En björntjänst?

Den här dyrgripen köpte jag inte när vi besökte Antikmässan förra veckan. Det var ett svårt beslut som jag fortfarande inte är riktigt bekväm med, men när Maken avrådde mig med orden - du kommer att tänka på Annie Lööf varje dag när du ser den – kom jag liksom av mig.

Varför skulle jag tänka på Annie Lööf? Den här välkomnande hårdingen är ju inte ens rödhårig?

Men den liknar Stefan Löfven! – svarade Maken självbelåtet. Ser du inte hur inbjudande han lockar in motståndaren för att sedan flå pälsen av den.

Trots att jag inte riktigt såg det han såg, blev jag så avskräckt av bilden han målade upp att jag inte ens frågade efter priset. 

Något som jag fortfarande grämer mig över. Men å andra sidan så var tanken på att, flera gånger dagligen, se Stefan Löfven utanför dörren, symboliserande den bedrövligt låga utbildningsnivån hos regeringens ministrar inte särskilt lockande den heller.

Jag kompensationsköpte den här i stället ..

.. en gammal hederlig telefon med fingerskiva som jag kan ha i mitt arbetsrum i stället för den fula väggvarianten som finns där nu. Den fungerar så till vida att den går att ringa till och till skillnad från alla våra andra telefoner så ylar inte Rackarkotten när den ringer – men tyvärr så är det meningslöst att svara. Den som ringer hör visserligen vad jag säger, men i min lur är det öronbedövande tyst.

Tills vidare får den symbolisera hur jag upplever sociala medier just nu - platsen där ekot av den egna rösten är mer värt än ett störande ovälkommet svar.

Nu gäller det att finkamma loppisarna i närområdet efter en reservtelefon som fungerar så att jag kan reparera min alldeles egna dyrgrip. Om jag inte hittar en röd tvilling som fungerar, för då åker dyrgripen upp på vinden som reservare i stället.