”Platt” journalistik?

Det var länge sedan jag betalade för nyheter från svenska tidningar och jag mår bäst av att undvika att ta del av det som publiceras gratis. Det jag betalar för är alternativa nättidningar, som i och för sig fyller mitt behov av information men som inte tillfredsställer mitt behov av positivt tänkande, underhållning och intelligent trams.

Det är synd och jag håller med en nära vän som beskriver den svenska journalistiken som platt, toppstyrd, likformig och totalt ointressant.

Men det kan ha sina fördelar att tvingas söka nya vägar. Jag har till att börja med förbättrat mitt engelska ordförråd högst betydlig och dessutom fått en bredare, mer humoristisk och friskare syn på min omvärld.

Säga vad man vill om till exempel engelsk press, men den är så härligt otuktad, frispråkig, ironisk, sarkastisk och spretig jämfört med våra statsfinansierade medier, att vår egen slätstrukna och tillrättalagda nyhetsrapportering framstår som en innehållslös vattvälling.

Det händer saker och journalisterna reagerar ”all over the place” och det är så det ska vara. Inte enhetligt, inte med en och samma röst och framför allt inte från och enligt samma ”rekommenderade värdegrund”.

Det är högt och lågt, allvarsamt och förlöjligande, brutalt och varsamt på ett sätt som skulle vara totalt karriärdödande för en svensk journalist och jag häpnar och tänker – att de törs!!

Jag kan bli rörd, road, upprörd, arg, inspirerad och engagerad på en och samma tidnings nyhetssida? Donald Trump är inte enbart djävulen, Joe Biden är inte den enda räddningen för USA, BLM går att kommentera, fundera och ha åsikter om, migrationen kan kallas för ett problem, brottsoffer är verkliga offer, övervakningsbilder/filmer på kriminella publiceras, Zara Larsson är en liten stjärna bland flera andra, ingen vet vem Henrik Schyffert är och den ständigt synlige Boris Johnson älskas, hånas, omfamnas och hatas beroende på dagsformen. Det är oändligt uppfriskande. Som grädde på moset kan jag också få ta del av samma nyhetsflöde ur ett helt annat perspektiv, om jag söker mig till en konkurrerande tidning?

Märkligt, det känns som om jag flyttas tillbaka till en annan tid. En tid när vi också kunde läsa om en verklighet som vi kände igen oss i – oavsett vilken verklighet vi för ögonblicket levde i - i ledarkrönikor utan en gemensam Värdegrund som inte krävde total hängivelse och efterlevnad.

Jag har en väninna i England som säger att jag inte vet vad jag talar om. Hon tycker att engelsk press är sensationslysten, vulgär och vinklad och när jag säger att hon inte har en aning om vad orden ”vinklade nyheter” innebär utan att ha läst AB och DN på svenska, tror hon att jag skämtar.

Men jag skulle gärna byta till mig lite vulgaritet, sensationslystnad, frispråkig ironi och sarkasm mot att slippa vissa enögda, allvarstyngda och självutnämnda värdegrundspoliser som med hjälp av ledarsidor, debattprogram och twitter försöker driva det dumma folket åt Rätt Håll.

Men hur förklarar du begreppet ”den Svenska Värdegrunden” för någon som läser The Sun eller Daily Mail, där de, utan att darra på den feministiska manschetten, publicerar fler ”sexiga” bikinibilder på en dag än vad en svensk influenser gör under en hel veckas sponsrad semesterresa på Instagram?

Nu i Coronakarantänens Tid har jag i stället roat mig med att skriva ett 20-punkters Värdegrunds-Samarbetsavtal tillsammans med Katten.

Ursprungligen var avsikten att avtalet skulle innehålla 73 punkter, eftersom jag tar för givet att det är Normen för ett godtagbart Värdegrundsavtal, men Katten ruttnade och lämnade förhandlingsbordet redan vid 20, så vad gör man?

Tanken var att jag skulle översätta det och skicka det till min kattägande vän, men den Svenska Värdegrunden går inte att översätta på ett begripligt sätt även om man tar hjälp av en Katt. Dessutom så tror jag att jag personligen gör bäst i att inte sprida resultatet längre än till den allra närmaste familjen – eller bara dela det med Katten.

Så i stället för att läsa tidningar, dissekera Värdegrunden eller fundera över vad som hänt med åsikts- och yttrandefriheten, har Katten och jag börjat på ett nytt corona-projekt.

En sprillans ny Skapelseberättelse som bevisar att alla har haft alldeles fel eftersom vi inte förstod att - Först skapade Gud Katten, sedan Kvinnan för att ta hand om katten och sist Mannen för att bygga ett hus, med en fungerande kattlucka!!

Sedan gick det naturligtvis fullständigt åt H*****e med kattluckorna!

DN tar strid för rätten att ladda ner bilder från ..

.. icke-publika fotoalbum på privata facebooksidor och bekräftar därmed att jag fattat rätt beslut när jag avstod från Facebook. För vem vet .. någon dag kommer jag kanske att bli vän med en offentlig person, någon i min närhet kanske blir känd eller så kan det bli så illa att jag blir misshandlad eller mördad på ett sätt som har ett så stort publicistiskt värde att det kräver full insyn i det som jag avsett vara privat?

Men DN .. under ledning av Peter Wolodarski och hans "agendasättande journalistik" .. nöjer sig inte bara med den striden utan försöker också ta heder och ära av Sara Skyttedal genom att utmåla hennes advokat som SD-medarbetare .. eftersom han företrätt Kent Ekeroth i samband med "järnrörsbilderna".

Det är inte bara lågt utan väcker också frågan .. ska inte alla människor ha rätt till juridisk hjälp utan att den som ger den till "fel" person riskerar att förses med livslång nazistfascistrasistultranationalist-stämpel? Hur rimmar det med "lika inför lagen"?

Och hur ser DN egentligen på åsikts- och yttrandefriheten? I går kunde vi läsa Mattias Hagbergs syn på Alice Teodorescu på tidningens Kultursidor. Att DN och GP inte har samma syn på "Folket" .. eller som Annie Lööf så käck uttrycker det, "människorna på globaliseringens bakgård" ..  har väl inte undgått någon, men det borde ju snarare vara en sporre än ett hinder för en journalist värd namnet, kan man tycka?

Men i DN:s förträffliga värld finns bara plats för EN åsikt och EN form av yttrandefrihet, vilket applåderas av Stefan Löfvens rådgivare, Henrik Arnstad, som hyllar Mattias Hagbergs sågning av Alice Teodorescu med orden .. Mycket välskriven text, om hur fd liberala ledarsidor går över till ultranationalismen.

Så nu vet vi det .. läser du GP och uppskattar Alice Teodorescu som ledarskribent .. då är du att betrakta som ULTRANATIONALIST!!

Skäms!

Någon som också borde skämmas är Sten Heckscher som föreslår att ministrar ska kunna kvittera ut 117 000 kronor i månaden i föräldrapenning med en motivering som verkar gå ut på att reglerna redan är så förmånliga för statliga tjänstemän och då är det orättvist om inte även ministrar får en föräldrapenning som överstiger Försäkringskassans maximala nivå med 300 procent .. allt enligt den Hälsosamme Ekonomisten som brukar ha koll på läget.

Expressens stora nyhet handlar om Stefan Löfven som klippt .. bild-dissat .. bort prins Daniel från en bild på sitt Instagramkonto medan kungahuset behöll Stefan Löfven på sitt Instagramkonto.

Det är i sanning skillnad på vanliga och folkvalda kungligheter.

Och  Aftonbladet publicerar Mikael Wiehes hyllningsdikt till Fidel Castro samtidigt som Ingvar Persson vänder sig till Gabriel Wikström med uppmaningen .. vårdköerna måste bort.

Hur detta under ska ske går han inte närmare in på, men för mig är det i alla fall en intressant fråga eftersom jag tror att regeringen avser att göra den omöjlig att lösa enligt Försäkringskassans nya direktiv.

För i en tid när många offentliganställda .. poliser, sjukvårdspersonal, hemtjänstpersonal,  socialassistenter, utredare på migrationsverket, lärare och alla andra .. får arbeta sig rakt in i väggen för att klara av de senaste årens befolkningsökning, då ser regeringen till att möjligheten till återhämtning stängs. Av besparingsskäl, eftersom sjukskrivningar med stressrelaterade diagnoser ökar!

Det verkar inte som om någon frågat sig varför? Eller vilka som är mest drabbade?

Utmattningsdepression, utbrändhet, psykisk utmattning, kronisk trötthet, överansträngning eller andra diagnoser inom samma område har numera delats upp i tre kategorier .. lätt, medelsvår och svår. Det gör att den som inte klarar av pressen och kraven lätt kan nekas sjukpenning i de första stadierna, eftersom det anses vara bättre att arbeta sig frisk än att försöka ladda batterierna genom sjukskrivning.

Så om nu våra offentliganställda hjältar går rakt in i kaklet i sin kamp mot det omöjliga .. så bör de hellre söka andra arbeten än att ägna sig åt återhämtning eller egenvård i hemmet.

Vilket förmodligen inte kommer att resultera i kortare köer varken i vården, hos polisen eller migrationsverket. Så särskilt många fler lärare, poliser och socialsekreterare lär det väl inte heller bli?

Men vilken journalist är intresserad av så tråkiga nyheter när det är så mycket mer givande att ställa orimliga krav utan förslag till lösningar, ladda ner privata bilder från facebook, jämföra statsministerns och kungahusets Instagramkonton eller utropa meningsmotståndare till ultranationalister och populister?

"Något i vår tid har berett vägen för denna typ av auktoritära och antiliberala politiker" ...

.. skriver Peter Wolodarski i sin ledarkrönika i DN i dag. Den "auktoritäre och antiliberala politiker" han syftar på är naturligtvis Donald Trump som tagit sig oroväckande långt i presidentvalskampanjen i USA.

Hur kunde det gå så här långt? .. undrar Peter Wolodarski. Hans framfart borde sätta i gång en självkritisk diskussion om hälsotillståndet i våra demokratier. Varianter på Trump finns numera praktiskt taget överallt, något i vår tid har berett vägen för denna typ av auktoritära och antiliberala politiker.

 Något i vår tid har berett vägen för denna typ av auktoritära och antiliberala politiker?

Ja, vad KAN det vara? Vad är det som gör att väljarna inte längre känner förtroende för välmeriterade, erfarna, hyllade och välformulerade politiker som Hillary Clinton?

Det verkar vara helt obegripligt för Peter Wolodarski som i egenskap av chefredaktör för DN har satsat allt på en typ av "agendasättande journalistik" som ska få läsarna att båda tänka och känna på rätt sätt. Något som Johan Hakelius beskrivit som att DN tidvis går att likna vid ett propagandaorgan.

Jag kan bara tala för mig själv, men när 100 kändisar framhålls som ett bevis på vad som är den enda sanna åsikten .. då känner jag mig bara förminskad och förlöjligad, eftersom jag inte ens tycker att EN kändis åsikt är tyngre än min egen.

När någon som gett uttryck för ett föraktligt näthat också förföljs privat och mer eller mindre beläggas med näringsförbud av DN, så får det mig att förakta tidningsredaktionen lika mycket som näthataren.

När faktiska händelser förtigs, när det jag upplever på plats i min egen verklighet inte anses vara sant, när nyheter sorteras efter vad jag kan tänkas klara av eller hur de gynnar fel politisk åsikt, när den oro jag känner mer eller mindre betraktas med överlägset förakt, när bloggare förföljs, hängs ut och får sin sjukdomshistorik publicerad, när situationen för de svagaste och mest skyddsvärda i samhället inte uppmärksammas och när manegen krattas för dem som i stället borde granskas och kritiseras .. då förvandlas jag till något som i Peter Wolodarskis ögon förmodligen ses som en sämre människa.

"En längtan efter den starke mannen som förkastar kompromissen, pekar med hela handen och utlovar total seger" .. det är vad Peter Wolodarski tror ligger bakom Donald Trumps framgångar .. och förmodligen också bakom Sverigedemokraternas höga opinionssiffror.

Men det kan lika gärna vara väljarnas frustration som tar sig uttryck i att; .. om vi ska förminskas, föraktas och behandlas som andra klassens medborgare som inte förtjänar att bli varken hörda eller sedda .. då kan vi i alla fall se till att ni får det som ni så tydligt ger uttryck för att ni inte vill ha.

Man kan kalla det hämnd. När den självutnämnda eliten varnar för att det värsta som kan hända är Donald Trump ... eller SD .. då ser väljarna till att leverera det. Med glädje och stor tillfredsställelse .. eftersom de upplever att de själva inte har något att förlora.

"Något i vår tid har fått medborgarna att förlora förtroendet för både media och politiker?"

VAD kan det vara? .. grubblar Dagens Nyheters chefredaktör.

SvD, SvD,

Johan "jag är inte miljöpartist" Croneman, ..

 .. som var en av de första på bollen i drevet mot Håkan Juholt, skriver i dag om "drevet" mot Åsa Romson.

"Att hon fortfarande står upp politiskt (och rent personligt och privat) i den här korselden överstiger nästan min fattningsförmåga. Romsonhatet är obehagligt, oavsett partifärg" .. skriver Johan Croneman beundrande.

Håkan Juholt och Socialdemokraterna däremot fick skylla sig själva när de  .. "skickar fram en person som kan stava till och uttala ordet tydlighet på säkert minst 65 språk – men glömt ordets betydelse på svenska".

"Åsa Romsondrevet måste vara ett av de mest utdragna i modern svensk politisk historia" .. så ser det ut i Johan Cronemans värld. Håkan Juholt fick skylla sig själv men Åsa Romson är ett oskyldigt "mobboffer"? 

Och för att riktigt betona hur destruktivt det är med personangrepp och drev avslutar Johan Croneman sin försvarskrönika för Åsa Romson med .. ett personangrepp på Claes Elfsberg?

"Claes Elfsberg tror ständigt att han ställer de relevanta tittarfrågorna, det enda han riktigt övertygar åtminstone mig om är att han betraktar alla tittare som mindre vetande. Fråga om något som intresserar dig, Claes! Inte om allt du inbillar dig att vi vill veta".

Det skulle vara intressant att få veta hur Johan Croneman betraktar sina egna läsare .. som mindre vetande? .. och sina egna krönikor .. som något han inbillar sig att vi vill veta?

"Oavsett vad en grupp flyktingar gör ..

.. så får det inte förekomma våld mot exempelvis barn och journalister. Man kan inte, menade jag, rättfärdiga sådant med det faktum att det förekom oroligheter vid gränsen." .. skriver Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson i sin blogg. Orsaken till hans upprördhet är att "Expressens fotograf Meli Petersson Ellafi i går blev offer för polisbrutalitet – misshandel! – i Ungern. Hon slogs till marken med batong, utsattes för tårgas och fick dessutom se oskyldiga barn utsättas för samma oprovocerade våld".

Jag är lika skakad av bilderna från Ungerns gränser som alla andra, men efter att ha sett de filmsekvenserna som SVT klippte bort så är det väl att ta i att använda ordet "oprovocerat" i sammanhanget. Oavsett från vilket håll man än ser det.

Men om det vid något tillfälle uppstår "oroligheter" och provocerat/oprovocerat våld vid någon av de demonstrationer eller manifestationer som media så gärna vill att samhällsmedborgarna ska samlas runt och OM det i sammanhanget skulle medföra att en journalist kom för nära "polisbrutaliteten/misshandeln" som hade till uppgift att skingra människor som riskerade att trampa mer både sig själva och ordningsmakten?

Är det samma regel som gäller då?

Rädda journalister och barn i första hand?

Barn kan jag förstå .. vad de nu har längst fram i en orolig situation att göra? ..  men hur identifierar man en journalist i en folkmassa som kastar sig själva eller stenar mot poliser eller militära avspärrningar?

Och de som passivt deltar men håller sig på avstånd .. är de mindre skyddsvärda än journalisten som står längst fram för att få "bra bilder"?

Det sägs och skrivs mycket märkligt nu för tiden?

Ett antal kända namn i mediavärlden ..

 .. diskuterar om folket bör eller inte bör få veta "allt" när de rapporterar det som händer och sker i samhället.

De är inte ensamma om att vara tveksamma när det gäller vad svenska folket tål att läsa utan att fullständigt löpa amok, härja och släppa fram den dolda, våldsbenägna vikingen inom sig.

Det stora problemet är att de faktiskt inte äger frågan, trots att TT hänsynsfullt skickar meddelanden när de publicerar känsliga uppgifter som till exempel nationalitet på förövare eller signalement på efterlysta.

I dagens samhälle kan vem som helst få vilka uppgifter som helst någon annanstans än i "riksmedia". Vilket gör att allt "hänsynstagande" .. som syftar till att undvika att ursvenskens raseri- och bärsärkagångsarv bryter ut .. gör att den som hittar de "dolda" uppgifterna känner sig förminskad, lurad och .. fortsättningsvis .. ganska misstänksam.

"Hemsk utveckling för journalistiken att vanligt folk vänder sig till Flashback för att få fakta" .. skriver Per Gudmundson på twitter och även om jag håller med honom, kan jag konstatera att därmed fick ytterligare några okunniga veta var utelämnade fakta finns att söka.

Om de inte redan visste det efter att ha läst Lars Lindströms förhoppningsfulla krönika i Expressen där vi mellan raderna kan ana hur storslaget, upphetsande och lösnummersäljande det skulle vara om det .. äntligen .. utbröt lite rubrikskapande raskravaller även i Sverige.

Hänvisningen till de obehagliga rasisterna på Flashback och sajten Avpixlat blev därmed som en annons för dem som sökte likasinnade i det ärendet eller för dem som letar efter det som utelämnas, för att den obildade "folket" inte ska löpa amok och skada någon nödlidande stackare från något annat land.

Eftersom jag själv hör till gruppen obildat folk från landsbygden så känner jag inte riktigt igen mig när eliten diskuterar hur jag förmodas reagera om jag får för mycket fakta eller om jag tål att ta del av HELA sanningen utan att bli våldsam.

Har det alltid varit så här?

Har alla som anser sig stå över mig alltid sett mig som en del av en särskilt våldsbenägen rasistisk grupp .. skild från eliten på grund av genetiska defekter?

Elitens förakt mot "vanligt folk" blir extra tydligt när jag läser att god journalistik innebär att man ska ta ansvar för att inte argumentera i frågor där man kan få medhåll av vanligt folk.

Skulle vår politiska, kulturella och akademiska elit tro mig om jag försäkrar att jag kan hantera sanningen och/eller ett tydligt signalement utan att för den skull få en oemotståndlig lust att misshandla någon till döds?

6mannen, 

"Vilka vänner har du, vilken falang räknar in dig i sina led, vems ärenden går du? När lär du dig?"

Detta är viktiga frågor enligt en för mig helt okänd förmåga som anser att alla ledarskribenter som jag uppfattar som seriösa och läsvärda, har blivit "rasisternas husgudar" därför att de ofta "gillas" på Flashback.

De borgerliga och alltför mycket lästa ledarskribenterna borde hängas ut offentligt som avskräckande exempel ..anser den upprörde kritikern.

Lösningen .. enligt denne korrekte herre .. skulle vara att de populära skribenterna ändrade åsikt och inställning när det gäller de samhällsfrågor som upplevs som viktiga bland den obildade allmänheten. De borde så att säga reflektera över och ta konsekvenserna av vad de skriver så att det inte blir för populärt bland människor som kan tänkas tänka själva eller .. sympatisera med fel politisk inriktning.

Den korrekte och  politiskt välanpassade kritikern grundar själv sina åsikter på en annan korrekt och politiskt välanpassad herres aha-upplevelse efter att ha läst "en studie om mediekrigare på Flashback, deras konspirationstänkande och syn på borgerliga ledarsidor".

Dessa herrar .. som verkar ha spenderat timmar på det avskyvärda forumet Flashback .. inser att det pågår en svartmålning av svensk journalistik i samband med det som där kallas "mediakrig om mångkultur".

 "Journalisterna i den medievärld som kampen riktas mot, anses vara ett lögnaktigt pack som drivs av ideologiska motiv och som helt saknar yrkesetik" .. och .. "den som konsekvent höjs till skyarna av mediekrigarna på Flashback borde kanske fundera en smula över hur det har kunnat bli på detta vis” .. skriver ovanstående herrar unisont och upprört och så uppstår en sk twitterattack riktad mot Ivar Arpi som en gång skrev om "Vänsterns goda fina hat".

Vilket gör att vi kan förmoda att även den goda journalistiken kommer från vänster?

Den som är intresserad kan följa sandlådediskussionen på twitter där deltagarna blockas, avskys och där vi alla kan se att dagens fallande skolresultat inte är något som händer nu utan måste ha haft sin början redan för 20-25 år sedan. Samtalsnivån är minst sagt låg och infantil.

Precis som lösningen som de Goda Journalisterna ger till dem som blir lästa av fel personer .. man ska ta ansvar för att inte argumentera i frågor där man kan få medhåll av vanligt folk.

Verkligt god journalistik bör alltså inte rikta sig till vanligt folk eftersom den då riskerar att få medhåll av vanligt folk som då kan få för sig att deras egen åsikt kan vara av värde?

Annars är risken överhängande att deltagarna på Flashback får för sig att det pågår en mörkläggning inom svensk journalistik?

Och SÅ kan vi INTE ha det!

Herregud! Jag är ju själv vanligt folk, som genom att läsa de korrekta herrarnas ledare nu bidragit till att sänka deras trovärdighet.

Våra allt för populära mediaprofiler kan kanske lära sig något av våra uppväxande politiker som, när vanligt folk intresserar sig för fel frågor, raskt styr över på de verkligt brännande samhällsfrågorna ..

.. att det ska bli lagligt att ha sex med djur, förutsatt att djuret i fråga inte skadas.

WTF, Fnordspotting,

SvD,

Den som gräver en grop åt andra får skylla sig själv.

Kommer ni ihåg Bosse Ringholm?

Om ni gör det så minns ni kanske ihåg hans presskonferens där han introducerade papegojmetoden genom att ge ett och samma svar på alla frågor .. en taktik som hånades och förlöjligades i varje nyhetsinslag och varje tidning med självaktning.

I dag lyssnade jag på P1 vid 11-tiden då programmet Medierna sändes och upptäckte till min stora förvåning att det som på Bosse Ringholms tid var både föraktligt och löjligt har blivit upphöjt till taktiskt bemötande när en journalist tvingas bemöta en kollegas besvärande frågor.

På mindre än 13 minuter lyckades Ekots Susanna Einerstam  få sig själv att framstå som en nyhetsuppläsare från Nordkorea som möter en journalist från väst. Det var plågsamt att höra .. men bekräftar också bilden av ett politiskt styrt media som anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller vilka nyheter som medborgarna klarar av, hur dessa nyheter ska presenteras och hur fakta ska tolkas för att passa in i den förutbestämda mallen.

Pinsamt var ordet .. förtroendet för Eko-redaktionen dalade från dåligt till noll på 11 minuter .. men också bekräftande underhållande. Dessutom ger det ju en smula hopp när en journalist som Therese Rosenvinge åtminstone får ställa sina frågor .. även om hon inte får några svar.


Maria Abrahamsson, Toklandet,

Life is a story .. told by an idiot, full of sound an fury. Signifying nothing.

 Under min tonårstid tyckte jag .. av någon nu bortglömd anledning .. att det var meningsfullt att lära mig stora stycken av Shakespeare utantill? En annan jämnårig grottade ner sig i värdelöst vetande om astronomi och ytterligare en samlade på "dårdikter" och lärde sig skriva med medeltida bokstäver .. det var den tidens ungdomskultur som krävde originalitet och en personlighet som uppvisade en intressant nördighet.

Det var alltså MYCKET länge sedan, om jag jämför med hur det ser ut i dag.

Citatet från Macbeth poppade, helt omotiverat, upp i går när jag lyssnade på partiledardebatten i P1. Plötsligt slog det mig .. det var inte politik som jag lyssnade på, det var ett skådespel, med skådespelare som uppträdde inför medborgarna med manusbundna, inövade repliker.

Det yttrades inte ett ord som inte sagts tidigare. Det framkom ingenting nytt som vi inte redan visste och de problem och konflikter som till äventyrs avhandlades .. kändes även de manusbundna och till intet förpliktigande.

"I morgon och i morgon och i morgon .. dagarna kryper inskränkta fram från dag till dag, till slutet av upplevd tid" (översatt ungefär, som jag minns det). .. orden är från sextonhundratalet, men kunde lika gärna ha beskrivit våra partiledares uppenbara längtan bort från den offentliga scenen som de tvingades uppträda på i går.

Vi fick "en berättelse, berättad av idioter, full av ljud och raseri, men helt utan mening" .. eller så är det bara jag önskar ett tydligare samhällsengagemang för pengarna? Men kan någon minnas något av värde som yttrades av våra politiska ledare, under en lång förmiddag i riksdagen?

Och på tal om gamla minnen .. är det någon som minns så långt tillbaka som till valet 2010?

Minns ni då alla nyutnämnda ministrar som hängdes ut på tidningarnas förstasidor för att de inte betalat tv-licensen eller betalat svart för barnvakt? Vilken otur de hade som utnämndes precis innan den sista proffesionella, objektiva och oberoende journalisten gick ur tiden.

I dag tillverkas våra tidningar efter klipp- och klistrametoden, den objektiva, oberoende och granskande journalistiken är död och ingen frågar längre efter om en minister själv betalar den del av sina tjänsteresor som är privata semesterdagar, tänker ta upp dem till förmånsbeskattning eller ens om "tjänsteresorna" ingår i tjänsten?

Stackars Mona Sahlin .. i dag hade hennes "lån" på riksdagens kontokort knappast räckt till en notis i lokalpressen.

Det är tre och ett halvt år kvar till nästa val och våra politiker har kommit överens om att det är bäst att avskärma sig så mycket som möjligt från medborgarna och se till att det händer så lite som möjligt under den tiden.

Politiker och journalister? Finns de på riktigt fortfarande .. eller är de bara förprogrammerade karikatyrer i en samhällssatir som vi åskådare ska tro är verkligheten?

DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD,

Fnordspotting, Ledarsidorna, Ledarsidorna, 6mannen, Maria Skiddi, Dick Erixon, Uvell,

Bara de döda fiskarna följer strömmen.

Jag har precis läst ut Hanne Kjöllers bok, "En halv sanning är också en lögn", och jag känner mig nästan lite utmattad.

Det är ingen lättläst rolig bok, inte ens en underhållande bok, men det är en bok som gav mig bakgrunden till mycket som jag undrat över men aldrig kunnat ställa rätt frågor om. Jag har inte möjligheten att ens få tag i rätt människor att fråga .. men det har Hanne Kjöller.

Min känsla när jag plöjer igenom denna svidande kritik av svensk journalistik är att Hanne Kjöller absolut var tvungen att skriva och publicera den för att bevisa för sig själv att hon fortfarande var vid liv, för att kunna simma motströms mot frisk luft och för inte kvävas bland de döda fiskarna som andra .. som jag .. inte har en chans att passera.

"Jag menar att journalister har en viktig roll i det demokratiska samtalet. Ett upplyst folk är en förutsättning för en fungerande debatt. Just därför har jag svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner. Och just därför skriver jag den här boken" .. så skriver Hanne Kjöller själv.

Så raddar hon upp fall efter fall av sensations- och offerjournalistik där vi läsare bara fått ta del av det som ger önskad reaktion.

Och jag får bekräftat, i fall efter fall, att jag inte burit en missklädsam foliehatt eller varit empatilös eller cynisk i mina funderingar som följt efter det att jag tagit del av den bristfälliga informationen.

Jag som läsare tycker att det här är en viktig bok. Den innehåller det jag just nu saknar i svensk journalistik ... fakta och en helhetsbild. Särskilt när det gäller kvällstidningarna. Och jag kan inte låta bli att undra .. lönar det sig verkligen med att skapa vinklade intervjuer med hjälp av halvsanningar och halvlögner?

Jag behöver ju bara se till min egen familj. För ett par år sedan köpte vi regelbundet båda kvällstidningarna .. i dag köper vi ingen.

Jag vet inte riktigt hur jag känner efter att ha läst den här boken?

Men det närmaste jag kan komma är att jag känner mig ren. Nästan samma känsla som uppstår när jag arbetat hårt med något riktigt äckligt och sedan kommer ut ur duschen och upptäcker att det är borta.

Läs den här boken för du kommer garanterat inte att lockas att göra det med anledning av goda recensioner.

De enda jag hittills har hittat klandrar Hanne Kjöller för att hon inte också löser gåtan med VARFÖR tidningarna inte källgranskar i tillräckligt stor omfattning och VARFÖR de serverar läsarna de halvlögner och halvsanningar som förhindrar dem från att bilda sig en egen uppfattning.

Skribenterna godkänner alltså kritiken, men kräver också en analys av varför journalister skriver som de gör? En liten Brask-lapp borde kanske ha bilagts boken .. härtill var de nödda och tvungna???

För annars har kritiken inget berättigande???

SvD, DN, Bokia, AdLibris, Cdon, Ginza,

VARFÖR .. är språkets viktigaste ord,

.. tycker jag. 

Som exempel kan jag ta mig själv när jag tog steget in i sambolivet.

Maken sa, självklart  . fixar du en matlåda till mig i morgon. Jag sa, spontant .. varför då? Och därmed var ribban lagd .. han kunde inte hitta något rimligt skäl till varför inte han kunde göra det själv och jag kunde inte se varför ansvaret för hans måltider var mitt?

Samma sak hände när det gällde städning och tvätt. Tvättar du mina det eller det?, eller .. det var som f*n vad det ser ut här hemma .. möttes med samma förvånade, varför just jag? eller vems ansvar är det?

En värkande armbåge hos läkaren gav följande konversation ..

Du har en golf/tennisarbåge och jag kommer att ge dig en kortisonspruta.

Varför då? Blir jag bra då?

Nej, men du har inte längre ont. Själva läkningen tar X månader om du tar det lugnt.

Och om jag inte tar sprutan? Hur lång tid tar läkningen då?

Samma tid .. om du tar det lugnt.

Men är inte risken stor att jag överbelastar armbågen om smärtsignalerna tas bort?

Jo, det får du naturligtvis tänka lite extra på.

Varför är ett viktigt ord. 

Tack vare att jag använde det i tid så lever jag i ett förhållande där det inte ens märks om jag reser bort i ett par veckor .. alla inblandade klarar alla förekommande uppgifter i hushållet precis lika bra som jag. Dessutom så har jag aldrig mer drabbats av armbågsbesvär .. trots att jag avstod från kortisonsprutan och stoiskt härdade ut i X månader.

Varför är ett ord som vi kan använda just nu när det rapporteras om att vårt land är pestsmittat av fullskalig rasism som tar sig samma uttryck som apartheid i Sydafrika eller den amerikanska södern bland sk "obildat white trash".

VARFÖR skulle två av varandra oberoende anställda busschaufförer riskera jobbet genom att samtidigt(?) införa ett slags hemsnickrat, arbets- och kostnadskrävande diskrimineringssystem som sorterar invandrare och svenskar inför transporten till en båt som de gemensamt ska färdas med?

Jag kan inte hitta ett enda vettigt svar på den frågan?

Varför anmäler man det då, om det är så orimligt? 

Jag kan faktiskt tänka mig att en människa som är frustrerad och arg över åratals upplevd särbehandling av myndigheter och samhället i stort, lättare än andra ser orättvisor som bara är tillfälligheter, att en människa i sin frustration över att aldrig bli sedd tar alla chanser till att bli det och att det faktiskt finns ersättning att få om man blir utsatt för diskriminering.

Men det är kanske rasistiska tankegångar även om jag själv kan reagera likadant när det gäller mina hjärtefrågor inom handikappomsorgen och äldrevården?

En kvinna begär en svensk taxichaufför när hon ska åka hem från sjukhuset.

Varför då?

Ja, det vet vi inte och det vet inte AB heller .. men väldigt många blir väldigt upprörda utan att veta det.

Kanske har den här kvinnan skyddad identitet efter att ha skilt sig från en man som har många landsmän inom taxibranschen och därför vill skydda sin nya adress? Kanske har hon dåliga erfarenheter av män från andra länder eller från andra taxiresor? Kanske är hon mycket gammal och uppväxt i en tid då kvinnor var rädda och aktade sig för "utländska" män? Kanske har hon något annat skäl som vi möjligen skulle förstå om vi fick veta det?

Men vad jag vet, så har ingen frågat henne?

I utkanten till min vardag finns det många föräldrar till funktionshindrade flickor och unga kvinnor. De önskar, utan undantag, att taxiresorna till skolan eller dagcenter helst ska utföras av en kvinnlig chaufför eller en chaufför som är känd i vårt lilla samhälle och att den som inte känns tillförlitlig, begriplig eller den som öppet betraktar de funktionshindrade som mindre värda omedelbart ska fråntas uppdraget.

Även om det gäller en man med utländsk härkomst. Är det rasism? Diskriminering? Eller föräldrars grundläggande instinkt att skydda det barn som inte kan skydda sig själv?

AB:s Daniel Swedin skriver i dag .. "Det finns ett samband mellan politiker som testar gränserna för vad man kan säga om människor och vårt sätt att agera mot våra medmänniskor. Om vi tycker det är okej att alla med blont hår sitter i en buss och alla med svart hår i en annan så har något definitivt hänt.

Både i samhället och i våra hjärnor."

Om jag skriver .. Det finns ett samband mellan journalister som testar gränserna för vad man kan skriva om människor och vårt sätt att agera mot våra medmänniskor. Om vi gör det till en sanning att någon tycker att det är okej att alla med blont hår sitter i en buss och alla med svart hår i en annan, bara för att en journalist påstår det, så har något definitivt hänt.

Både i samhället och i våra hjärnor.

Så är det nästan samma text, men en helt annan betydelse. Men vilka är det som piskar fram de rasistiska stämningarna? Politikerna, journalisterna eller det svenska folket?

Eller är det en liten priviligierad, twittrande, självutnämnd elit som med hjälp av lösa påstående och moraliska pekpinnar, gräver en vallgrav mellan invandrare som ständigt utpekas som offer och påstått rasistiska, fördomsfulla svenskar? En elit som stänger dörrar som tidigare stått öppna och bygger murar bakom vilka misstänksamhet, rädsla och försiktighet frodas på båda sidor? Något som skadar oss alla utanför den "inre cirkeln", oavsett vilket ursprung vi har.

Varför???

Vad är målet?

Jag vet inte varför AB och DN är så angelägna att skapa fler problem än de som redan finns genom att piska upp debatten om svenskarnas rasism och illvilja mot invandrare just nu, och kanske har jag en foliehatt när jag misstänker att det har samband med sossarnas kongress om någon vecka?

Men det skulle inte förvåna mig om detta är det röda skynke som ska dölja bristen på innehåll, ekonomisk trovärdighet och avsaknaden av de förväntade satsningarna på välfärdsinsatser som gör att "allt blir som det var förr .. på den gamla goda tiden?"

Eller så är den en förberedelse för ett framtida samarbete med Miljöpartiet som då måste få ett hållbart skäl till att bryta sin överenskommelse med regeringen?

Kanske kan vi förvänta oss krigsrubriker om en ny "rasistskandal" under nästa vecka?

AB, AB, Expr., Expr., Expr., DN, DN, DN, DN, DN,

Ångest ..

.. och vanmakt är vad människor känner när förutsättningarna för deras liv plötsligt ändras och de står hjälplösa inför en situation de varken har förutsättningar eller kunnande för att klara av. När det de fått löfte om, och som varit förutsättningen för hela livet, oväntat tas ifrån dem utan en begriplig förklaring?

Utmattning, tomhet och framför allt otrygghet är belöningen när de efter flera års kamp återvinner sin rätt till sin egen vardag. För var det första avgrundshålet i vardagen helt oväntat .. och dessutom falskt och felaktigt .. så ligger oron kvar för att det ska uppenbara sig igen kvar .. och otrygghet föder mer ångest.

Ett dåligt .. men begripligt .. besked är lättare att hantera än en lögn som är helt obegriplig. Men en lögn är ett bättre politiskt redskap än sanningen .. hur obegriplig den än är.

Så är det. Det är i alla fall min övertygelse att den lögnen är lätt att skriva om till sanning om belöningen är makt.

Det finns inget parti, ingen politiker och ingen opinionsbildare som går ut och berättar en obekväm sanning som ingen vill höra, om den inte skadar den som man vill överta makten från. Lögnen behöver inte vara uttalad, ibland räcker det med att alla förtiger den sanning som skulle göra livet betydligt lätthanterligare för de människor man påstår sig vilja ta ansvaret för.

Det finns tre grupper i samhället vi känner mindre förtroende för än andra. Politiker, journalister och myndighetsutövare. Det är de tre grupperna som lovar oss mest, sviker oss oftast och som vi är totalt utlämnade inför och beroende av.

Det är de tre grupperna som vi borde känna mest förtroende för.

Av de sistnämnda har gör nu Göran Lambertz sitt bästa för att påtala rättssystemets brister och föra fram åklagare, advokater och domstolar till de åklagades bänk.

Kanske gör han oss en tjänst med det? Kanske borde vi vara lite mindre tillitsfulla och respektfyllda inför lagens utövare? Är allt vi får veta sanningen eller förtigs det som skulle få sanningen att framstå som en lögn? Finns det i så fall en vinst i det .. för vem .. varför .. och kan vi alla bli försumbara "bönder" på juridikens schackbräde?

Jag ser hur den lilla människan strider förgäves för att få behålla de överlevnadsförutsättningar som samhället en dag lovade att hon hade rätt till, och nu ifrågasätter, och jag ser hur de som sitter vid makten tar sig en rätt som vi inte trodde att de hade rätt till .. eller inte ens trodde att de skulle komma på tanken att begära.

Jag har svårt att beskriva hur desillusionerad jag känner mig .. och varför .. men det finns inte heller någon anledning. Det finns de som redan gjort det på en mycket bättre sätt. Johan Westerholm skriver om "Packet på Explorers Club" och Erik Laakso om "Politikens yrkessjukdomar" och båda klargör så tydligt orsaken till människors känsla av vanmakt, ångest, tomhet och otrygghet.

Vem kan man lita på när inte ens de som påstår sig skickade att avgöra vad som är rätt och fel litar på varandra, människorna de företräder eller de sanningar de hävdar vara de enda riktiga?

När jag började blogga 2008 var det för att få en lucka i tillvaron för lite trams och roligheter. Ett andningshål i tillvaron där verkligheten fick stå tillbaka för något mer lustfyllt och oseriöst.

Men steg för steg har verkligheten och min vardag tagit över även det här utrymmet och nu vet jag inte riktigt vad jag ska ha det till. Att skriva här om det som verkligen berör mig, om de människor jag möter som far illa och som försöker försvara sig mot en rättvisa som inte riktigt känns rättvis .. är som att ropa i öknen, och ungefär lika meningslöst.

Att försöka gå tillbaka till utgångsläget känns lika omöjligt, även om jag önskar att det var möjligt.

På något sätt verkar jag ha tappat bort den biten av mig själv under de här åren?

SvD, SvD, Expr., AB, AB, DN, DN
Den hälsosamme ekonomisten,