”Ett vettigt ledarskap”?

”Det kommer några avgörande ögonblick i livet när man måste ta ansvar för sig själv, andra och sitt land”. ”Den stunden är nu. Den dagen är här”, sa statsminister Löfven i sitt förinspelade, redigerade och allvarsamma tal till nationen. Fem dagar senare kompletterade statsministern sin uppmaning med att påpeka att ALLA måste ta sitt ansvar.

”Vi kommer aldrig kunna lagstifta om allt, utan nu är det också en fråga om folkvett. Var och en måste ta ansvar för sig själv, sina medmänniskor och samhället överlag.

Det låter vackert. När helt land hamnar i en krissituation ska vi gemensamt och solidariskt samlas runt tanken – ta ansvar för dig själv, andra och för ditt land! Gör du inte det saknar du folkvett?

Jag sympatiserar med tanken, men vad innebär egentligen ”folkvett”? Betyder det samma sak för dig som för mig och, om inte, vem avgör vems folkvett som är vettigast?

Är ”folkvett” bara ett annat ord för ”värdegrund”, som utnyttjats så mycket att det i nuläget nästan helt saknar värde?

För Utbildningsminister Anna Ekström innebär ordet ”folkvett” att det svenska folket gemensamt och solidariskt ska ”hålla huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena. Väldigt rena.” Den sista meningen verkar ha uppfattats som ett ideologiskt budskap riktat mot dem som inte inser värdet av demokratiska val utan envisas med att krångla till livet för (S)tatsministern genom att rösta fel. Men i tider som dessa tänker i alla fall inte jag hänga upp mig på detaljer. Kallt huvud, varmt hjärta och rena händer duger fint för mig.

Widar Andersson på Folkbladet hyllar också folkvettet – ”Folkvettet har chans att dämpa och förkorta krisen. Framförallt ger folkvettet oss bättre möjligheter att komma igen då vi väl passerar slutdatumet.

Vi i folket känner oss nämligen inte som en beordrad hop som föses hit och dit av myndigheter vars vett vi alltmer ifrågasätter. Var och en har istället själva fattat en hel del begränsande beslut om sitt eget och andras liv. Saken ska inte idealiseras för mycket förstås. Ska det fungera så krävs ett vettigt ledarskap. Det kommer vi aldrig undan. Och som jag ser på saker och ting så har vi ett vettigt ledarskap”.

Enligt Widar Andersson har vi alltså ”ett vettigt ledarskap”?

Jag vill inte direkt ifrågasätta det, eftersom jag inte längre är säker på vem det är som står för ”ledarskapet” i landet, men hur ser egentligen det ”vettiga ledarskapet” ut om vi utgår från att det är regeringen ledd av statsministern som utövar det?

I vilket annat land skulle en tillträdande statsminister i förväg abdikera från ledningsansvaret i kristid? Stefan Löfvens första handlingskraftiga handling när hans handlingskraftiga regering tillträdde 2014, var ju att själv ändra reglerna så att ansvaret för regeringens krishantering så snabbt som möjligt flyttades bort från honom.

Trots att flera utredningar sagt att krishanteringen borde ligga i hans kansli för att bli effektiv?

Var det första tecknet på ”vettigt ledarskap”?

Kriskansliet flyttades alltså till inrikesministern på justitiedepartementet som i rask takt fick ansvara för Transportstyrelsens it-haveri 2015, den stora ”flykting”-vågen 2015 och framåt, skogsbränderna sommaren 2018 och varje gång visade utvärderingarna efteråt att den politiska krisberedskapen hade visat sig vara näst intill obefintlig.

I en artikel i SvD den 13 juni 2018 (betalvägg), med rubriken ”När Stefan Löfven flydde ansvaret” tog skribenten upp ”att hanteringen av tsunamikatastrofen och IT-skandalen i Transportstyrelsen båda har visat att den svagaste länken i den svenska krisberedskapen utgörs av regeringskansliet. I andra länder är det självklart att vid kriser och svåra katastrofer så måste regeringschefen (eller i förekommande fall presidenten) vara den som inåt i statsförvaltningen och utåt gentemot medborgarna och omvärlden tar det fulla ansvaret och ser till att allt som kan göras också blir gjort”.

Men vi har alltså ett ”vettigt ledarskap” i stället?

Eller har vi ett folkvettigt ledarskap, där folket tar ansvar för sig själva, för andra och för sitt land utan att besvära regeringen allt för mycket?

I dag säger Stefan Löfven – ”Varje svensk har en plikt, och inte bara en skyldighet, att skydda sig själv och andra”.

Var det så han tänkte när han omedelbart flyttade ansvaret för landets krisberedskap så långt bort från sin egen person som möjligt?

Ledarskap för hundar .. och/eller Ledare?

Jag skäms lite grand nu i svallvågorna efter avslöjandena om sexövergreppen som verkar ha skett i alla landets större städer.

Själva avslöjandet verkar vara värre än händelsen. Dagens Nyheter gör sitt yttersta för att mörka att de själva valde att tiga ända till Nyheter i Dag´s skribent Chang Frick avslöjade att de haft kännedom om hela händelseförloppet i nästan 5 månader. NU .. helt plötsligt .. är det Dagens Nyheter!! .. som slår sig för bröstet och "avslöjar" det som alla redan visste?

Det är ett dåligt sätt att utöva ledarskap på .. och i andra länder hade "någon" fått se sig om efter ett annat arbete.

Uppgiften om att förövarna fanns att finna inom gruppen "ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan" blev en större pinsamhet än de övergrepp som så unga flickor som 12-13 år utsattes för. Stadsministern påtalade visserligen sin vrede över handlingarna och vikten om att aldrig blunda för övergrepp, men slöt sedan ögonen och vände bort blicken, innan han ens behövde säga ordet förövare.

Feministerna reagerade som om de berövats sin allra käraste ägodel .. och började tävla i vem som kunde överrösta invandrarkvinnornas berättelser med den högljuddaste beskrivningen om vem som har sämst erfarenhet av svenska män.

Det viktigaste blev att finna någon annan ansvarig grupp .. än den som alla hittills omhuldat som utsatta offer!

Och det var ju lätt. Polisen hade ju faktiskt fegat ur och inte vågat rapportera om förövarnas etnicitet och handlingar av rädsla för att skapa problem i kontakten med sina överordnade, vilket i sin tur skapade problem för hela poliskåren.

Högst ansvarig är Rikspolischefen som säger .. usch och fy och det hade jag ingen aaaaning om .. och lovar att granska polisen och utreda ALLA övergrepp som skett i HELA landet för att se om det finns något mönster.

En utredning alltså .. vilket förmodligen är det sista vi hör om den här saken. Om inte några stackars enskilda polismän får bära hundhuvudet, förstås?

I vilket land som helst hade polisens agerande varit ett tecken på urusel kommunikation och bristande ledarskap och den ytterst ansvarige .. Dan Eliasson .. hade fått avgå. Det skedde i Tyskland .. men kommer knappast att hända här.

Så om dörren nu stängs om pinsamheterna som ingen varken vill se eller ha med att göra så kanske det ändå går att tala lite om ledarskap? Det är ju ändå det de får bra betalt för att utöva ... alla våra särskilt utvalda ledare.

Men när jag letar på nätet så hittar jag ingenting om ledarskap som stämmer in på de grupper som det handlar om i det här fallet. Det som finns handlar om stora koncerner, näringslivet, direktörer och styrelseordförande .. men de tipsen passar knappast in när det gäller Stefan Löfven, Dan Eliasson, andra politiskt valda eller redaktörer/journalister som är .. ”emotionella” varelser vilket innebär att de i hög grad styrs av sina känslor.

Det där sista har jag tagit ur en skildring av ledarskap mellan människa och hund .. för det är faktiskt bara där som det går att hitta något direkt överförbart.

Så här är till landets ledare .. både självutnämnda och politiskt valda .. en redigerad version av hur ledarskap ser ut i den verklighet som gäller för en människa .. och ett antal hundar ..

Du kan inte ta ditt ledarskap för givet, du måste förtjäna det.

Folket väljer sina ledare, du ska se till att DU är det enda och självklara alternativet. Folket och de underlydande som du leder kommer då att anstränga sig för att vara dig till lags, de vet vilka regler som gäller och vilka olika roller ni har. Ni slipper då en massa onödiga konflikter.

Ledarskapet handlar inte om att vara hård och tuff. Din uppgift är att skapa trygghet genom att vara konsekvent, bestämd och förutsägbar. 

De du leder ska veta att de kan lita på dig och känna att de vet vad de har att förvänta sig. Det blir obehagligt och förvirrande om du är nyckfull och ändrar reglerna hela tiden, folket känner då inget förtroende för dig. En bra ledare ska inge lugn och säkerhet och skydda och beskydda i alla lägen.

Precis som med hundar föds vissa till ledare medan andra är följare. Människor som föds till ledare kan många gånger vara tuffare att ha med att göra och utan ett tydligt ledarskap kommer de att försöka klättra i rang. Följarna är lättare att ha med att göra, då de inte är ute efter ditt ledarskap utan vill vara dig till lags.

Dessa människor blir ofta nervösa och rädda om du inte tar på dig ledarskapet och de vill definitivt inte ta över ditt ansvar, så tvinga inte in dem i den situationen för då kan du få problem. Båda typerna behöver en stark ledare för att känna sig trygga på sin position och se dig som deras självklara ledare.

Ledarskapstips:

Fullfölj alltid dina beslut. Ge inte upp eller strunta i om du får problem med lydnaden. Om du inte är konsekvent så kommer du att få ett folk som inte tar dig på allvar. Du får det du ger.

Folket vill vara dig till lags, följa dig, det tillhör deras flockmentalitet. Om de inte följer eller respekterar dig så har du gjort fel .. inte folket.

Troligtvis är du då inkonsekvent eller otydlig i kontakten med dem du är satt att leda. Om du letar efter felet hos dig själv så är det lättare att åtgärda.

Ditt ledarskap behöver utövas hela tiden, både i ord och gärning.

Arbeta med tilliten. Oftast beror oönskat beteende hos folket på att de inte litar på dig. De börjar då fatta egna beslut då du i deras ögon inte verkar kunna hantera situationen.

Det finns ingen anledning att ha FÖR gott tålamod. Ger du ett kommando så är det NU som gäller! I det vilda skulle ingen leva till vuxen ålder om den inte löd omedelbart. I en del fall, för allas bästa, så kan det även innebära en rätt brysk tillrättavisande.

(Tänk på att dina underlydande tål att du kräver att de ska lyda när du säger till, liten som stor. De måste inte kissa femton gånger medan de långsamt släpar sig tillbaka till dig på ett HIT!)

Det som finns inom parentesen var lite väl svårt att redigera så det blev som det blev .. andemeningen är väl rätt klar ändå, eller?

6mannen, Fnordspotting, Det goda samhället, Rödgrön röra, Ledarsidorna,

Allting går inte att lösa med en stor påse pengar.

På den lilla ort där jag bor känner jag en socialsekreterare som hoppade av och blev verksamhetschef på ett privat dagcenter för funktionshindrade, två sjuksköterskor som valde att bli personliga assistenter i stället för att brottas med sitt dåliga samvete varje dag, en akutsköterska som blev distriktssköterska när känslan av misslyckande blev för tung och ett antal handläggare på Försäkringskassan som valt andra tjänster inom den privata sektorn.

Omsättningen på socialsekreterare verkar förresten vara hög i vår kommun. Nu för tiden verkar ingen orka längre än ett år? Men vart de övriga tar vägen har jag ingen aning om.

Gemensamt för alla som lämnar ofantlig sektor, verkar vara att de mår bättre, trots att lönen för det mesta är lägre.

Jag känner inga behöriga lärare men en handfull obehöriga och genom dem har jag förstått att avhoppen från skolan sker av samma skäl som inom vården och socialtjänsten .. arbetsuppgifterna känns hopplösa och omöjliga att genomföra på ett tillfredställande sätt.

Visst är det bra om lärarna får högre löner och yrket bättre status, visst vore det fantastiskt om sjukvårdspersonalen också fick en lön som matchade arbetets betydelse och tänk bara om de som arbetar inom socialtjänsten kunde ha en budget som gjorde att de slapp väga utsatta grupper mot varandra och kunde ge de hjälpsökande den hjälp och det stöd som lagen säger att de borde ha rätt till.

Men det skulle kosta betydligt mer än någon regering har råd med, så i stället pytsar man ut några miljoner här och några miljarder där för att visa någon slags handlingskraft.

Men problemet kvarstår och det är inte lönen. För den som varje dag går till jobbet med motivationen att göra något bra för andra är det förödande att inte få de medel och det stöd som behövs. Att vårda någon och veta att det kunde ha gjorts mer och bättre om det funnits mer tid, mer personal och bättre stöd eller att se elever som kunde ha presterat mer och bättre om det funnits mer tid, mer personal och bättre stöd eller att dagligen möta hjälpsökande som är i stort behov av stöd och hjälp som de inte kan få därför att budgeten är för liten och du måste välja mellan vem som får och vem som blir utan och bära ansvaret ensam utan stöd uppifrån .. det handlar inte om lönen till slut, utan om självrespekt.

Jag tror vi har ett ledningsproblem. Det saknas starka ledare som kan prioritera, strukturera och fatta begripliga om än obehagliga beslut som människorna som ska utföra dem kan förhålla sig till med bibehållen självrespekt.

Jag tror att det är rädslan för journalister och medias längtan efter offer och gärningsmän som gör att våra folkvalda hellre planlöst sprider miljoner och miljarder på verksamheter som blöder personal som är svår att ersätta, i stället för att gå till botten med problemen .. och lösa dem. Kanske till och med till samma kostnad?

Eller en sak i taget för att till slut få fungerande verksamheter överallt?

Det går inte att lösa alla problem med en stor påse pengar fördelad lite här och där .. det är våra välavlönade folkvalda det yttersta beviset för. Även de försöker dölja det genom att hälla miljoner i varje spricka i välfärdsbygget för att undvika obehagliga men nödvändiga beslut som kan få en enögd journalist att löpa amok på Aftonbladets eller DN:s ledarsida.

Men det är förstås vad jag tror. Det är fullt möjligt att jag har fel och att som behövs för att bygga det perfekta samhället är konflikträdda ledare och ett antal skattemiljarder.

"Var är Stefan Löfven?", är en fråga ..

  

.. som väldigt många ställer sig i dag. Jag undrar också var vår statsminister befinner sig, men framför allt så skulle jag gärna vilja veta hur han ser på sin egen roll som statsminister?

Vad tror han ingår i åtagandet? Vilket ansvar är hans och vilket anser han vara Någon Annans?

Stefan Löfven är vad vi vanliga dödliga kallar en fackföreningspamp. Enligt egen utsago KAN han näringslivet, och då skulle jag gärna vilja veta vad han i sin roll som fackföreningsman skulle tycka om ett större företag som leddes på samma sätt som han leder Sverige?

Ett stort företag har EN företagsledare och ett antal underordnade chefer som ansvarar för olika delar av företaget .. precis som vårt land har EN statsminister och ett antal ministrar som var och en ansvarar för sitt eget departement.

Det stora Företagets Ledare ansvarar för det som händer i HELA Företaget. I de fall då en underordnad avdelningschef inte klarar av sitt uppdrag, är det Ledarens ansvar att påtala detta, se till att misstagen åtgärdas och .. om det är nödvändigt .. ersätta vederbörande med en annan, mer kompetent person.

En verklig Ledare är tydlig i sitt ledarskap. Fokuserar på helheten i stället för på individer.

Ledaren är den som måste se till att företaget lönar sig. H*n har också har det övergripande ansvaret för alla som är anställda i det. En god företagsledare inser att de anställda .. även den allra obetydligaste kuggen i maskineriet .. byggt sina liv och sina familjers trygghet på de inkomster de utlovades när de anställdes.

Men Ledaren är också den som ytterst måste fatta de obehagliga besluten. När orderböckerna inte fylls på och siffrorna i bokföringen blir röda, är det Ledaren som måste rädda det som räddas kan. För även om det innebär personliga katastrofer för några, så kan ett snabbt och skickligt agerande vara det som gör att inte alla mister sin försörjning.

Att vara Ledare för ett stort företag handlar inte om att vara trevlig, ge julklappar, bjuda på julbord eller gratis förmåner för underchefer och personal. Det handlar om att rädda Företaget till varje pris så att Företaget ger utdelning på insatt kapital, att ekonomin är välskött och att produkten som Företaget säljer är efterfrågad och skickligt marknadsförd, vilket gör att de som är beroende av Företaget känner trygghet och förtroende.

Ryktesbildning, konspirationsteorier och oro inom verksamheten kan vara förödande och uppstår för det mesta när ett ledarskap är så svagt, fegt och otydligt att det ger utrymme till dem som har ett egenintresse i att Ledaren avsätts, misslyckas eller ersätts, av just den eller dem som ligger bakom den falska bild sprids inom Företaget.

Negativa rykten om ett företags ekonomi och framtid, påverkar inte bara de anställdas arbetsmoral utan är också skadliga för Företagets bild utåt. Rykten om att ett företag är på fallrepet lockar inga nya kunder, färre kunder ger sämre ekonomi, vilket i sin tur gör att fler anställda ser sina arbeten och sin försörjning försvinna.

En god Ledare inser att det är viktigt för Företaget att de anställda känner förtroende, trygghet och uppskattning. En verklig Ledare tar ansvar, skapar möjligheter i stället för svårigheter och tar tillvara på den kompetens som finns inom Företaget.

En stark Ledare ligger inte kvar i hängmattan och har semester eller skyller på Någon Annan, när det händer en akut katastrof inom Företaget. En engagerad Ledare är alltid närvarande, har överblick över vad som sker och är tydlig med att det är h*n och bara h*n som bär det avgörande och yttersta ansvaret för Företagets framtid.

Så ser jag på Ledarskap och jag undrar .. vad trodde Stefan Löfven att det handlade om när han sökte jobbet som Statsminister?

Att vinna valet och få ämbetet som en hederstitel? .. och så skötte Någon Annan resten?

Det goda samhället, Ledarsidorna, Motpol, Toklandet,

Bengt Baron sommartalar om företagande och svenska politikers syn på företagande,

Widar Andersson om S i Folkbladet, SvD,

Gästbloggare .. storviltjägaren Hittekatten.

Innanför mitt staket, i mitt rike, finns det av någon anledning ett hus för bilar?

Det har bara tre väggar så det går inte att bo där, men man kan krypa in under en brädhög längst in och sedan fortsätta in under ett annat litet hus som de byggt för skottkärror och redskap?

Men ingenstans på hela området finns det, av någon obegriplig anledning, ett hus för en katt?

Ibland vet jag inte riktigt hur de tänker och prioriterar?

När jag först tog över området var det lite sparsamt med jaktlyckan, så när jag hittade ett gammalt lager av sorkar och möss som någon tidigare ledare lämnat efter sig, så prisade jag min lycka.

Ett framgångsrikt ledarskap befästs ju .. som alla vet .. av vilka resultat man kan visa upp för de ovärdiga undersåtarna.

Det var bara ett problem. De var så platta och stela, de gamla mössen och sorkarna? Det var svårt att få det riktigt nyfångade utseendet på dem? Svansarna, till exempel, pekade rakt ut på ett ovärdigt och lätt löjeväckande sätt .. även fast jag lekte och tuggade till dem så de skulle få en mer nutidsanpassad fason.

Min Människa skrattade när jag stolt visade upp dem och sa att jag såg ut som en socialdemokratisk partiledare som presenterade förra årtiondets politiska vision??

Vad hon nu menade med det?

AB,

Kul att du ringde, men ..

.. jag har inte tid just nu. Jag vet inte, men kan ta reda på det. Jag gjorde fel, förlåt. Nej jag kan/vill inte. Nej, jag tycker du har fel! Åh, en sån bra idé, men läget är helt fel för mig just nu/men den är ju helt ogenomförbar.  Kan vi göra det en annan gång? Det är inte värt besväret, ärligt talat. Jag har inte råd, annars skulle jag gärna ..

Det är något tryggt med ärliga människor som säger vad de menar, tycker jag. Även om det inte är precis det jag vill höra. Ibland kan det till och med vara så att en besvikelse kan vara det som hindrar mig från att begå en ödesdiger dumhet eller början på något mycket bättre

För när jag tänker en tanke, eller uttalar en mening blir resultatet som när en vattendroppe träffar vattenytan. Det får konsekvenser utanför min kontroll.

Är jag ensam och tänker eller talar med mig själv så spelar det ingen roll. I och med att jag formulerar en mening, oavsett om det sker i tanken eller högt så innebär det ju att jag gör någon form av ställningstagande, val eller vägval, eller hur?

Är jag i sällskap med andra så påverkar mina vägval eller ställningstaganden de närvarande på ett eller annat sätt .. även om det bara innebär att de skrattar åt min dumhet. Det påverkar i alla händelser deras syn på mig om inget annat.

Det finns människor som blixtsnabbt inser konsekvenserna av sina tankar, ord eller val .. ibland innan de ens formulerat dem för sig själva. De har förmågan att se helheten i stället för bara den lilla del som berör deras egen person, vinning eller framtid.

Sådana människor är bra ledare och de kan också kosta på sig att vara ärliga, eftersom de kan se vinsten i att säga .. jag vet inte .. jag har inte helheten .. jag kan inte uttala mig i den frågan än. Det är en bra idé, men läget är helt fel just nu. Jag ser behovet, men vi har inte råd.  Förmodligen har de räknat med att få frågan och övervägt konsekvenserna av ett spontant svar innan den ställdes.

Så om jag skulle söka en ledare så följer jag hellre den som säger .. det kommer att bli skitjobbigt, jag är osäker på resultatet, men jag vet att det blir värre om vi inte försöker därför att .. än den som säger .. det kommer att bli fantastiskt bra, jag vet inte hur eller varför, men jag LOVAR!

Men det är ju jag det .. och förmodligen är vägen roligare att vandra med en gemytlig, glädjespridare som inte har en aning om vart h*n är på väg och låter en underordnad ta smällen när vägvalet visade sig vara helt fel.

AB, Expr., Expr., DN, DN, DN, SvD, SvD

Ledarskap, en Irländsk Hittehund och Socialdemokrater.

Förtroende är som en varm famn när vi upplever det som självklart .. tryggt och vilsamt. Men samtidigt fullständigt iskallt när det saknas. En oskattbar gåva när man får det, men näst intill omöjligt att reparera när man förlorar det.

I Expressen skriver Eric Sundström om hur Socialdemokraterna misslyckades med att skapa en politisk vision som ger förtroende .. samtidigt som det i andra tidningar rapporteras om Mona Sahlins brist på förtroende både inom och utanför partiet.

Förtroende är också en stor fråga hemma hos oss just nu.

När vår Irländska Milly flyttade in för drygt 2 månader sedan, var det en ömhets- och trygghetstörstande liten hund som försiktigt höll sig nära, nära och försökte vara till lags på alla sätt .. ständigt beredd på att bli avvisad.

Men förtroendefull .. nej, hon hade för många avsked och svek i bagaget för att ge oss det.

NU börjar hon känna sig som en i familjen .. och då upptäcker vi att vi lever tillsammans med en fullfjädrad kriminell typ från Irlands bakgator!!

Vi har nu fullständig(?) koll på var bristerna finns i vårt staket och har jättesnygga "överlappningar" med fårstängsel och allehanda provisoriska lösningar för att kunna hålla olyckan inne på tomten.

Det har faktiskt inte varit sååå kul att galoppera omkring på den närliggande kyrkogården, hojtande och hotande medan hon glatt skuttat runt bland gravarna ... och de sörjande anhöriga.

Vi har lärt oss att vad som helst som går att äta, kan försvinna fullständigt omärkligt när vi vänder ryggen till .. även om vi står alldeles intill och tror att vi har full kontroll??

Och vi har lärt oss att det bara tar mindre än en halv minut att bita av ett koppel om det blir långtråkigt när vi möter en granne och stannar och pratar en stund. Däremot tar det betydligt längre tid att knyta upp rymlingen igen.

"Hon reparerar sin olyckliga valpdom" .. säger Maken försmädligt när hon lyckligt tuggar sönder MINA strumpor, MITT radergummi, snokar i MIN handväska och knycker MIN tårtbit .. och påminner om att det var MIN idé att satsa på ett av samhällets olycksbarn.
Och så är det .. ansvaret är mitt!!

Det är jag som måste förmedla ledarskap, få olyckan att förstå vad som är rätt och fel och ge trygghet och .. förhoppningsvis .. få förtroende och tillit tillbaka.

Vi tränar och TRÄNAR!!!

SITT fungerar numera utan godis. Inkallning går utmärkt .. utan distraktion och MED godis .. men det är ju en bra början. FOT .. är en idiotisk idé som bara fungerar om hon får bära ett tuggben .. men Rom byggdes inte på en dag så jag har gott hopp. STANNA .. där är vi nästan världsmästare!!!

Men viktigast av allt .. det här är den första hund jag någonsin haft där det är fullständigt livsviktigt att jag inte låter mig charmas, luras eller fintas när jag begär något. Det som är sagt och lovat .. måste fullföljas och vara som skrivet sten, annars kommer jag att bli en förlorare och hon kommer att fortsätta att fatta sina egna beslut.

Fast allt är inte rörighet och problem .. vi ÄLSKAR den här lilla hunden och det känns alldeles varmt inombords nu när hon börjat leka och vågar smyga, busa och kampa medan vi rullar runt på golvet eller springer som besatta runt huset jagandes eller jagade av en svartvit sprinter.

Hon är den bästa, den finaste, mjukaste, roligaste och kärleksfullaste Milly som finns .. och även om Border Collien tycker att hon också är det mest onödiga vi gjort, så gör hon ett jättejobb med att stödja mig i min fostrargärning.

Att vara ledare är svårt .. det kräver att man inser vilket otroligt ansvar man har för någon annan och att man inte sviktar, sviker eller misslyckas med att leva upp till det. Det är JÄTTESVÅRT .. det är betydligt lättare att skylla på bakomliggande orsaker, tidigare händelser eller något annat än att erkänna att man själv gör fel.

Och när det inte går bra så måste man ta konsekvenserna av det och fråga sig själv .. vad har jag gjort för fel?? Kunde jag inte bättre, kunde jag ha gjort det annorlunda och varför gjorde jag inte det i så fall?? Eller bör jag låta någon annan som är bättre rustad för uppgiften ta över???

Aftonbladets ledare beskriver Socialdemokraternas ovilja att se bristerna i ledarskapet som en "elefant i rummet" och det är en bra liknelse. Den finns där .. men ingen vill se den .. och i mitt eget fall anstränger jag mig till det yttersta för att se mina fel och brister .. och att inte surna till när Maken kommer med konstruktiv kritik.

Vi behöver ingen elefant att smyga runt .. det räcker så bra med att galoppera framåt tillsammans med yster Irländsk Ros.

Bristande ledarskap och den Irländska Olyckan!

Den senaste tiden har jag upplevt mig själv som en en-kvinns fredsbevarande FN-trupp mitt i ett inbördeskrig.

Det har INTE fungerat mellan Irländska Milly och kattgänget .. snarare har våldet eskalerat och vi har hamnat i ett väpnat ställningskrig. Kulmen nåddes när Hittekatten, efter ett sällsynt bra väsande måttade en rallarsving mot den påträngande Fienden och Milly svarade med att bita tag i den kudde som Hittekatten tagit sin tillflykt till.

Maken BLEKNADE av fasa vid tanken på att det i stället kunde ha varit KATTEN och jag förstod att här stod Millys hela framtid på spel.

Jag gjorde som jag brukar när jag har problem ... googlade!! Och hittade en kort sammanfattning om ledarskap av Fredrik Steen och insåg att ..

.. JAG HADE BETETT MIG SOM EN FULLSTÄNDIG IDIOT!!!!!

I min enfald hade jag strävat efter att uppnå en allians på tre partier som alla hade olika uppfattning om hur ett samarbete skulle se ut .. känns det igen??

Jag hade jämkat .. gett efter .. berömt och belönat .. gjort saker som jag inte själv trodde på .. och sakta men säkert skapat en situation där absolut ingen kände sig trygg och LEDARSKAP inte ens fanns med som ett alternativ.

Det var alla mot alla .. först är störst .. och minst av alla var helt klart JAG???

Men det var ju jag som BESTÄMDE??

Och med skammens rodnad på kinderna insåg jag att jag själv fallit offer för det jag brukar klandra andra för .. jag hade förmänskligat situationen, försökt "resonera" mig fram till en lösning som skulle skapa en trevlig "relation" mellan alla inblandade.

Ja, ni hör ju själva hur intelligensbefriat och korkat det låter .. när det handlar om mig, en hund och tre katter!!!

NU var det dags att återta ledningen, peka med hela handen och FÖRBJUDA dåligt uppförande.

Nästa gång som katten kom in och den Irländska Olyckan kastade sig fram, totalblockerad från all inblandning från mig .. sträckte jag ut handen efter något lämpligt att kasta i golvet som distraktion tillsammans med ett kraftfullt NEJ!!

Det blev en pipande ank-djävul av gummi??

Men jag hade lika gärna kunnat smällt av en atom-bomb!!!!!!!!!!!!

Jag har ALDRIG sett en hund bli så rädd någon gång tidigare, det var riktigt hemskt! Men nu går hon långa omvägar runt katterna, lyfter inte ens huvudet när de passerar och ett oväntat lugn har infunnit sig i hemmet??

Än är det för tidigt att höja någon segerskål .. men det är ett stort steg framåt och ger gott hopp om framtiden.

Men jag undrar ... eftersom jag har en ankdjävul till, svart med röda horn .. tror ni Mona Sahlin skulle ha användning för den i SITT alliansbygge .. eller är det kanske för sent???


Tillägg .. egentligen så kan Mona få BÅDA ankdjävlarna eftersom vi ALDRIG mer vill se lilla irländskan bli så rädd. Border Collien tycker hon är löjlig .. själv tuggade hon i sig såna pipdjur utan större betänkligheter när hon var valp.