och då utpekas de som obildade, lågbegåvade människor från landsbygdsområdet?

De politiskt engagerade, twittrande, bloggande, facebookande och partianslutna "debattörerna" talar uteslutande med varandra och om varandra.

Det var en insikt som sved.

I den valrörelse som kommer att dra igång kommer vi att översköljas med samma lögner som tidigare. Anklagelser, floskler och klyschor som gynnar den som uttalar dem .. jämt fördelade mellan blocken. Det de har gemensamt är en önskan att få oss vanliga människor att springa i en förutbestämd riktning med hjälp av medias braskande rubriker och ledarskribenternas skrämselpropaganda.

De olika blocken kommer att tala om varandras dåliga, ansvarslösa politik i vanlig ordning och kasta det nya partiet som en stinkbomb mellan sig i hopp om att det ska brisera i "rätt" partiblock .. men ingenting av det som sägs och påstås har särskilt mycket med de faktiska problemen och behoven att göra.

Skillnaden är bara att nu kan den vanliga väljaren snabbt kontrollera fakta utan att ta omvägen över ett partipolitiskt program.

Det talas mycket om det vikande intresset för att knyta upp sig i ett politiskt medlemskap .. men det talas aldrig om partimedlemmarnas ointresse av att kommunicera med de väljare som söker svaren i politiken.

Under dessa fem år har jag nästan aldrig sett någon ur den "politiska bloggsfären" besöka "vanliga bloggar" där människor skriver om hur de politiska besluten fungerar i verkliga livet. Det är till och med sällsynt att de svarar på frågor i sina egna kommentarsfält .. om inte frågan ställs på ett korrekt sätt och visar rätt social hemvist.

Undantagen är Sverigedemokraterna som är synnerligen aktiva på nätet .. och ofta förvånansvärt taktiskt vältaliga hos den vanlige bloggaren, utan att ange partitillhörighet .. och Piratpartiet som framgångsrikt besökte samma bloggar i valet till EU-parlamentet.

Det trodde jag skulle ge en liten vink om att tiderna hade förändrats?

Det politiska spelet .. det kan jag förstå. Men politikens företrädare, de folkvalda som i sin självgodhet anser sig stå över den vanliga väljaren både när det gäller tolkningen av verkligheten och när det gäller kunskap, förstånd och intelligens .. en livslögn som bara den som fötts in i eller vuxit upp i politiska partier har råd att hålla sig med .. har jag betydligt svårare att förstå mig på.

Jag vill inte känna förakt för någon grupp medmänniskor .. men ibland är det svårt att låta bli. Som när jag läser om vilka kval våra folkvalda plågas av när de "tvingas" följa ett politiskt program de inte ens själva tror på, men som är enda vägen uppåt i karriären.

De kval som drabbar dem som får leva med konsekvenserna av illa genomtänkta beslut, som beslutsfattarna fattar av taktiska skäl, är det ingen som ägnar en tanke. Huvudsaken är att man under resans gång har lyckats författa en debattartikel som införts i någon av de "fyra stora", som kan fungera som brasklapp* om det hela blir en belastning i nästa val.

Men det förakt som jag till äventyrs kan känna någon enstaka gång är ändå bara en andeviskning jämfört med det illa dolda förakt våra politiker dagligen betraktar sina väljare med.

Så det blev inget av med den öppna kommunikationen som jag trodde skulle uppstå när alla kanaler var öppna. Det blev facebook, bloggar, instagram och twitter .. där alla olika samhällsgrupper är isolerade i samma utsträckning som tidigare.

Man ska inte sänka sig under sitt stånd eller förhäva sig och tro att man är någon, eller hur?

Så hur blir det under nästa valrörelse som förmodligen börjar rulla igång när Melodifestivalen tar slut?

Ja, det är väl samma princip i stort sett. Vi serveras det som någon annan valt ut, förleds av mediarapporteringen, utanverket, kulisserna och strålkastarljuset .. drivs på, förvandlas till lättledda får om någon kan skapa en skandal eller ett drev ..  får välja mellan väl tillrättalagda bidrag .. får rösta .. och så får vi betala räkningen när det hela är över.

Förhoppningsvis kommer "rätt låt" att vinna, om det nu ens finns någon? Men när vi sedan ser och hör den i ett större sammanhang så kommer vi att undra vad vi egentligen tänkte på .. eller med?


*En brasklapp är ett förbehåll avgivet som försiktighetsåtgärd. I uttryckets ursprungliga bemärkelse är förbehållet hemligt, men det används även om öppna reservationer som syftar till att rentvå en beslutsfattare i känsliga beslut.


Ajour, SvD, SvD, DN, AB, Expr.,

16 kommentarer:

  1. All politik i de sociala medierna för gärna försvinna för mig.

    Bloggar var från början roliga, de var personliga berättelser, det var humor och högt i tak vid olika diskussioner. Ironin flödade och folk var faktiskt intresserade av vad andra tyckte och tänkte.

    Ett genuint intresse att ta del av andras berättelser fanns på riktigt. Att man dessutom kunde göra det anonymt tror jag bara gjorde att folk vågade ta ut svängarna och folk blev kreativa.

    MEN,

    Sedan fick de där politisk intresserade eller aktiva kanske man skall kalla dem - för sig att man kunde vinna val via sociala medier. Obama sade sig ju ha gjort det. :-)

    Mona Sahlin skulle inte vara sämre.

    Helt plötsligt var ingen intreserad av vad någon annan tyckte och hela grejen med sociala medier ballade ur.

    I dag ägnar man mer tid åt att känna sig kränkt för gammla oförätter och tar varje tillfälle att klämma dit varandra.

    Enligt mig.

    /Henrico

    SvaraRadera
  2. Henrico .. Så är det ju också enligt mig, så det kanske finns ytterligare några som tycker likadant? ;-)

    Det "opinionsbildande" som skett med hjälp av den "politiska bloggsfären" är nog försumbart, misstänker jag .. eftersom det skett inom en så begränsad krets.

    Märkligt nog är det just de här människorna som tycker att det är fullständigt livsviktigt med jämlikhet i samhället?

    SvaraRadera
  3. Det är ju det där ovanifrån perspektivet, att de som är så otroligt intresserade och brinner för politiken talar till folk i stället för att ta vara på andra människors ideér och tankar.

    Sociala medier borde vara ett kalasforum för det men den eller de som håller i trådarna verkar inte fatta.

    En annan liknelse är ju att i bloggens begynnelse var det fest, massor av olika folk samsades, umgicks, bytte tankar och ideér, men så kom de där jävla festförstörarna, du vet de där som snackar politik och är allvarsamma när alla andra vill parta. :-)

    /Henrico

    SvaraRadera
  4. Sociala medier är på gott och ont men då jag upptäckte ett eget forum där jag glatt och något naivt ventilerade mina tankar om politik för några år sedan då var det roligt - det är det inte nu.Ofta får man utportionerat lite floskler av någon höjdare då och då via facebook - ingen verkar intresserad av mina frågor eller undringar för svar får man inte.Det finns olika sorters politiska sekreterare som har egna bloggar som kan räknas som "länets största" om man kollar bloggen i sig.Man kan också som sådan sekreterare kräva att få moderera(läs censurera)alla inlägg på alla sociala medier iaf lokalt. Skriv och debattglädjen dödas effektivt så.Konstigt att man bara duger som valslav och osynliggörs resten av tiden -undrar hur många som kommer ihåg att som politiker skall man förvalta ett förtroende som man fått av de som man inte bryr sig om.Man förutsätts knipa trut om felaktigheter och oegentligheter bara för att inte skada partiet, när det är människor som gör fel i sin interna maktkamp.

    SvaraRadera
  5. del 1)

    Jag tror du överdriver den negativa delen.

    Det mesta du skriver känns riktigt i blogposten, men samtidigt tror jag det är omöjligt att veta hur mycket som landar rätt. Får man väldigt lite reaktioner, i form av kommentarer osv, så betyder inte det, väl, att folk tycker blogposten är ointressant. Ofta kan det nog vara tvärtom.

    Skriver man väldigt genomarbetat, välgrundat, analytiskt, eftertänksamt och överlag väldigt fylligt argumentativt, då får man ofta väldigt lite kommentarer. Skriver man däremot väldigt spontant, känslosamt, allmänt, lite ytligt, ja då får man ofta mycket kommentarer. Alla kan vara med.

    Så har det alltid varit på alla forum jag följt sedan internet startade. I början fanns nästan bara tekniska forum. Lite nörd aktiga sådär. Ingen politik alls, inga allmänna frågor. Utan rätt hårt specialiserade, milt uttryckt. Kommentarerna var alltid sakliga och rätt tekniska. Stämningen var extremt god och lite studentikos kanske. Alla var hjälpsamma, glada och genuint intresserade. Frågor, följdfrågor och engagemang i det oändliga. Reklam förekom aldrig. Pengar förekom och diskuterades aldrig. Någon kommersialism fanns inte alls. Naiv glädje för hela slanten.

    Sedan började det diskuteras hur man skulle kunna hitta på nya plattformar och vad de skulle kunna fyllas med. Billigt innehåll som kunde locka tillräckliga besökare för att kunna locka annonsörer (sades bara delvis rent ut, men besöksvolymerna var prio 1).

    Då började man ju ana ugglor i mossen. För bara sex-sju år sedan kunde man ju nästan köra internet på gamla telefonmodem fortfarande. Eftersom reklamen var lite modest och inte sög musten ur alla linjer. När de stora mediehusen började prata om framtidsplaner så anade man ju ännu mer ugglor i mossen.

    Nu har konsumismen och krämarmentaliteten tagit över nästan helt. Torftigheterna står som spön i backen. Trams, girighet och karriärism flödar på alla breddar. Och om du jämför dig med detta snusk så har du ju förstås låga siffror. Det har all kvalitet i alla sammanhang, vill jag nästan påstå. Kvalitet är dyrt och sällsynt. Den måste letas upp och vårdas av de som ser den. Snusket trycker de ner i halsen på oss.

    Men misstaget är att mäta volym. De intressanta och välskrivna artiklarna har aldrig fått många läsare. I princip. Men de gör nytta ändå. De renodlat partipolitiska bloggarna är som regel helt ointressanta. Ensidiga förutsägbara floskelsamlingar. Verkar vara skrivna på karbonpapper av en maskin, ungefär. De lite mer självständiga och vildvuxna bloggarna med otydlig parti tillhörighet kan vara intressantare. Men de har samtidigt ett "otydligare skyltfönster". Svårare att hitta till, svårare att göra reklam för. Mer introverta. Opålitliga i maktens ögon...

    SvaraRadera
  6. del 2)

    ...Men samtidigt så har debatten åtminstone bitvis blivit intelligentare, inbillar jag mig. Rena dumheter av stordimension har blivit något lite mer sällsynt. Men är förstås det vanligaste fortfarande.

    Mina hatobjekt inom webben är sociala medier: Helt banala veckotidningsvulgariteter blandas med tvättstugerapporter och en slags kvasi intellektuell halvelit som försöker briljera med citat, ordvitsar och föraktfulla kommentarer om andra.
    Partipolitiska propaganda bloggar, som bara skriver redan allmängods, ofördjupat och extremvinklat. Inskränkt och korkat. För den egna familjen förmodligen.
    Modebloggarna: Unga kvinnor som visar upp sig själva och de textiltrasor som man kastat goda pengar på. I oändlig mängd. Shopoholics för likasinnade.

    Så visst har skräpet ökat enormt. Och visst försöker man pracka på oss dynga i parti och minut. Men det intelligenta samtalet finns också där. Många som inte kommenterar alls, gör det inte för att de helt enkelt behöver tänka igenom de nya impulserna. De oväntade vinklingarna och det intelligenta anslaget. Ovant god kvalitet behöver smältas. Och då drunknar man inte i banala synpunkter heller.

    Möjligen kan det "organiserade gnället" som jag tycker mig märkt allt oftare, där bloggarna ifrågasätts, bero på att de blir lite svåra att hantera rutinmässigt. Och har en anarkistisk ådra ibland. Vilket många riktiga journalister och dess chefer ser som jobbigt. Ostyrigt. Se bara på att Newsmill har tagit bort sina kommentarer. Med hänvisning till att de "höll ner kvaliteten och spred dålig stämning"!! När det självklart var tvärtom. Kommentarerna kunde ofta (nästan alltid) lyfta dåliga blogposter, tillföra nya perspektiv och sakargument. Just dessa kommentarer lyfte hela sajten. Nu är det ju extremt mycket mindre intressant.

    Så jag tror nog att parnassen är irriterad på den okontrollerade kvaliteten som plötsligt får dagstidningarna att verka inskränkta och slarvigt gjorda.

    Kanske kan det också vara så att den typen av lite mer fritänkande bloggar som dessutom tillåter anonymitet möjligen gynnar vissa typer av tankesätt och missgynnar andra. Vilket kan upplevas besvärande för somliga.

    Om Aftonbladets ledarsida citeras varje dag i alla etermedia lätt hyllande, bara för att pulvriseras i massor av bloggar på eftermiddagen, så skapar det kanske en obekväm stämning i vissa lokaler. Och bara det gör väl bloggandet mödan värt.

    Fortsätt du med ditt fina jobb här på sajten!

    SvaraRadera
  7. Peter Nicklasson6/1/13 08:03

    Du som skrev "del 1" och "del 2" ovan beskrev det lysande, tack :)

    SvaraRadera
  8. Håller med anonym ovan men jag vill tillägga att de som skriver bloggar kanske inte alltid förstår hur man skall skriva för att främja ett kreativt samtal - jag saknar personligen det.

    Grejen är ju den att folk i gemen drar sig för att utrycka sina åsikter om saker och ting enbart för att det finns en risk att bli idiotförklarad. Det är väl därför vi har valhemligheten, att man inte skall riskera att bli trakasserad för vad man röstat på.

    I sociala medier kan man dock vara anonym, vilket jag ser skulle kunna vara en otroligt kraft om man kunde nyttja den på ett bra sätt.

    En som skriver en blogg bör i min mening uppmuntra till dialog, agera som idéspruta, främja mångfald i stället för enfald, det är nämligen det som driver kreativitet.

    Att som bloggskribent lägga ned tid och energi för att sedan inte ens svara på kommentarer gör i min värld att just den bloggen bara blir en broschyr och inte en plats för interaktion där samtal pågår. Aptrist om du frågar mig då det får i alla fall mig att känna mig obetydlig och ignorerad.

    Kan man skapa en plats där kreativiteten flödar, där alla tankar och ideér tas till vara utan att fördöma eller ignorera, ja då tror jag man även kan tjäna de där pengarna eller få den där karriärbosten.

    /Henrico

    SvaraRadera
  9. Anonym avsändare till Del 1 och 2 .. Tack, jag blir totalt svarslös, trots att jag tycker att din kommentar är så välskriven och tänkvärd att jag önskar att jag hade något motsvarande att erbjuda.

    Peter Nicklasson .. jag läste din kommentar hos Johan Westerberg och önskar att den hade haft en mer synlig plats.

    Om fler skrev som du och Anonym 1-2, så skulle den "svenska politiska bloggsfären" bli både intressant och berikad. Men då måste man ärligt vilja ha en allmän debatt, vilket jag inte tror att de etablerade partibloggarna vill.

    Henrico .. du har så rätt, det ligger en enorm kraft bakom de människor som samtalar på nätet utan att vara partibundna eller anse sig politiskt utvalda. Det är den kraften som Piratpartiet använde sig av för att komma in i EU-parlamentet och som nu Sd spelar på.

    Resten av politiker- och kultureliten lever i en slags Downton Abbey-värld, där man klamrar sig fast vid det förgångna och vägrar se framtiden.

    Jag tror vi lever i en brytningstid som kommer att gå till historien, precis som de som befann sig i förändringsvågen efter första världskriget.

    De som kan anpassa sig, ser möjligheterna och har förmåga att utnyttja den nya tekniken och det nya tänkandet i tid överlever. Resten kommer att få se livet förändras drastiskt .. när det redan är för sent.

    SvaraRadera
  10. Jag tror del 1&2 missar en viktig poäng.

    Any skriver ofta ifrågasättande texter.

    Det gör i praktiken att någon form av respons är önskvärd då en ofelbar argumenterande text innebär att "någon annan" (folkvald) har fel/gör fel.

    Om det hade funnits dialog mellan folkvalda och medborgare på nätet så hade förväntningen varit att någon (i närheten av kretsen av folkvalda) hade sagt:

    1. Det var en intressant vinkel, det måste vi kolla närmare på.
    2. Det du säger stämmer inte för att....

    Sen att provocerande texter leder till fler kommentarer är i sig en självklarhet. Antalet kommentarer är ett dåligt mätetal för hur mycket ett inlägg påverkar.

    SvaraRadera
  11. Håller med dig Any fast jag har läst avpixlat m.m och inte tycker jag det är speciellt mycket dialog, ideutbyte etc där heller.

    Det är också bara en enda stor megafon som i min mening faktiskt lärt sig av aftonbladet. Det vill säga, göra sin läsare "berörda".

    Grejen är ju den att anonymiteten har sina fördelar i det jag skriver tidigare men också nackdelar.

    När politikerna fick för sig att man kunde vinna val via Internet (Mona Sahlin trodde ju det), blev det också tydligen väldigt populärt att sabba för de som inte hade samma såikter. Återigen det där med egna meriter. Suck.

    Anonyma som går in på olika bloggar/sajter etc för att misskrediera andra helt enkelt.

    Egentligen är det riktigt sorgligt att vuxna människor inte kan diskutera och ta saker för vad det är. Men jag skyller på Mona. :-)

    /Henrico

    SvaraRadera
  12. Du frågade i en kommentar till ett tidigare inlägg vart jag tog vägen. Jag tröttnade helt enkelt.

    Och anledningen till att jag tröttnade har du just beskrivit i ditt ovanstående inlägg.

    Jag skyller allt på media. Likriktad, enfaldig och vulgär. Skapar ett debattklimat som är likadant, där oliktänkande mobbas till tystnad.

    När styrande politiker börjar stryka denna media medhårs, allt för att knipa billiga poäng eller undgå kritik, är det demokratiska och resonerande samtalsklimatet över.

    Åsiktsfascismen lägrar sig över landet.

    Återstår för den nya journalist- och politikerfrälset att föra samtal med sig själva. Jag vägrar delta.

    V

    SvaraRadera
  13. Visionären .. jag känner igen mig i den känslan och vacklar mellan att fortsätta skriva eller att ägna mig åt något annat. Så det blir något mitt i mellan .. ganska typiskt svenskt, är jag rädd.

    SvaraRadera
  14. Det är nog så att politiker och journalister pratar för varandra, med varandra. Och anpassar sig och sin agenda till detta.

    "Vanligt folk" är mest i vägen bara.

    Men man bör nog ev betänka att dagstidningar, journalism överlag egentligen, till sin natur är ganska planekonomisk. Frågeställningar blir lätt av den här typen: "När tänker ni bygga nya bostäder? Vilket datum? Hur många nya jobb kan ni ordna inom den närmaste tvåårsperioden? Vad tycker ni är en rimlig kostnad för att bo?" Alltså en typ av frågor som inte bara är planekonomiska, de är också helt omöjliga att svara på. Så det förhåller man sig till istället som en teaterpjäs. En abstraktion. Det gäller att se bra ut på scenen, eller åtminstone inte se dålig ut. Säga rätt repliker på rätt tid. Egna nytolkningar eller egna initiativ utanför ramarna blir väldigt vanskligt. Kräver enormt mycket mer jobb, än att flyta med bara. Betalar sig absolut inte. På kort eller mediumkort sikt.

    Man kan ju tycka eller rentav tro att de ansvariga vill ha en dialog med folk. På någorlunda jämställda villkor. Men det kan närmast liknas med att kliva ut i lågskor från en fest-sal och ställa sig i minusgrader på en isbana. Inget man gör frivilligt. Speciellt inte om man dessutom har kompromissat bort sina egna ideal vid ett tidigt stadium. Vad är det egentligen man skall försvara? En utopi, en vision eller ett förvaltande med skavanker?

    Tack vare internet så blir det nog allt tydligare hur nakna kejsarna är. De vackra flosklerna ekar allt mer uppenbart falskt, ju lättare de kan kollas upp.

    Håller med om att SD och PP hanterar webben bättre än andra partier. Kanske för att de inte har några alternativ. Kanske för att de inte behöver försvara något, utan bara vara radikala. Att S har problem med webben tror jag de själva vet om. Deras blogportaler och frontfsader skriker ut krigsrubriker ofta, men vid närmare studium så tunnas materialet snabbt ut. Orkar man följa alla länkar och pappallellkontrollera alla uppgifter så märker man snart att det mesta snickras ihop på extremt lösa boliner. Det finns inget där egentligen. Några djupa ifrågasättanden av några ideer alls, finns just inte. De andra partierna varierar väl obetydligt, men miljöpartiet har en del lynnighet i vissa bloggar, men väldigt lite.

    Så man undrar ju verkligen var det uppriktiga engagemanget och intresset egentligen finns. Utanför de uppenbara karriärerna. Själv brukar jag lyssna på hanteringen av välkända formuleringar och fraser som låter fina och folknära. Sånt som känns tryggt och bekant. Då misstänker jag att det är en halvidiot som pratar. Är det däremot lite underliga resonemang. Lite obekanta referenser eller nya vinklar, kanske rentav lite kontroversiellt. Ja, då lyssnar jag mer intresserat. Sedan avvaktar jag reaktionerna nyfiket. Och mina förutfattade meningar besannas alltid. De lite udda referenserna, tänkandet, vinklarna redovisas felaktigt, missuppfattat, illvilligt och desinformativt. Alltid. Det behöver ju inte betyda att de friska resonemangen var felaktiga eller dumdristiga. Tvärtom kan de ju redovisa hur inskränkta och styrda journalisterna är. Vilket kanske rentav en och annan vaken individ faktiskt upptäcker. Och sådant vinner nog i längden trots allt. Förtroendet ökar för politiker som vågar tänka själva och resonera fritt. Det gäller nog också för bloggare av den kalibern.

    SvaraRadera
  15. Anybody,

    sluta för Guds skull inte att blogga.

    Din blogg är ett ljus i mörkret. Jag läser den varje dag, även om jag inte ger så mkt ljud ifrån mig.

    Din blogg och Dick Erixons är de facto de enda bloggar jag dagligen läser numera.

    Så snälla! Fortsätt! Vi behöver dig!

    V

    SvaraRadera
  16. Nä fortsätt Any du sätter ord på det jag tänker men inte skriva just nu. En fyr i mörkret helt enkelt.

    SvaraRadera