"Propagandan skär som heta knivar genom de godtrognas smöriga hjärnor" ..

.. skrev Lars Lindström i Expressen i går och trots att jag för min egen psykiska hälsas skull normalt undviker den här skribentens alster får jag plötsligt en förhoppning att han har skådat ljuset och skriver om Morgan Johansson.

Hur sjutton jag nu kunde få en en så idiotisk tanke? Den måste bero på värmen och bristen på meningsfull sysselsättning.

Naturligtvis handlade hela krönikan om SVERIGEDEMOKRATERNA.

Lars Lindström bönfaller oss om att inte glömma den FRODIGA, BRUNA MYLLAN på 90-talet ur vilken Sverigedemokraterna växte fram. En hemsk tid som också resulterade i äktenskap mellan ZTV-programledaren Henrik Johnsson, (som Lars Lindström intervjuade 1990), och Alice Bah och senare med Malin Baryard.

????????

Sambandet känns lite märkligt och en aning långsökt, men tydligen ser Lars Lindström en röd tråd mellan dessa viktiga händelser.

Uttrycket den FRODIGA, BRUNA MYLLAN är tydligen väldigt viktigt eftersom krönikören återanvänder det när han avslöjar att Jimmie Åkesson inte längre använder ordet repatriering utan i stället talar om återvandring i samband med människor som saknar asylskäl eller dömts till utvisning.

Så långt inget nytt alltså.

Men så kommer DE HETA KNIVARNA!! Det låter som en Christie-deckare från en annan tid, men handlar om att flera människor, (enligt en polisrapport den 8:e augusti), reagerat på att flera personer hängt upp ett djur i ett träd i ett naturreservat i Järfälla, och börjat skära i det med kniv.

Polispatrullen åkte till platsen och pratade med personerna. Det visade sig röra sig om ett lamm som de förberedde för att helgrilla och patrullen lämnade utan vidare åtgärd.

Lars Lindström läser hur Simon Kristoffersson på nättidningen Samnytt skildrar händelsen - Ett sällskap i Järfälla norr om Stockholm slog sig ned i ett parkområde för picknick där de även hade med sig ett lamm. Djuret hängdes upp i ett träd och styckades på platsen vilket fick andra parkbesökare att reagera och larma polisen”.

Bilden som illustrerar texten är en genrebild av en mörkhårig man som precis slaktat ett lamm utan att ha någon koppling till den aktuella händelsen.

Lars Lindström blir våldsamt upprörd!! För några år sedan blev han själv bjuden på helstekt vildsvin i grannens trädgård och ingen reagerade. Herregud det är väl hur vanligt förekommande som helst att människor tar med sig hela djur ut till allmänna grillplatser för att helsteka dem eller stycka dem i mer hanterliga bitar.

Eller?

ÄR det något som är allmänt förekommande på platser för allmänheten där det finns grillmöjligheter? Jag vet inte, här grillar vi i trädgården om vi grillar alls.

Men hur lätt är det att kila in i en affär i Stockholmsområdet och köpa ett helt lamm eller en hel gris till grillen? Är det en lagervara i storstadsbutikerna?

Jag bor på landet, dvs mitt i spenaten i den skrämmande obygd som Lars Lindström endast sett på bild när han googlar på får, lamm och grisar. Till och med här är det väldigt ovanligt att någon vevar runt lamm eller grisar på grillen om det inte handlar om större evenemang som bröllop, stora fester eller marknader. Och då har jag ändå både jägare och köttbönder i min telefonlista och hur många vildsvin och hjortar som helst utanför ytterdörren.

Däremot så är det inte ovanligt att fårbönder hittar en eller flera större blodansamlingar i stället för lamm när de utfodrar/vattnar djuren på morgonen. Ibland får de också det stora nöjet att ta hand om huvudet, men för det mesta är det bara blodet och en hög stressade får som berättar om vad som hänt och ibland saknas ett större antal får eller lamm helt utan spår.

Om Lars Lindström, mot all förmodan, läser det här, vill jag poängtera att jag inte skyller detta på muslimer varken i allmänhet eller synnerhet, men sanningen är att den olämpliga tanken har slagit mig eftersom jag aldrig hört talas om att någon stulit en gris på samma sätt trots att vi får allt fler grisbönder med lösgående grisar.

Men det finns allvarligare saker och missförhållanden att gå i taket över än misstankar om tjuvslaktade lamm. Men den verkligheten ligger tydligen långt, långt borta från Expressens redaktion.

Lars Lindström avslutar sin upprörda drapa med orden .. ”Så dras den rasistiska slipstenen. Halvsanningar, lögner, falska bilder. Propagandan skär som heta knivar genom de godtrognas smöriga hjärnor. Kent Ekeroth vet vad han gör. Han hjälper Sverigedemokraterna”.

(Men det där med att ”propagandan skär heta knivar genom de godtrognas smöriga hjärnor” är en mening som jag säkert kommer att använda eftersom det så väl beskriver helt andra sammanhang där det förekommer halvsanningar, lögner och falska bilder än det som avses här.)

Är Stefan Löfven en sk ”karaktär”?

I går fick jag lära mig något nytt när jag läste om SR-medarbetaren Nanna Olasdotter Hallbergs ”karaktär”, punami_99, som verkar ha skapats för att uttrycka de ”provokativa” ord och åsikter som skaparen själv absolut inte hade utan tillskrev ”karaktären” som jag tror ska föreställa en obegåvad ung kvinna i övre tonåring.

Lite diskriminerande kan man tycka, och kanske borde jag bli kränkt å alla yngre kvinnors vägnar, men å andra sidan klarar de nog av den saken själva. Att vara kränkt har ju blivit något av en svensk paradgren de senaste åren.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår upplägget, men jag antar att det något som applåderas som en kulturellt och intellektuellt ”verk” långt över min fattningsförmåga.

Något annat som verkar helt obegripligt är varför nästan alla länders statsöverhuvuden nästa dagligen, eller åtminstone varje vecka, informerar medborgarna om sina åsikter, avsikter och sin regerings förträfflighet i media medan vår egen statsminister är så gott som osynlig?

I Sverige får vi nöja oss med valfri och för tillfället villig minister som talar om för oss vems fel det är när det uppstår ett obehagligt läge där de själva inte har en susning om hur de ska agera.

Plötsligt ser jag sammanhanget. Minns ni hur ovillig Stefan Löfven var innan han motvilligt gav efter för påtryckningarna och gick med på att leda Socialdemokraterna som partiledare och statsministerkandidat?

Kan det vara så enkelt att Stefan Löfven bara agerar i en roll som ”karaktär” för sossarna och därmed inte behöver ha några åsikter alls utan får fritt tolka partiets samlade klyschor, floskler och undanflykter när ministrarna hamnar i situationer som de inte ens kan skylla oppositionen för?

Ju mer jag tänker på det, desto rimligare känns den tanken.

Det är en konstig värld vi lever i?

Jag känner mindre och mindre lust att delta i det som händer på nätet, mycket på grund av att jag blivit mer och mer osäker på vad jag egentligen får/kan skriva eller tycka utan att riskera att kränka en lättkränkt grupp som jag inte ens förstått är en okränkbar grupp.

Som i dag till exempel. Helt aningslöst surfar jag runt och letar efter skvaller och meningslösheter som inte höjer blodtrycket eller framkallar hjälplös politisk stress .. och så hittar jag det här på Bloggbevakning:

Vad jag förstår är detta ett ”verk” av Nanna Olasdotter Hallberg, en SR-anställd som jag aldrig hört talats om.

MEN, den som ansvarar för texten är en ”karaktär” skapad av samma person, vilket tydligen gör att det är helt ok att skriva och tycka vad som helst, hur som helst, bara för att provocera, vilket i sin tur gör det hela till en ”kul” grej oavsett om skaparen själv ALDRIG skulle uttrycka sig så plumpt och obildat?

Jag inser att jag passerat mitt bäst-före-datum på sociala medier.

Eller ska jag skapa en egen ”karaktär” som vräker ur sig funkofobiska, rasistiska, homofobiska och kvinnoförnedrande tillmälen riktade mot mig själv för att provocera alla, som med all rätt, upplever det jag skriver som nedsättande och kränkande?

Skulle det vara roligt?

Intressant?

Eller skulle det bli så till den milda grad uppskattat att jag till och med fick ett erbjudande från SVT/SR som en ny och något överårig gränsöverskridande och nyskapande medarbetare?

Man vet ju aldrig, med det samtalsklimat vi har nu verkar allt möjligt.

Men det här med ”karaktärer” som ersätter den verkliga personen som på så sätt befriar sig från ansvar är egentligen inget nytt. Hur många personer har vi inte sett uppfinna en ny identitet eller ålder för att undvika ansvar för betydligt värre ”provokationer”. En del människor verkar till och med ha hur många ”karaktärer” som helst, vilket i en del fall har medfört att de kunnat anställa sig själva i bolag som skattebetalarna hjälpt dem ”bygga upp”.

Ju mer jag tänker på det ju mer genialiskt verkar upplägget vara.

Vi kanske alla borde skapa oss egna ”karaktärer” som vi kan skylla på om vi händelsevis vill lätta på trycket och tala i klartext, samtidigt som vi i ”verkliga livet” framstår som goda och oantastliga människor med hjärtat på rätta stället.

”Platt” journalistik?

Det var länge sedan jag betalade för nyheter från svenska tidningar och jag mår bäst av att undvika att ta del av det som publiceras gratis. Det jag betalar för är alternativa nättidningar, som i och för sig fyller mitt behov av information men som inte tillfredsställer mitt behov av positivt tänkande, underhållning och intelligent trams.

Det är synd och jag håller med en nära vän som beskriver den svenska journalistiken som platt, toppstyrd, likformig och totalt ointressant.

Men det kan ha sina fördelar att tvingas söka nya vägar. Jag har till att börja med förbättrat mitt engelska ordförråd högst betydlig och dessutom fått en bredare, mer humoristisk och friskare syn på min omvärld.

Säga vad man vill om till exempel engelsk press, men den är så härligt otuktad, frispråkig, ironisk, sarkastisk och spretig jämfört med våra statsfinansierade medier, att vår egen slätstrukna och tillrättalagda nyhetsrapportering framstår som en innehållslös vattvälling.

Det händer saker och journalisterna reagerar ”all over the place” och det är så det ska vara. Inte enhetligt, inte med en och samma röst och framför allt inte från och enligt samma ”rekommenderade värdegrund”.

Det är högt och lågt, allvarsamt och förlöjligande, brutalt och varsamt på ett sätt som skulle vara totalt karriärdödande för en svensk journalist och jag häpnar och tänker – att de törs!!

Jag kan bli rörd, road, upprörd, arg, inspirerad och engagerad på en och samma tidnings nyhetssida? Donald Trump är inte enbart djävulen, Joe Biden är inte den enda räddningen för USA, BLM går att kommentera, fundera och ha åsikter om, migrationen kan kallas för ett problem, brottsoffer är verkliga offer, övervakningsbilder/filmer på kriminella publiceras, Zara Larsson är en liten stjärna bland flera andra, ingen vet vem Henrik Schyffert är och den ständigt synlige Boris Johnson älskas, hånas, omfamnas och hatas beroende på dagsformen. Det är oändligt uppfriskande. Som grädde på moset kan jag också få ta del av samma nyhetsflöde ur ett helt annat perspektiv, om jag söker mig till en konkurrerande tidning?

Märkligt, det känns som om jag flyttas tillbaka till en annan tid. En tid när vi också kunde läsa om en verklighet som vi kände igen oss i – oavsett vilken verklighet vi för ögonblicket levde i - i ledarkrönikor utan en gemensam Värdegrund som inte krävde total hängivelse och efterlevnad.

Jag har en väninna i England som säger att jag inte vet vad jag talar om. Hon tycker att engelsk press är sensationslysten, vulgär och vinklad och när jag säger att hon inte har en aning om vad orden ”vinklade nyheter” innebär utan att ha läst AB och DN på svenska, tror hon att jag skämtar.

Men jag skulle gärna byta till mig lite vulgaritet, sensationslystnad, frispråkig ironi och sarkasm mot att slippa vissa enögda, allvarstyngda och självutnämnda värdegrundspoliser som med hjälp av ledarsidor, debattprogram och twitter försöker driva det dumma folket åt Rätt Håll.

Men hur förklarar du begreppet ”den Svenska Värdegrunden” för någon som läser The Sun eller Daily Mail, där de, utan att darra på den feministiska manschetten, publicerar fler ”sexiga” bikinibilder på en dag än vad en svensk influenser gör under en hel veckas sponsrad semesterresa på Instagram?

Nu i Coronakarantänens Tid har jag i stället roat mig med att skriva ett 20-punkters Värdegrunds-Samarbetsavtal tillsammans med Katten.

Ursprungligen var avsikten att avtalet skulle innehålla 73 punkter, eftersom jag tar för givet att det är Normen för ett godtagbart Värdegrundsavtal, men Katten ruttnade och lämnade förhandlingsbordet redan vid 20, så vad gör man?

Tanken var att jag skulle översätta det och skicka det till min kattägande vän, men den Svenska Värdegrunden går inte att översätta på ett begripligt sätt även om man tar hjälp av en Katt. Dessutom så tror jag att jag personligen gör bäst i att inte sprida resultatet längre än till den allra närmaste familjen – eller bara dela det med Katten.

Så i stället för att läsa tidningar, dissekera Värdegrunden eller fundera över vad som hänt med åsikts- och yttrandefriheten, har Katten och jag börjat på ett nytt corona-projekt.

En sprillans ny Skapelseberättelse som bevisar att alla har haft alldeles fel eftersom vi inte förstod att - Först skapade Gud Katten, sedan Kvinnan för att ta hand om katten och sist Mannen för att bygga ett hus, med en fungerande kattlucka!!

Sedan gick det naturligtvis fullständigt åt H*****e med kattluckorna!

Corona-sommar.

Om allting hade varit normalt och som vanligt hade jag redan nu avverkat ett otal bakluckeloppisar, konstrundor och diverse marknader och varit i full färd med att packa och avsluta ett hektiskt hatt-tillverkande inför höstens Vintagemässa i Stallarholmen som går av stapeln en kort tid innan årets stooora händelse ..   Automobilhistoriska klubben och Eskilstuna flygklubbs Veterandag på Ekeby flygfält!

Bilder från en fri och lycklig sommar.

FYND .. som jag stod emot.

FYND!! .. som fick följa med hem.

Där finns också den extremt stora och fantastiskt innehållsrika MARKNADEN där man kan köpa allt från cyklar, mopeder, bildelar, äkta Texas-longhorns, från tjurar med samma namn, att ha i grillen på en amerikanare till ”äkta” nyproducerade 50-talskläder eller nästan vad som helst som är resultatet efter en garage/garderobs eller vindsröjning hemma hos en veteranbilsentusiast!!

Jag är i trans i över fyra timmar eller mer, varje år. Utom i år!

Suck!

Nu får vi nöja oss med picnick-träffar i trädgården utanför den lokala veteranbilsklubbens klubblokal varje lördag.

Det är i och för sig väldigt trevligt det med, om vädret är som det ska. Men det är inte bara bilarna som tillhör veteranerna, medlemmarna själva har ett antal år på nacken och det märks när umgänget sker med 2 meters avstånd.

Kort sagt, de flesta av oss hör inte riktigt lika bra som när vi tog körkort. Varje ny deltagare gör att ringen av picknick-bord blir vidare och vidare och samtalen alltmer absurda. En missuppfattning som i sin tur tolkas och skickas vidare kan resultera i ett svar som med bästa vilja i världen inte kan kopplas samman med original-samtalsämnet.

Det är totalt obegripligt ibland, stundtals fruktansvärt frustrerande och för det mesta våldsamt och hysteriskt roligt.

Det är som jag alltid sagt, det finns för- och nackdelar med allt. Att få en stunds skrattkramp tillsammans med goda vänner är en av de ytterst få fördelarna med Den Stora Strategin under Den Stora Pandemin.

Och så lånar vi ut böcker och ger filmtips till varandra. Jag personligen törstar efter BÖCKER, något att läsa och försvinna in i men nu får jag tillgång till andra människors bok- och filmval och inser att jag nu ser med helt andra ögon på många av mina vänner. Den erfarenheter är också en positiv följd av allt negativt som vi drabbats av pga covid-19 och jök-18.

Sork-kriget!

En sida av vår gräsmatta slutar i en sluttning upp mot garaget. Den delen går inte att klippa med gräsklipparen, vilket har gjort att det vuxit upp en mindre djungel av mer eller mindre blommande men ovälkommen växtlighet

I år rensade jag upp en dryg kvadratmeter och planterade i största hemlighet en rabarberplanta. Idogt har jag vattnat och vårdat denna planta som, trots min omvittnade talang att ta död på det mesta i en trädgård, verkade trivas och frodas.

Det kom nya rabarberblad och jag såg för mig inre öga den läckra rabarberpaj jag skulle kunna övertala Maken att baka till mig.

”Kom”, sa jag till den oinformerade bagaren. ”Kom ska du få se vad jag har gjort!” Så gick vi tillsammans i sommargrönskan ner mot min alldeles egna förtrollade odlingsbit i hörnet av tomten. 

Och nog var den förtrollad alltid! Där det för mindre ett dygn sedan hade funnits en frodig rabarber fanns det nu bara ett HÅL? Ett ganska stort hål, som när vi tittade ner i det hade förgreningar åt alla håll?

Det tog ett tag innan jag fattade. Först började jag leta runt hålet i förhoppningen om att jag sett fel och att rabarben doldes av det omkringväxande ogräset, sedan ramlade polletten ner och jag insåg att vi hade en invasionsarmé under jordytan.

Sorkar! ”Eller mullvadar?”, mumlade Maken.

Jag för min del rustade för KRIG och medan Maken tog tillfället i akt för att genomsöka nätet efter billiga, begagnade små grävmaskiner, har jag den senaste veckan rivit upp all växtlighet i slänten och brutalt avslöjat den minerade sanning som alltför länge dolts under nässlor, lupiner och blåeld.

Här har jag i åratal traskat omkring, helt ovetande, medan dessa Sorkar smort kråset på min bekostnad och dessutom kryddat det hela med att stjäla MIN rabarb!

Det fick mig att minnas vårt plommonträd som växte så fint och fick så fantastiskt goda plommon. En sommardag när trädet passerat 2,5-metersgränsen gick vi och våra gästande vänner för att se om någon frukt hunnit mogna än, vilket inte var fallet, och jag tog ett tag om den späda stammen och sa, ”det är alltid lika fantastiskt att ha ett alldeles eget fruktträd”, samtidigt som jag upptäckte att trädet inte längre hade någon kontakt med marken?

Den gången trodde vi att det var några tillfälliga sorkar som smaskat i sig hela rotsystemet, nu vet vi bättre.

Dessa förb***ade sorkar har funnits här hela tiden! 

Förmodligen är det också deras fel att påskliljorna aldrig har ”trivts” i vår trädgård.

Jag ska inte dra några paralleller med politiken och samhället i största allmänhet eller dagens situation i synnerhet, men om någon annan gör det så ska du veta att du inte är ensam.

Jag undrar ..

.. hur många som vill men avstår från att bära munskydd på grund av Anders Tegnell?

Folkhälsomyndighetens enväldige statsepidemiolog har ju mer eller mindre fastslagit att den som envisas med att använda munskydd motarbetar den Svenska Strategin på ett nästan hälsofarligt sätt.

De som ändå envisas med att använda denna av WHO rekommenderade styggelse riskerar att ses som aktivister, alarmister eller extremister, (företrädesvis på högerkanten), och är det något som svenska folket lärt sig vid det här laget är att det inte är riktigt politiskt korrekt att visa sig offentligt med något så iögonenfallande, (och anti-AndersTegnellskt), som ett munskydd.

Så jag undrar, hur många står motvilligt och ångestfyllda och trängs utan munskydd i kollektivtrafiken varje dag på grund av Anders Tegnell?

Hur många skulle dra en lättnades suck om ALLA bar munskydd i köptemplet, där dagligvarorna ska inhandlas på kortast möjliga tid samtidigt som det är som flest kunder bland diskar och i köer?

Munskydd hindrar dig inte från att bli smittad, säger Anders Tegnell. Tvärtom så kan du bli smittad av att fibbla och peta på munskyddet och sedan fibbla och peta i ansiktet.

Varför vi nu skulle göra det? Och om vi nu fibblar och petar på andra ställen på kroppen som täcks av olika textilier och sedan fibblar och petar i ansiktet .. är inte det lika farligt i så fall?

Herregud en liten chick scarf eller en krage kan ju vara en dödsfälla i klass med ett munskydd!!

Men nu när vi vet att covid-19 smittar redan INNAN symptomen visar sig, så är ju munskydd kanske inte i första hand något som skyddar dig själv, utan något som skyddar ANDRA från att bli smittade av DIG!

En människa med munskydd är alltså en hänsynsfull medmänniska som värnar om DIN hälsa och inte tvärtom.

Signalvärdet med allmänt användande av munskydd i affärer och kollektivtrafiken är inte heller att förakta – de som bär dem är rädda om ANDRAS liv. Det vill säga verkligt goda människor som annars bara återfinns bland journalister, regeringsföreträdare, myndighetschefer, statsepidemiologer och alla andra som offentligt värnar om de svagaste i samhället – äldre och invandrare.

Det vill säga de som utgör merparten av de nästan 6000 som hittills dött av covid-19.